The Universal House of Justice

Ridván 2012

To the Bahá’ís of the World

Dearly loved Friends,

På eftermiddagen den elfte dagen av Ridván stod ’Abdu'l-Bahá, för ett hundra år sedan, inför

en publik på flera hundra personer och lyfte en hacka som trängde igenom den grästorv som

täckte tempeltomten i Grosse Pointe, norr om Chicago. De som den vårdagen var inbjudna att

bryta marken med honom var av olika bakgrund – norsk, indisk, fransk, japansk, persisk,

indiansk, för att nämna några. Det var som om Tillbedjans Hus, ännu ouppfört, uppfyllde de

önskningar för sådana byggnader som Mästaren uttryckte på kvällen före ceremonin, "att

mänskligheten måtte finna en mötesplats" och "att kungörelsen om mänsklighetens enhet skall

utgå från dess öppna gårdar av helighet ".

Hans lyssnare vid detta tillfälle och alla som hörde honom under Hans resor till Egypten och

till Väst, kan blott oklart ha uppfattat de långtgående konsekvenserna av Hans ord för

samhället, för dess värderingar och angelägenheter. Är det ens idag någon som kan göra

anspråk på att ha skymtat något annat än en antydan, avlägsen och otydlig, av det framtida

samhälle som Bahá'u'lláhs uppenbarelse är bestämd att ge upphov till? För låt ingen tro att

den civilisation mot vilken de gudomliga lärorna driver människosläktet kommer att följa

blott genom justeringar av den nuvarande ordningen. Långt därifrån. I ett anförande som hölls

några dagar efter att Han hade lagt hörnstenen till Modertemplet i Väst, hävdade ‘Abdu’l-

Bahá att " manifestationen av andliga krafter kommer att resultera i att den mänskliga världen

anpassar sig till en ny social form”, att "Guds rättvisa kommer att bli uppenbar i alla

mänskliga angelägenheter ". Dessa och otaliga andra uttalanden av Mästaren till vilka bahá’í-

samfundet vänder sig om och om igen under detta hundraårsjubileum, ökar medvetenheten

om det avstånd som skiljer samhället som det nu är ordnat från den häpnadsväckande vision

Hans Fader skänkte världen.

Trots de lovvärda insatserna i varje land av personer med goda avsikter som arbetar för att

förbättra samhällsförhållanden, ter sig dessvärre hindren för förverkligandet av en sådan

vision oöverstigliga för många. Deras hopp går om intet på grund av felaktiga antaganden om

den mänskliga naturen som så genomtränger de nutida strukturerna och traditionerna att de

har uppnått status av etablerade fakta. Dessa antaganden verkar inte ta någon hänsyn till den

märkliga reservoar av andlig potential som är tillgänglig för varje upplyst själ; i stället är de

för sitt rättfärdigande beroende av mänsklighetens brister som vi dagligen ser exempel på och

stärker en gemensam känsla av förtvivlan. En slöja i lager på lager av falska premisser

skymmer därmed en grundläggande sanning: Tillståndet i världen speglar en snedvridning av

den mänskliga anden, inte dess grundläggande karaktär. Syftet med varje Gudsmanifestation

är att åstadkomma en omvandling av både det inre livet och de yttre villkoren för

mänskligheten. Och denna omvandling inträffar naturligt när en växande mängd människor,

som förenas av de gudomliga befallningarna, kollektivt strävar efter att utveckla andliga

förmågor för att bidra till en process av samhällsförändring. Liksom den hårda mark som

Mästaren bröt igenom för ett århundrade sedan, kan de rådande teorierna i denna tid till en

början verka ogenomträngliga för förändring, men de kommer utan tvekan att blekna bort, och

genom "Guds frikostighets vårregn " kommer "den sanna förståelsens blommor" att skjuta

upp friska och vackra.

Vi frambär tack till Gud för att ni – Hans största namns samfund – genom styrkan av Hans

ord kultiverar miljöer där sann förståelse kan blomstra. Även de som utstår fångenskap för

trons skull gör, genom sina outsägliga offer och sin ståndaktighet, det möjligt för "kunskapens

och visdomens hyacinter" att blomma i medkännande hjärtan. Över hela jorden ägnar sig

hängivna själar åt arbetet att bygga en ny värld genom systematiskt genomförande av

riktlinjerna i femårsplanen. Så väl har dess egenskaper förståtts att vi inte känner något behov

av att ytterligare kommentera dem här. Våra böner, som framförs vid en Allvälgörande

försyns tröskel, är att den Högsta härskarans bistånd måtte förunnas var och en av er för att

bidra till planens framsteg. Vår innerliga önskan, understödd av bevittnandet av era hängivna

insatser under det gångna året, är att ni kommer att intensifiera er skickliga tillämpning av den

kunskap ni förvärvar genom erfarenhet. Nu är inte tiden att vara återhållsamma; alltför många

