1. Naturen är det tillstånd eller den verklighet som till det yttre är källan till liv och död eller med andra ord, av sammansättning och nedbrytning av alla ting.

2. Naturen lyder under en stabil organisation, okränkbara lagar, fullkomlig ordning och fulländad utformning, från vilken den aldrig avviker. Detta är sant i så hög grad, att om man insiktsfullt och noga undersöker den, alltifrån den minsta osynliga atomen till de stora himlakropparna i tillvaron, såsom solen eller andra stora stjärnor och lysande klot, och oavsett om man betraktar deras ordning, deras sammansättning eller deras form och rörelser, kommer man att finna att alla ryms inom den allra högsta grad av organisation och är underkastade en enda lag som de aldrig avviker ifrån.

3. När man undersöker naturen finner man emellertid att den varken äger medvetenhet eller vilja. Eldens natur till exempel, är att brinna och den brinner utan medvetenhet eller vilja. Vattnets natur är att flöda och det flödar utan medvetenhet eller vilja. Solens natur är att utstråla ljus och lyser utan medvetenhet eller vilja. Ångans natur är att stiga och stiger utan medvetenhet eller vilja. Därför står det klart att alla tings naturliga rörelse är påtvingad. Det finns ingen frivillig rörelse förutom djurens och i synnerhet människans.

4. Människan kan stå över och motsätta sig naturen eftersom hon kan upptäcka tingens beskaffenhet och på grund härav är hon herre över naturens krafter. Alla uppfinningar hon har gjort har utgått från denna upptäckt. Till exempel uppfann hon telegrafen vilken binder samman öst och väst. Det är därför uppenbart att människan härskar över naturen.

5. När man i tillvaron kan iaktta en sådan organisation, ordning och lagbundenhet, kan det då vara ett verk av naturen, då den varken har intelligens eller iakttagelseförmåga? Om inte blir det uppenbart att denna natur, som varken har medvetenhet eller förståelse, befinner sig i den allsmäktige Gudens grepp som är härskare över naturens värld och som vad Han än önskar, får naturen att frambringa.

6. Några säger att det mänskliga livet är ett av de ting som har framträtt i tillvaron och utgör en av naturens betingelser. Om detta vore sant skulle människan vara grenen och naturen roten. Men är det möjligt att det skulle kunna finnas en vilja, en medvetenhet och vissa fullkomliga egenskaper i grenen medan det är frånvarande i roten?

7. Det är uppenbart att naturen till sitt väsen befinner sig i Guds makts grepp och att det är Denne evige och allsmäktige, som håller naturen inom dess fulländade lagar och regler och råder över den.

1. Ett av bevisen och argumenten för Guds existens är det faktum att människan inte har skapat sig själv. Nej, hennes skapare och utformare är en annan än hon själv. Det är säkert och obestridligt att skaparen av människan inte själv är lik människan, eftersom en maktlös varelse inte kan skapa en annan varelse och då en verkande skapare måste äga alla kännetecken på fullkomning för att kunna skapa sitt verk.

2. Är det möjligt att hantverket kan vara perfekt och hantverkaren ofullkomlig? Är det möjligt att en tavla kan vara ett mästerverk och konstnären ofullkomlig i sin konst, trots att han är dess skapare? Nej, tavlan kan inte vara likadan som konstnären för då skulle tavlan ha kunnat skapa sig själv. I jämförelse med konstnären är tavlan i högsta grad ofullkomlig, hur perfekt den än är.

3. På så sätt är den jordiska tillvaron källan till ofullkomlighet och Gud är upphovet till fullkomlighet. De ofullkomliga dragen i timlighetens värld är i sig ett bevis på Guds fullkomlighet. När man till exempel betraktar människan ser man att hon är svag, och själva denna svaghet hos den skapade är ett tecken på kraften hos Den som är evig och allsmäktig; ty om det inte fanns någon styrka skulle man inte kunna föreställa sig svaghet. Sålunda är svagheten hos den skapade ett bevis på Guds makt; för om det inte fanns någon makt, skulle man inte kunna föreställa sig någon svaghet. Sålunda är skapelsens svaghet ett bevis på Guds makt. Utan makt skulle det inte finnas någon svaghet. Denna svaghet gör det uppenbart att det finns en makt i tillvaron.

