The Universal House of Justice

Ridván 2021

To the Bahá’ís of the World

Dearly loved Friends,

De avslutande orden i ett högst minnesvärt kapitel i Guds saks historia har nu skrivits och bladet vänds. Denna Riḍván-period markerar avslutningen av ett extraordinärt år, av en femårsplan, och av en hel serie av planer som började år 1996. En ny serie av planer väntar med vad som lovar att bli mycket viktiga tolv månader, vilka tjänar som ett förspel till en nioårig ansträngning som planeras börja nästa Riḍván. Vi ser framför oss ett samfund som snabbt har ökat i styrka och är berett att ta stora steg framåt. Men det får inte råda några illusioner om hur mycken möda som krävdes för att nå denna punkt och hur svårvunna de insikter var som förvärvades under resans gång: De lärdomar som dragits kommer att forma samfundets framtid och redogörelsen för hur de vunnits kastar ljus över vad som komma skall.

De decennier som föregick 1996, som själva var rika på framsteg och insikter, hade inte lämnat något tvivel om att ett stort antal människor i många samhällen var redo att träda in under Trons baner. Hur uppmuntrande fallen av storskalig anslutning till tron än var, kunde de inte likställas med en hållbar tillväxtprocess som kunde utvecklas under olika förhållanden. Samfundet stod inför djupgående frågor som det vid den tiden hade otillräcklig erfarenhet av att besvara på ett adekvat sätt. Hur kunde ansträngningar syftande till dess expansion gå hand i hand med konsolideringsprocessen och lösa den långvariga och till synes svårlösliga utmaningen att nå hållbar tillväxt? Hur kunde individer, institutioner och samfund utvecklas så att de blev kapabla att omsätta Bahá’u’lláhs lära i handling? Och hur skulle de som attraherades till läran kunna bli förkämpar i ett globalt andligt företag?

Så kom det sig, för ett kvarts sekel sedan, att ett bahá’í-samfund som fortfarande kunde inräkna tre Sakens händer i sina främsta led gav sig i kast med en fyraårsplan, som skilde sig från dem föregått den genom sitt fokus på ett enda mål: ett betydande framsteg i processen inträde i skaror. Detta mål kom att karakterisera den serie av planer som följde. Samfundet hade redan kommit att förstå att denna process inte bara var fråga om inträde i tron av relativt stora grupper, inte heller skulle den uppstå spontant; den innebar en medveten, systematisk, accelererad expansion och konsolidering. Detta arbete skulle kräva det välunderrättade deltagandet av ett stort anal själar och år 1996 kallades bahá’í-världen att anta den omfattande utbildningsutmaning som detta innebar. Den kallades att etablera ett nätverk av träningsinstitut fokuserat på att frambringa ett ökande flöde av individer med de förmågor som är nödvändiga för att upprätthålla tillväxtprocessen.