är fortfarande omedvetna om den nya gryningen. Vilka utom ni kan förmedla det gudomliga

budskapet? "Vid Gud”, bekräftar Bahá’u’lláh med hänvisning till Saken, "detta är arenan för

insikt och avskiljande, för vision och upphöjelse, där ingen kan sporra sin springare utom den

Barmhärtiges tappra ryttare, som har avskilt sig från varandets värld."

Att iaktta bahá'í-världen i arbete är att betrakta en utsikt som verkligen är ljus. Hos den

enskilde troende, som framför allt önskar bjuda in andra till gemenskap med Skaparen och till

att tjäna mänskligheten, kan man se tecken på den andliga omvandling, som av Tidsålderns

herre är avsedd för varje själ. I den anda som besjälar aktiviteterna i varje bahá’í-samfund

som är inriktade på att höja förmågan hos sina medlemmar, unga som gamla, samt hos sina

vänner och samarbetspartners, att tjäna det gemensamma bästa, kan man få en indikation på

hur ett samhälle som grundas på de gudomliga lärorna kan utvecklas. Och i de avancerade

kluster, där man har ett överflöd av aktiviteter som styrs av planens ramverk, och behovet av

att säkerställa samstämmighet mellan olika tillvägagångssätt är som mest akut, erbjuder de i

utveckling stadda administrativa strukturerna glimtar, om än svaga, av hur trons institutioner

stegvis kommer att ta på sig en allt större del av sitt ansvar för att främja människors välfärd

och framsteg. Det står alltså klart att utvecklingen av individen, samhället och institutionerna

är enormt löftesrik. Men utöver detta, noterar vi med särskild glädje hur de relationer som

binder samman dessa tre markeras av en stor ömsint tillgivenhet och ömsesidigt stöd.

I motsats till detta återspeglar relationerna mellan de tre motsvarande aktörerna i världen i

stort – medborgaren, civilsamhället, och samhällsinstitutionerna – den oenighet som präglar

mänsklighetens turbulenta övergångsskede. Ovilliga att agera som ömsesidigt beroende delar

av en organisk helhet, är de låsta i en maktkamp som slutligen visar sig meningslös. Hur

mycket annorlunda är då inte det samhälle, som ‘Abdu’l-Bahá, i otaliga skrifter och föredrag,

skildrar – där såväl alldagliga mellanhavanden, väl som de mellanstatliga relationerna, är

formade av medvetandet om mänsklighetens enhet. Relationer som genomsyras av detta

medvetande odlas av bahá’íerna och deras vänner i byar och grannskap runt om i världen; från

dem kan skönjas de rena dofterna av ömsesidighet och samarbete, av harmoni och kärlek.

Inom sådana anspråkslösa ramar framträder ett synligt alternativ till samhällets välbekanta

stridigheter. På så vis blir det uppenbart att den person som önskar uttrycka sin personlighet

ansvarsfullt och eftertänksamt deltar i samråd ägnade åt det gemensamma goda och avvisar

frestelsen att insistera på personliga åsikter; en bahá'í-institution som inser behovet av

samordnade åtgärder som kanaliseras mot fruktbara slutresultat syftar inte till att kontrollera

utan till att vårda och uppmuntra; det samfund som skall ta ansvar för sin egen utveckling,

erkänner den enhet som frambringas genom helhjärtat engagemang i de planer som utarbetats

av institutionerna, som en ovärderlig tillgång. Under inflytande av Bahá'u'lláhs uppenbarelse

är relationerna mellan dessa tre fyllda med ny värme, nytt liv; sammantagna utgör de en livmoder inom vilken en andlig världscivilisation, präglad av gudomlig inspiration, gradvis

mognar.