4. Vidare finns det i tillvaron också fattigdom. Och det måste nödvändigtvis finnas rikedom för att det ska kunna finnas fattigdom i världen. I den jordiska tillvaron finns det okunnighet och av nöd-vändighet måste det finnas kunskap eftersom okunnighet finns. Om det inte fanns kunskap skulle det inte heller finnas någon okunnighet. Okunnighet är icke-existerandet av kunskap och om det inte fanns någon existens, skulle inte icke-existens finnas till.

5. Det är utan tvekan så att hela tillvaron är underkastad en ordning och en lag som den aldrig kan motsätta sig. Även människan är tvingad att underkasta sig död, sömn och andra villkor, vilket vill säga, att människan är anbefalld vissa ting och detta anbefallda tillstånd förutsätter nödvändigtvis förekomsten av En som befaller över allt. Så länge tillvaron kännetecknas av beroende och så länge detta beroende är en av dess grundläggande betingelser, måste det finnas En som till sitt Väsen är oavhängig alla ting. På samma sätt visar själva förekomsten av en sjuk person att det måste finnas någon som är frisk, ty utan den senares existens kan inte den föregåendes existens fastläggas.

6. Därför är det uppenbart att det finns En som är evig och allsmäktig, som är summan av all fullkomlighet ty annars hade Han varit likadan som skapelserna. Likaså visar det allra minsta av de skapade tingen överallt i tillvarons värld på existensen av en Skapare. Till exempel bevisar denna bit bröd att den har en tillverkare.

7. Barmhärtige Gud! En förändring, skapad i de minsta tingens skepnad påvisar existensen av en skapare. Hur skulle då detta vidsträckta, gränslösa universum ha kunnat skapa sig själv och enbart uppstått ur materiens och elementen samverkan? Hur uppenbart felaktigt är inte ett sådant antagande!

8. Dessa teoretiska argument har anförts för svaga själar, men om den inre varseblivningsförmågans öga öppnas blir ett hundra tusen tydliga bevis synliga. När människan sålunda förnimmer den inneboende anden behöver hon inte några argument för att påvisa dess existens, men för dem som berövats andens ynnest är det nödvändigt att åberopa yttre argument.

1. När vi betraktar existensen, ser vi att mineralernas, växternas, djurens och människans riken är i behov av en läromästare.

2. Om jorden berövas en jordbrukare, blir den ett snår av livskraftiga ogräs, men om man kan finna en jordbrukare som kan bruka jorden, kommer den följande skörden att skänka uppehälle till olika levande varelser. Det är därför uppenbart att marken är i behov av en jordbrukares omsorg. Betrakta träden: om de lämnas utan någon som ser efter dem bär de ingen frukt och utan frukt är de ej till någon nytta. Men om de lämnas i en trädgårdsmästares vård blir det karga trädet fruktbärande och genom odling, korsning och ympning får trädet, som förut gav bitter frukt, söt frukt. Detta är rationella argument vilket är vad världens folk kräver idag.

3. Betrakta på samma sätt även djuren: om ett djur tränas blir det tamt, medan människan, om hon ej får utbildning, blir djurisk. Sannerligen, om människan förblir utlämnad åt naturens lagar sjunker hon lägre än ett djur, men om hon får utbildning blir hon till och med som en ängel. För de flesta djur slukar inte sin egen art, medan människor i Sudan, i Afrikas mitt, sliter sönder och äter varandra.

4. Lägg nu märke till att det är bildning som leder in öst och väst under ett mänskligt herravälde och som skapar dessa underbara hantverk, som frambringar de stora konstarterna och vetenskaperna och ger upphov till nya upptäckter och verksamheter. Om det inte vore för en lärogestalt skulle människan inte på något sätt ha kunnat förvärva välstånd, civilisation eller mänsklig dygd. Om en människa lämnas ensam i en vildmark utan kontakt med sitt eget släkte, kommer hon utan tvekan att bli enbart ett djur. Det är därför uppenbart att det behövs en läromästare.

5. Men det finns tre slag av fostran: materiell, mänsklig och andlig. Materiell fostran handlar om kroppens tillväxt och utveckling, att förse den med näring och med medlen för dess välbefinnande och bekvämlighet. Denna fostran är gemensam för människa och djur.

6. Mänsklig bildning består emellertid av civilisering och framåt-skridande – det vill säga: ett gott styrelseskick, samhällelig ordning, välfärd, handel och industri, konstarter och vetenskap, stora upptäckter och omfattande åtaganden, vilka är de huvudsakliga kännetecken som skiljer människan från djuren.