Vännerna tog sig an denna uppgift medvetna om att de, sina tidigare segrar på undervisningens fält till trots, uppenbarligen hade mycket att lära sig om vilka förmågor de behövde skaffa sig och, vilket var av avgörande betydelse, hur de skulle skaffa sig dem. På många sätt lärde sig samfundet genom erfarenhet och de lärdomar de fick skulle, så snart de hade smälts och förfinats genom att efter hand tillämpas i olika situationer, till slut inkorporeras i utbildningsmaterial. Man insåg att vissa aktiviteter var naturliga gensvar på de andliga behoven inom en befolkning. Studiecirklar, barnklasser, andliga sammankomster, och senare juniorgrupper visade sig vara av central betydelse i detta avseende, och sammanvävda med relaterade aktiviteter kunde de ge upphov till ett livaktigt mönster av samfundsliv. Och efter hand som antalet som deltog i dessa kärnaktiviteter växte lades en ny dimension till det ursprungliga syftet. De kom att tjäna som portaler genom vilka ungdomar, vuxna och hela familjer från det omgivande samhället kunde komma i kontakt med Bahá’u’lláhs uppenbarelse. Det kom också att bli tydligt hur praktiskt det var att överväga strategier för arbetet med samhällsbyggande inom ramen för ett ”kluster”; ett geografiskt område av hanterbar storlek med urskiljbara sociala och ekonomiska egenskaper. En förmåga att göra enkla planer på klusternivå började utvecklas och utifrån sådana planer växte tillväxtprogram för tron fram, organiserade i vad som kom att bli tremånaders aktivitetscykler. En viktig klargörande punkt framkom tidigt: Framskridandet av individer genom en följd av kurser ger en impuls till, och vidmakthålls av, klustrets framskridande längs ett kontinuum av utveckling. Denna komplementära relation hjälpte vännerna överallt att bedöma tillväxtens dynamik i sin egen omgivning och skissera en väg till ökad styrka. Efter hand visade det sig vara fruktbart att betrakta det som hände i ett kluster både från ett perspektiv av tre utbildningsimperativ – att tillgodose behoven hos barn, juniorer, ungdomar och vuxna – och från ett perspektiv av de aktivitetscykler som är väsentliga för tillväxtens rytm. Ungefär halvvägs in i det tjugofemåriga strävandet höll de mest tydliga dragen i tillväxtprocessen som vi ser idag på att bli väl etablerade.

Efter hand som vännernas ansträngningar intensifierades började olika principer, koncept och strategier av allmängiltig betydelse för tillväxtprocessen att kristalliseras till ett handlingsschema som kunde utvecklas och införliva nya element. Detta schema visade sig vara grundläggande för frigörandet av enorm vitalitet. Det hjälpte vännerna att kanalisera sin energi på sätt som erfarenheten hade visat befrämjade tillväxten hos sunda samfund. Men ett schema är inte en formel. Genom att ta hänsyn till de olika elementen i schemat när man bedömer förhållandena ett kluster, ett lokalsamhälle, eller bara ett grannskap, kunde ett aktivitetsmönster utvecklas som tog hänsyn till lärdomar hos bahá’í-världen i övrigt, samtidigt som man beaktar platsens särskilda egenskaper. En dikotomi mellan strikta krav å ena sidan, och obegränsade personliga preferenser å den andra, övergick till en mer nyanserad förståelse av de olika sätt på vilka individer kunde stödja en process som till sin kärna var sammanhängande och som regelbundet förfinades allteftersom nya erfarenheter tillfogades. Hys inga tvivel om det framsteg som framväxandet av detta handlingsschema representerade: Dess konsekvenser för harmoniseringen och enandet av hela bahá’í-världens strävanden och framdrivandet av dess marsch framåt var av stor betydelse.

Efter hand som den ena planen följde på den andra, och engagemanget i arbetet med samhällsbyggande fick en bredare bas, blev framstegen på kulturens nivå mer uttalade. Exempelvis blev vikten av att utbilda och fostra de yngre generationerna mer allmänt erkänd, liksom särskilt den utomordentliga potential som juniorerna representerade. Själar som hjälper och åtföljer varandra längs en gemensam stig, och som stadigt vidgar kretsen för ömsesidigt stöd, blev ett eftersträvansvärt mönster för alla ansträngningar att utveckla kapacitet att tjäna. Även vännernas samspel med varandra, och med dem i deras närhet, genomgick en förändring när man blev mer medveten om förmågan hos meningsfulla samtal att skapa och förstärka andlig mottaglighet. Och det var betydelsefullt att bahá’í-samfund i ökande grad antog en utåtriktad orientering. Varje själ som tar till sig trons vision skulle kunna bli en aktiv deltagare – även en befrämjare och handledare – av utbildningsaktiviteter, andaktssammankomster och andra element i det samhällsbyggande arbetet; bland dessa själar skulle många också komma att deklarera sin tro på Bahá’u’lláh. Sålunda växte en förståelse fram för processen anslutning i skaror som grundade sig mindre på teorier och antaganden och mer på faktisk erfarenhet av hur stora grupper av människor kunde finna tron, bli bekanta med den, identifiera sig med dess mål, delta i dess aktiviteter och diskussioner, och i många fall ansluta sig till den. Faktiskt var det så att, efter hand som institutprocessen stärktes i område efter område, växte antalet individer som deltog i arbetet med planen, inklusive även sådana som nyligen blivit bekanta med tron, med stormsteg. Men drivkraften bakom detta var inte att man bara brydde sig om antal. En vision om personlig och kollektiv omvandling som skedde samtidigt, grundad i studiet av Guds ord och i en insikt om varje persons kapacitet att bli en förkämpe i ett djupt andligt drama, hade givit upphov till en känsla av gemensam strävan.