Uppenbarelsens ljus är bestämt att upplysa varje sfär av strävan; i var och en kommer de

relationer som upprätthåller samhället att omstöpas; i var och en söker världen exempel på hur

människor bör vara mot varandra. Vi ber er att ta i beaktande, med tanke på dess

framträdande roll i frambringandet av den jäsning som så många människor nyligen har

dragits in i, mänsklighetens ekonomiska liv- där orättvisa tolereras med likgiltighet och

oproportionerlig förtjänst ses som ett tecken på framgång. Så djupt förankrade är sådana

skadliga attityder att det är svårt att föreställa sig hur någon enskild person ensam kan

förändra de rådande normer som styr relationerna inom detta område. Likväl finns det

förvisso metoder en bahá’í borde avhålla sig från, såsom oärliga affärsuppgörelser och

ekonomisk exploatering av andra. Ett troget efterföljande av de gudomliga förmaningarna

kräver att det inte finns någon motsättning mellan det egna ekonomiska beteendet och ens

övertygelser som bahá’í. Genom att i sitt liv tillämpa de principer i tron som rör rättvisa och

rättrådighet, kan en enda själ upprätthålla en norm som är långt över den låga tröskel som är

världens måttstock. Mänskligheten är utmattad av brist på ett livsmönster att sträva efter; vi

förlitar oss på att ni utvecklar samfund vars sätt att verka ger hopp åt världen.

I vårt Ridván-budskap 2001, uppgav vi att i länder där processen för anslutning i skaror var

tillräckligt långt gången och tillståndet i de nationella samfunden var gynnsamma, skulle vi

godkänna etablerandet av Tillbedjans hus på nationell nivå, vars uppkomst skulle bli ett inslag

i det femte stadiet av trons danande tidsålder. Med översvallande glädje meddelar vi nu att

nationella Mashriqu'l-Adhkár ska uppföras i två länder: Demokratiska republiken Kongo och

Papua Nya Guinea. I dessa är de kriterier vi har uppställt bevisligen uppnådda och gensvaret

från deras folk, på de möjligheter som skapats av den nuvarande serien av planer, har varit

anmärkningsvärt. Med byggandet av det sista av de kontinentala templen på väg, i Santiago,

erbjuder inledandet av projekt för att bygga nationella Tillbedjans hus ännu ett glädjande

bevis på Guds tros nedträngande i samhällets jord.

Ännu ett steg är möjligt. Mashriqu'l-Adhkár, som beskrivs av ‘Abdu’l-Bahá som "en av de

mest livsviktiga institutionerna i världen", förenar två viktiga och oskiljaktiga sidor av bahá'í-

livet: Tillbedjan och tjänande. Föreningen av dessa två återspeglas också i den

samstämmighet mellan planens samhällsbyggande funktioner, särskilt tillväxten av en

hängiven anda, som kommer till uttryck i samlingar för bön och en pedagogisk process som

bygger kapacitet för tjänande av mänskligheten. Sambandet mellan tillbedjan och tjänande är

särskilt uttalat i de kluster runt om i världen, där bahá’í-samfund har vuxit betydligt i storlek

och vitalitet, och där deltagandet i social verksamhet projekt är påtaglig. Några av dessa har

utsetts till utvecklingsplatser för spridning av lärande så att näring kan ges till vännernas

förmåga att utveckla juniorprogrammet i anknutna områden. Som vi nyligen har antytt ger

förmågan att uthålligt driva detta program även bränsle till utvecklingen av studiecirklar och

barnklasser. Således stärker utvecklingsplatsen för lärande, utöver dess primära ändamål, hela

programmet för expansion och konsolidering. Det är inom dessa kluster som framväxten av

ett lokalt Mashriqu'l-Adhkár kan övervägas under de kommande åren. Med våra hjärtan

bräddfulla av tacksamhet till den Uråldriga skönheten, är det med stor glädje vi upplyser er

om att vi inleder samråd med berörda Nationella andliga råd beträffande uppförandet av det

första lokala Tillbedjans hus i vart och ett av följande kluster: Battambang, Kambodja; Bihar

Sharif, Indien; Matunda Soy, Kenya; Norte del Cauca, Colombia; och Tanna, Vanuatu.

För att stödja byggandet av dessa två nationella och fem lokala Mashriqu'l-Adhkár, har vi

beslutat att grunda en tempelfond vid Världscentret till förmån för alla sådana projekt. Alla

vänner är inbjudna att bidra uppoffrande till den, i den mån deras tillgångar medger.

Älskade medarbetare: den mark som bröts av ‘Abdu’l-Bahás hand för hundra år sedan ska

åter brytas i ytterligare sju länder, vilket endast är upptakten till den dag då inom varje stad

och by, i lydnad mot Bahá'u'lláhs bud, en byggnad blir rest för tillbedjan av Herren. Från

dessa Guds åminnelses gryningsplatser kommer det att lysa strålar av Hans ljus och strömma

ut hymner till Hans pris.

- The Universal House of Justice