7. Vad gäller gudomlig fostran, innebär det konungarikets fostran och består i förvärvandet av gudomliga dygder. Detta är i sanning verklig fostran, ty därigenom kommer människan att stå i fokus för gudomliga välsignelser och förkroppsligandet av orden, ”Låt oss göra människan till vår avbild, till att vara oss lika” Detta är mänsklighetens slutliga mål.

8. Vi behöver sålunda en läromästare som på en och samma gång kan vara en mästare inom både det materiella, det mänskliga och det andliga området, så att hans auktoritet kommer att kunna ha inflytande på tillvarons samtliga sfärer. Och om någon skulle säga, ”Jag har fullkomligt förnuft och förståelse, jag har inget behov av en sådan lärare”, skulle han förneka det uppenbara. Det är som om ett barn skulle säga; ”Jag har inget behov av uppfostran, utan kommer att handla och söka efter tillvarons fulländning enligt egna tankar och förstånd” eller om en blind skulle säga, ”Jag har inget behov av synförmågan eftersom det finns många andra blinda människor som klarar sig väl.”

9. Det är därför klart och tydligt att mänskligheten behöver en läromästare. Denne måste obestridligen vara fullkomlig i alla avseenden och utmärka sig framför alla andra människor, ty vore han som en bland alla andra skulle han aldrig kunna vara deras läromästare, i synnerhet då han på en och samma gång måste vara deras materiella, mänskliga och andliga lärare. Det vill säga, han måste ordna och förvalta deras materiella angelägenheter och upprätta en samhällelig ordning, så att de kan hjälpa och bistå varandra med att se till sin försörjning och att deras materiella angelägenheter på alla sätt och vis kan ordnas och regleras.

10. Han måste likaledes lägga grunden för mänsklighetens utbildning – det vill säga, han måste till den grad fostra mänskliga sinnen och tankar så att människan blir i stånd till verkliga framsteg, att vetenskap och kunskap kan vidgas och att tingens beskaffenhet, universums mysterier och egenskaperna hos allt som existerar kan avslöjas; att lärdom, upptäckter och större åtaganden dag för dag måtte förbättras och att det som hör till den intellektuella sfären kan härledas från och förmedlas via förnuftet.

11. Han måste också förläna andlig fostran, så att förståndet kan uppfatta den metafysiska världen, andas in den heliga brisen från den Helige anden och träda i förbindelse med härskaran i höjden, att mänskliga verkligheter må bli uppenbarare av gudomliga välsignelser, att måhända alla Guds namn och attribut kan återspeglas i den mänskliga verklighetens spegel och att betydelsen av den välsignade versen, “Låt oss göra människan till vår avbild, till att vara oss lika” kan förverkligas.

12. Det är emellertid uppenbart att blott mänsklig förmåga inte förmår uppfylla detta mäktiga ämbete och att resultatet av endast mänskligt tänkande ej kan säkerställa sådana gåvor. Hur kan en ensam person utan hjälp och stöd lägga grunden till ett sådant upphöjt verk? En andlig och gudomlig kraft är således nödvändig för genomförandet av detta uppdrag. Skåda hur en enda helig själ skänker liv till mänskovärlden, omdanar jordens yta, utvecklar sinnena, vederkvicker själar, inviger ett nytt liv, upprättar nya grundvalar, organiserar världen, leder in nationer och religioner under skuggan av ett enda standar, befriar mänskligheten från världen av låghet och brister, och uppmanar och uppmuntrar henne att utveckla sin medfödda och förvärvade karaktär. Sannerligen, ingenting annat än en gudomlig kraft kan utföra denna bedrift. Man bör undersöka denna fråga opartiskt, då detta i sanning är ett fall för opartiskhet.