Ett av de mest slående och inspirerande dragen i denna tjugofemårsperiod har varit det tjänande som utförts av bahá’í-ungdomar som med tro och mod antagit sin rättmätiga plats i frontlinjen av samfundets strävanden. Som undervisare av Guds sak och lärare för de unga, som resande handledare och hemmafrontpionjärer, som klusterkoordinatörer och medlemmar av bahá’í-organ har ungdomar på fem kontinenter stigit fram för att tjäna sina samfund med hängivenhet och uppoffring. Den mognad de har visat i utförandet av plikter på vilka den gudomliga planens framgång beror är ett uttryck för deras andliga vitalitet och deras engagemang för säkerställandet av mänsklighetens framtid. Erkännande denna i ökande grad påtagliga mognad har vi beslutat att, omedelbart efter denna Riḍván-period, medan den ålder vid vilken en troende kan tjäna i ett andligt råd förblir tjugoett, den ålder vid vilken en troende kan rösta i bahá’í-val skall sänkas till arton. Vi hyser inget tvivel om att bahá’í-ungdomar överallt som har åldern inne kommer att bevisa riktigheten i vårt förtroende för deras förmåga att ”samvetsgrant och noggrant” uppfylla den ”heliga plikt” till vilken varje röstberättigad bahá’í är kallad.

Vi är medvetna om att samfundens verklighet naturligtvis skiljer sig åt en hel del. Olika nationella samfund, och olika platser inom dessa samfund, började denna serie av planer vid olika punkter i sin utveckling; sedan dess har de också utvecklats med olika hastighet och har uppnått olika nivåer av framsteg. Detta är i sig självt inget nytt. Det har alltid varit så att förhållandena på olika platser varierar, liksom graden av mottaglighet. Men vi ser också en svallvåg av kapacitet, självförtroende och samlad erfarenhet som väller fram i de flesta samfund, styrkt av framgången hos deras systersamfund när och fjärran. För att ta ett exempel, fastän de själar som 1996 öppnade en ny lokalitet inte saknade något i fråga om mod, tro och hängivenhet, så kombinerar deras motsvarigheter idag överallt samma kvaliteter med kunskap, insikter och förmågor som utgör det samlade resultatet av tjugofem års ansträngningar av hela bahá’í-världen att systematisera och förfina arbetet med expansion och konsolidering.

Oavsett ett samfunds startpunkt så har det kommit igång med tillväxtprocessen när det kombinerat egenskaperna tro, ihärdighet och engagemang med en beredvillighet att lära. En dyrbar kvarstående effekt av denna serie av planer är faktiskt den vitt spridda insikten om att varje ansträngning att komma igång börjar med en inriktning på lärande. Enkelheten i denna regel kontrasterar mot vikten av dess följdverkningar. Vi tvivlar inte på att alla kluster med tiden kommer att göra framsteg längs kontinuumet av utveckling; de samfund som snabbast har gjort framsteg, i jämförelse med dem som hade liknande omständigheter och möjligheter, har visat en förmåga att främja enhet i tanke och att lära sig om effektivt agerande. Och de har gjort det utan att tveka att handla.

