Må vemhelst som reser till olika platser för att undervisa, i begrundan läsa denna bön på berg och i öken, på land och på hav:

O Gud! O Gud! Du ser min svaghet, ringhet och ödmjukhet bland Dina skapelser. Icke desto mindre har jag förlitat mig på Dig och stått upp för att främja Din lära bland Dina starka tjänare med full förtröstan på Din kraft och makt.

O Herre! Jag är en vingbruten fågel och längtar efter att sväva i denna Din rymd utan gräns. Hur är det möjligt för mig att göra detta utom genom Din försyn och Din nåd, Din bekräftelse och Ditt bistånd!

O Herre! Ha förbarmande med min svaghet och styrk mig med Din kraft. O Herre! Ha förbarmande med min maktlöshet och bistå mig med Din makt och Ditt majestät.

O Herre! Skulle den heliga andens andedräkt styrka den svagaste av varelser, skulle han uppnå allt vad han eftersträvar och skall äga vadhelst han önskar. Sannerligen, Du har bistått Dina tjänare i det förgångna och de var de svagaste av Dina skapelser, de ringaste bland Dina tjänare och de mest obetydliga bland dem som levde på jorden, men genom Ditt samtycke och Din makt fick de företräde framför de mest ärofulla bland Ditt folk och de ädlaste bland människor. Medan de tidigare var såsom mott och mal blev de kungliga falkar, och medan de tidigare var såsom rännilar blev de hav, genom Dina gåvor och Din barmhärtighet. Genom Din största ynnest blev de strålande stjärnor på vägledningens horisont, sjungande fåglar i odödlighetens rosengård, rytande lejon i kunskapens och visdomens skogar och valar simmande i livets oceaner.

Sannerligen, Du är den Nådefulle, den Starke, den Mäktige och den mest barmhärtige av de barmhärtiga.

- `Abdu'l-Bahá