Ett engagemang för lärande innebar också att man var beredd på att göra misstag – och ibland ledde naturligtvis misstagen till obehag. Det är förstås inte förvånande att nya metoder och ansatser till en början användes oskickligt på grund av bristande erfarenhet; någon gång förlorades en nyvunnen förmåga när ett samfund djupt engagerade sig i utvecklandet av ett annat. Att ha de bästa avsikter är ingen garanti mot att göra misstag och att lämna dem bakom sig kräver både ödmjukhet och avskiljelse. När ett samfund har varit fortsatt beslutsamt att visa överseende och lära sig av misstag som naturligt förekommer har framsteg aldrig varit utom räckhåll.

Halvvägs genom serien av planer började samfundets involvering i samhällslivet att komma i blickpunkten för mer direkt uppmärksamhet. De troende uppmuntrades att tänka över detta i förhållande till två sammanlänkade områden för engagemang – social verksamhet och deltagande i de rådande samhällsdiskurserna. Dessa var förstås inte alternativ till arbetet med expansion och konsolidering, än mindre distraktioner från det; de ingick i det. Ju större de mänskliga resurser ett samfund hade tillgång till, desto större blev dess förmåga att tillämpa den visdom som finns i Bahá’u’lláhs uppenbarelse på dagens utmaningar – att överföra Hans lära till verklighet. Och mänsklighetens problematiska angelägenheter under denna period tycktes understryka hur desperat dess behov var av det botemedel som föreskrivits av den Gudomlige läkaren. Implicit i allt detta var en förståelse av religion mycket olik dem som dominerar i världen i stort; en förståelse som erkände religion som den starka kraft som driver fram en ständigt framåtskridande civilisation. Man förstod också att en sådan civilisation inte heller skulle framträda spontant, av sig själv – det var Bahá’u’lláhs efterföljares uppdrag att arbeta för dess tillblivelse. Ett sådant uppdrag krävde att samma process av systematiskt lärande tillämpades på arbetet med social verksamhet och engagemang i samhällsdebatten.

Sett från de senaste två och ett halvt decenniernas perspektiv har förmågan att ägna sig åt social verksamhet ökat markant, vilket lett till ett extraordinärt uppblomstrande av aktivitet. Jämfört med 1996, då omkring 250 sociala och ekonomiska utvecklingsprojekt upprätthölls från år till år, finns det nu 1500 och antalet bahá’í-inspirerade organisationer har fyrdubblats och överstiger 160. Mer än 70 000 gräsrotsinitiativ rörande social verksamhet tas varje år, en femtiofaldig ökning. Vi ser fram emot en fortsatt ökning av alla dessa strävanden som resultat av det hängivna stöd och den stimulans som nu ges av Bahá’í International Development Organization. Under tiden har deltagandet av bahá’íer i de rådande samhällsdiskurserna också växt oerhört mycket. Förutom de många tillfällen då vännerna finner att de kan erbjuda ett bahá’í-perspektiv i samtal på arbetsplatsen eller i ett personligt sammanhang så har mer formellt deltagande i diskurser ökat markant. Vi tänker inte bara på de starkt utvidgade insatserna och alltmer avancerade bidragen från Internationella bahá’í-samfundet – som under denna period skaffat kontor i Afrika, Asien och Europa – utan också det arbete som görs av ett oerhört utökat och mycket förstärkt nätverk av nationella kontor för externa frågor, för vilka detta verksamhetsområde blev det huvudsakliga fokuset; därtill gjordes insiktsfulla och betydande bidrag av enskilda troende på specifika områden. Allt detta kan i beaktansvärd utsträckning förklara den högaktning, uppskattning och beundran som ledande tänkare och andra prominenta personer på alla nivåer i samhället om och om igen uttryckt för tron, dess anhängare och deras aktiviteter.

I granskningen av hela tjugofemårsperioden känner vi djup respekt för de många slag av framsteg som bahá’í-världen samtidigt har gjort. Dess intellektuella liv har blomstrat, vilket visas inte bara av de framsteg på alla de områden som redan diskuterats, utan också av mängden hög-kvalitativ litteratur som publicerats av bahá’í-författare, av utvecklingen av fora för utforskning av vissa discipliner i ljuset av läran, och av den inverkan som de seminarier på grund- och forskarnivå som systematiskt erbjudits av Institute for Studies in Global Prosperity har haft, vilken i samverkan med Guds saks institutioner nu betjänar bahá’í-ungdomar från långt över 100 länder. Ansträngningar att uppföra Tillbedjans hus har accelererat mycket påtagligt. Det senaste modertemplet uppfördes i Santiago, Chile, och projekt för byggandet av två nationella och fem lokala Mashriqu’l-Adhkár initierades; Tillbedjans hus i Battambang, Kambodja, och Norte del Cauca, Colombia, har redan öppnat sina dörrar. Bahá’í-tempel, både de nyligen invigda och de som är etablerade sedan länge, intar i ökande utsträckning en plats i hjärtat av samfundslivet. Det materiella stöd som givits av de troende i gemen för den myriad av projekt som Guds vänner har satt igång har varit frikostigt. Betraktat bara som ett mått på kollektiv andlig vitalitet talar den generositet och uppoffring med vilken, under en tid av avsevärt ekonomiskt kaos, det kritiska flödet av ekonomiska tillgångar upprätthållits – ja till och med stärkts – sitt tydliga språk. Inom bahá’í-administrationens område har nationella andliga råds förmåga att sköta sina samfunds angelägenheter i all dess växande komplexitet ökat avsevärt. De har särskilt gagnats av än högre nivåer av samverkan med rådgivarna som har bidragit till systematisering av insamlandet av insikter från gräsrotsnivån över hela världen och säkerställandet av att de fått vid spridning. Detta var också den period under vilken de regionala bahá’í-råden framträdde som fullfjädrade institutioner inom Guds sak, och i 230 regioner har nu råd och de träningsinstitut de har tillsyn över visat sig vara oumbärliga för främjandet av tillväxtprocessen. För att föra vidare in i framtiden de funktioner som överförvaltaren av Huqúqu’lláh, Guds saks hand, ‘Alí-Muḥammad Varqá, hade etablerades år 2005 Internationella förvaltningsstyrelsen för Huqúqu’lláh; idag samordnar den ansträngningarna hos inte mindre än 33 nationella och regionala förvaltningsstyrelser som nu omfattar hela jorden, vilka i sin tur vägleder över 1000 representanters arbete. De utvecklingsprojekt som ägde rum vid Bahá’í världscentrum under samma period är många; om det vittnar fullbordandet av terrasserna vid Bábs mausoleum och två byggnader på halvcirkelbågen och påbörjandet av byggandet av ‘Abdu’l-Bahás mausoleum, för att inte nämna en rad projekt för att förstärka och bevara trons dyrbara heliga platser. Bahá’u’lláhs mausoleum och Bábs mausoleum erkändes som världsarv, platser av ovärderlig betydelse för mänskligheten. Allmänheten flockades till dessa helga platser i hundratusental, närmare en och en halv million vissa år, och världscentret välkomnade regelbundet hundratals pilgrimer samtidigt, ibland fler än 5000 under ett enda år, tillsammans med ett liknande antal besökande bahá’íer; vi är lika glada över det ökade antalet som över mängden av olika folk och nationer representerade bland dem som tar del av pilgrimsfärdens gåva. Översättningen, publiceringen och spridningen av de heliga texterna har också accelererat mycket, parallellt med utvecklingen av Bahá’í Reference Library, en av de mest beaktansvärda medlemmarna i den växande familjen av webbplatser associerade med bahai.org, som nu själv är tillgänglig på tio språk. En rad olika kontor och organ har etablerats vid världscentret och annorstädes, som fått i uppdrag att stödja den lärandeprocess som utvecklas inom olika verksamhetsområden över hela bahá’í-världen. Allt detta, systrar och bröder i tron, är bara en del av den historia vi kunde berätta om vad er hängivenhet till Honom som var Världens förorättade har åstadkommit. Vi kan bara återge de gripande ord som den älskade Mästaren, överväldigad av känslor utropade: ”O Bahá’u’lláh! Vad har Du gjort?”

Från ett avgörande kvartssekels panorama vänder vi nu vår blickpunkt mot den senaste femårsplanen, en plan rätt olik någon av de föregående på ett antal olika sätt. I denna plan uppmanade vi världens bahá’íer att dra lärdom från allt det de lärt sig under de föregående tjugo åren och att sätta det i verket med full kraft. Vi är glada över att vårt hopp i detta avseende blev mer än uppfyllt, men fastän vi naturligt nog väntade stora saker från den Välsignade skönhetens efterföljare var karaktären av det som uppnåtts genom deras herkuliska ansträngningar sannerligen hisnande. Det var slutstenen av en prestation som det hade tagit tjugofem år att utföra.

Planen var särskilt minnesvärd för sin tredelning genom två heliga tvåhundraårsdagar som var och en kraftfullt ökade dynamiken i lokala samfund över hela världen. De trofastas skara demonstrerade, i en skala som tidigare inte bevittnats och med relativ lätthet, en förmåga att engagera människor från alla delar av samhället i hedrandet av en Gudsmanifestations liv. Det var en kraftfull indikation på något bredare: förmågan att kanalisera frisläppandet av oerhörd andlig energi till fromma för Guds saks framsteg. Så magnifikt var gensvaret att tron på många platser drevs fram ur obemärkthet på den nationella nivån. I sammanhang där man inte väntade det, och kanske inte söktes det, blev mottaglighet för tron tydlig. Tusenden, tusenden och åter tusenden hänfördes av mötet med en andäktighet som idag är karaktäristisk för bahá’í-samfund över allt. Visionen om vad som görs möjligt genom att högtidlighålla en bahá’í-helgdag vidgades oerhört.

Vad planen har åstadkommit, uttryckt endast i numeriska termer, översteg snabbt alla andra planer som föregått den sedan år 1996. I början av denna plan fanns kapacitet att genomföra något över 100 000 kärnaktiviteter samtidigt, en kapacitet som var frukten av tjugo år av gemensam strävan. Nu vidmakthålls 300 000 kärnaktiviteter på en gång. Deltagande i dessa aktiviteter har ökat till mer än två miljoner, vilket också är nästan en trefaldig ökning. Det finns 329 nationella och regionala träningsinstitut i verksamhet och deras kapacitet framgår av det faktum att det gjorts möjligt för tre kvarts miljoner människor att slutföra åtminstone en bok i sekvensen; allt som allt är nu antalet kurser som slutförts av individer också två miljoner – en ökning med mer än en tredjedel på fem år.

Den ökande intensitet med vilken tillväxtprogram världen över genomförs utgör en egen imponerande berättelse. Under denna femårsperiod hade vi satt som mål att tillväxten skulle tillta i vart och ett av de 5000 kluster där den börjat. Detta imperativ blev impulsen till ivrig strävan i hela världen. Som resultat mer än fördubblades antalet intensiva tillväxtprogram och utgör nu cirka 4000. Svårigheter med att öppna nya byar och grannskap för tron mitt i den globala hälsokrisen, och att utvidga aktiviteter som befann sig på ett tidigt stadium när pandemin började, förhindrade att en ännu högre totalsumma uppnåddes under planens avslutande år. Det finns emellertid mer att berätta än detta. I början av planen hade vi uttryckt hoppet att antalet kluster där vännerna passerat den tredje milstolpen längs ett kontinuum av tillväxt, som en konsekvens av att ha lärt sig att med öppna armar välkomna stora antal nytillkomna i sina aktiviteter, skulle öka med ytterligare hundratals. Antalet var då runt 200 fördelade mellan 40 länder. Fem år senare har detta antal ökat till häpnadsväckande 1000 i nästan 100 länder – en fjärdedel av alla intensiva tillväxtprogram i världen och ett resultat som vida översteg våra förväntningar. Och inte ens dessa siffror avslöjar de högsta höjderna till vilket samfundet har stigit. Det finns över 30 kluster där antalet pågående kärnaktiviteter överskrider 1000; på vissa platser är det totala antalet flera tusen och involverar deltagande av mer än 20.000 personer i ett enda kluster. Ett ökande antal lokala andliga råd har tillsyn över utvecklingen av program för utbildning och fostran som betjänar praktiskt taget alla barn och juniorer i en by; samma sakförhållande börjar framträda inom några få urbana grannskap. Engagemang i Bahá’u’lláhs uppenbarelse har, i några beaktansvärda fall, överskridit individer, familjer och utvidgade släktskap – det som bevittnas är befolkningars rörelse mot ett gemensamt centrum. Ibland har grupper i opposition mot varandra lämnat hävdvunna fientligheter bakom sig och vissa sociala strukturer och viss dynamik håller på att omvandlas i ljuset av den gudomliga läran.

Vi kan inte annat än känna överväldigande glädje över så imponerande framsteg. Den samhällsbyggande förmågan hos Bahá’u’lláhs tro framstår med allt större klarhet och det är en fast grund på vilken den kommande nioårsplanen kommer att byggas. Kluster med märkbar styrka har, som förhoppningen var, visat sig vara reservoarer av kunskap och resurser för sina grannar. Och regioner där mer än ett sådant kluster finns har lättare utvecklat sätt att accelerera tillväxt i kluster på kluster. Vi känner emellertid att det åter är angeläget att betona att framsteg har skett nästan överallt; skillnaden i framsteg mellan en plats och en annan handlar om en gradskillnad. Samfundets kollektiva förståelse av processen inträde i skaror och dess tro på sin förmåga att stimulera denna process under alla förhållanden har stigit till nivåer som var otänkbara under gångna decennier. De djupgående frågor som legat i luften så länge, och som fördes fram i skarp fokus 1996, har övertygande besvarats av bahá’í-världen. Det finns en generation troende vars hela liv bär tecknen på samfundets framsteg. Men själva skalan av det som skett i dessa många kluster där lärandets frontlinje utvidgats har förvandlat ett betydande framsteg i processen inträde i skaror till ett utomordentligt viktigt sådant av historiska proportioner.

Många känner till hur Beskyddaren delade in trons tidsåldrar i på varandra följande epoker; den femte epoken av den Danande tidsåldern började år 2001. Mindre väl känt är att Beskyddaren också specifikt noterade att det fanns epoker i den gudomliga planen, och stadier inom dessa epoker. Uttänkt av ‘Abdu’l-Bahá, men lagd i träda under två decennier medan den administrativa ordningens lokala och nationella organ utvecklades och stärktes, invigdes den Gudomliga planen formellt 1937 med påbörjandet av det första stadiet av dess första epok – sjuårsplanen tilldelad det nordamerikanska bahá’í-samfundet av Beskyddaren. Den första epoken avslutades efter fullbordandet av tioårskorståget 1963, vilket hade resulterat i att trons baner placerats över hela världen. Öppningsstadiet av den andra epoken var den första nioårsplanen och inte mindre än tio planer har följt i dess spår; planer har varat från tolv månader till sju år. Vid gryningen av den andra epoken bevittnade bahá’í-världen redan den första begynnelsen av det inträde i skaror i tron, vilket hade förutsetts av Författaren till den Gudomliga planen; under påföljande decennier har generationer av hängivna troende inom det Största namnets samfund arbetat i den gudomliga vingården för att kultivera de förhållanden som behövs för hållbar, storskalig tillväxt. Och hur riklig är inte frukten av detta arbete vid denna härliga Riḍván-tid! Fenomenet att ett avsevärt antal nytillkomna vidgar samfundets aktiviteter, fångar trons gnista och snabbt stiger fram för att tjäna vid fronten av planen, har gått från att vara en förutsägelse vidmakthållen av tro till att bli en återkommande verklighet. Ett sådant uttalat och påvisbart framsteg behöver markeras i Guds tros annaler. Med jublande hjärtan tillkännager vi att den tredje epoken av Mästarens gudomliga plan har börjat. Steg för steg, epok för epok, skall Hans plan utvecklas tills ljuset från Riket upplyser varje hjärta.

Älskade vänner, ingen genomgång av det femåriga företaget som avslutade den andra epoken av den Gudomliga planen skulle vara komplett utan att särskilt ta upp den omvälvning som beledsagade dess avslutande år och som fortfarande pågår. Restriktionerna gällande personlig interaktion som tilltog och avtog i de flesta länder under denna period kunde ha tilldelat samfundets kollektiva ansträngningar ett allvarligt slag från vilket det kunde ha tagit åratal att återhämta sig, men det finns två skäl till att detta inte var fallet. Det ena var den vitt spridda medvetenheten om bahá’íernas plikt att tjäna mänskligheten, särskilt i tider av fara och motgångar. Det andra var den extraordinära ökningen av kapacitet i bahá’í-världen att ge uttryck för denna medvetenhet. Vana under många år vid att ta i bruk mönster av systematiskt handlande använde vännerna sin kreativitet och målmedvetenhet till att handskas med en oförutsedd kris, samtidigt som de försäkrade sig om att de nya ansatser som de utvecklade var förenliga med det handlingsschema som de under på varandra följande planer arbetat med att fullkomna. Men detta innebär inte att man skall bortse från de svåra påfrestningar som bahá’íer, liksom deras landsmän i alla länder, får utstå; ändå har de troende, under allvarliga svårigheter, fortsatt att vara fokuserade. Resurser har slussats till behövande samfund, val har fortsatt att hållas närhelst det har varit möjligt, och under alla förhållanden har Guds saks institutioner fortsatt att utföra sina plikter. Det har även tagits djärva steg framåt. Nationella andliga rådet i São Tomé och Príncipe kommer att återbildas denna Riḍván, och två nya pelare för Universella Rättvisans Hus kommer att upprättas: Nationella andliga rådet för Kroatien med säte i Zagreb och Nationella andliga rådet för Timor-Leste med säte i Dili.

Och så börjar ettårsplanen. Dess syfte och villkor har redan angivits i vårt budskap utsänt på Förbundets dag; denna plan, fastän kort, kommer att vara tillräcklig för att förbereda bahá’í-världen för den nioårsplan som skall följa. En period av särskild kraft, som inleddes ett hundra år efter uppenbarandet av den Gudomliga planens skrifter, kommer snart att avslutas med hundraårsminnet av ‘Abdu’l-Bahás hädanfärd, vilken markerar slutet på det första seklet av den danande tidsåldern och början på det andra. De trognas skara anträder denna nya plan vid en tid då mänskligheten, luttrad av att dess sårbarhet har blottställts, tycks vara mera medveten om behovet av samverkan för att möta globala utmaningar. Ändå dröjer sig vanor av strid, egenintresse, fördomar och trångsynthet kvar och hindrar rörelsen mot enighet, trots att allt flera i samhället i ord och gärning visar hur också de längtar efter ett accepterande av mänsklighetens inneboende enhet. Vi ber att familjen av nationer snart måtte lyckas med att lägga sina skiljaktigheter åt sidan i det allmänna godas intresse. Trots de osäkerheter som omger de närmaste månaderna bönfaller vi Bahá’u’lláh om att göra de bekräftelser som har burit upp Hans efterföljare så länge än mer rikliga, så att ni måtte bli hjälpta att fortsätta framåt i ert uppdrag med er fattning orubbad av turbulensen i en värld vars behov av Hans läkande budskap är allt mer akut.

Den Gudomliga planen träder in i en ny epok och ett nytt stadium. Bladet har vänts.

- The Universal House of Justice