13. En sak som alla regeringar och folk i världen, oaktat all deras makt och deras arméer, inte kan befrämja och sprida, kan en helig själ sprida utan hjälp eller stöd! Kan detta åstadkommas genom enbart mänsklig kraft? Nej, vid Gud! Jesus till exempel, uppreste ensam och allena fredens och samförståndets banér – en bragd som alla världens mäktiga regeringar tillsammans inte kan åstadkomma. Betrakta det stora antalet olika regeringar och folk – det italienska, franska, tyska, ryska, engelska och deras likar – vilka församlades under samma tronhimmel! Kärnpunkten häri är att Kristi ankomst medförde gemenskap mellan dessa olikartade nationer. Några av dem som trodde på Kristus blev verkligen så förenade att de offrade sina liv och sin egendom för varandra. Sådan var situationen fram till Konstantins dagar då Kristi sak upphöjdes. Efter en tid och av olika skäl bröt emellertid splittring återigen ut mellan dem. Vi menar att det är Kristus som förenade dessa nationer, men efter en lång tid orsakade regeringarna återkomsten av missämja.

14. Kontentan i detta är att Kristus åstadkom det som jordens konungar var oförmögna att åstadkomma. Han förenade olika nationer och förändrade gamla seder. Betänk vilka stora skillnader det fanns mellan romare, greker, syrier, egyptier, fenicier och israeliter, liksom mellan andra folk i Europa. Kristus utplånade dessa skillnader och gav upphov till endräkt mellan dessa folk. Även om regeringarna söndrade denna enhet en lång tid därefter, hade ändå Kristus i sanning utfört Sitt uppdrag.

15. Därför menar vi att den Universelle läromästaren på en och samma gång måste vara en undervisare på både det materiella, mänskliga och andliga området och, då Han höjer sig över naturens värld, måste Han besitta ytterligare en kraft för att kunna ikläda sig ställningen som en gudomlig lärare. Om Han inte kunde utöva sådana himmelska förmågor skulle Han inte kunna bedriva någon undervisning, för Han skulle själv vara ofullkomlig. Hur skulle Han då kunna befrämja fullkomning? Om Han var okunnig, hur kunde Han då göra andra visa? Om Han var orättvis, hur kunde Han göra andra rättvisa? Om Han var jordisk, hur kunde Han göra andra himmelska?

16. Nu måste vi rätt bedöma huruvida de gudomliga manifestationerna som framträtt hade alla dessa kvalifikationer eller ej? Om De inte hade haft dessa egenskaper och denna fullkomliga karaktär, hade De inte varit sanna mästare.

17. Därför är det med hjälp av rationella argument som vi måste bevisa för rationella sinnen profetställningen hos Moses, Kristus och de andra gudomliga manifestationerna. Och de bevis och belägg som vi anför här är inte baserade på traditionella utan på rationella argument.

18. Det är nu bevisat med rationella argument, att världen har det största behov av en Läromästare och att denna fostran måste ske med hjälp av himmelsk kraft. Det är tveklöst så att denna heliga kraft bestås genom gudomlig uppenbarelse och att världen måste fostras med hjälp av denna kraft, vilken övergår mänsklig förmåga.

1. En av dem som var i besittning av denna makt och stöddes av den, var Abraham. Beviset härför är: Abraham föddes i Mesopotamien i en familj som var okunnig om Guds enhet. Han motsatte sig sitt eget folk och dess ledning och även sin egen ätt. Han avvisade alla deras gudar och ensam och allena stod Han emot ett mäktigt folk. Ett sådant motstånd och en sådan konflikt var varken enkelt eller lätt att möta. Det är som om någon i denna dag skulle förneka Jesus bland de kristna nationerna, vilka fullt och fast håller sig till Bibeln eller om någon – Gud förbjude! – skulle häda mot Kristus inför påvestolen, gå emot alla Hans efterföljare och sålunda uppträda på värsta tänkbara sätt.

2. Dessa människor trodde inte på en Gud utan på många gudar som de tillskrev mirakel och därför gick alla emot Abraham. Ingen stödde Honom förutom Lot, Hans brorson och en eller två andra personer utan rang. Till sist tvingades Han, ytterligt förorättad, att lämna sitt hemland på grund av sina fienders våldsamma motstånd. I själva verket förvisade de Honom för att Han skulle tillintetgöras så att inga spår av Honom fanns kvar. Abraham kom därefter till dessa trakter, det vill säga, till det Heliga landet.

3. Min poäng är att Hans fiender föreställde sig att Hans exil skulle leda till Hans tillintetgörelse och undergång. Och sannerligen, om någon är förvisad från sitt fädernesland, berövad sina rättigheter och förtryckt på alla vis – även om han skulle vara en konung – skulle han tillintetgöras. Men Abraham stod fast och visade fram en utomordentlig ståndaktighet och Gud gjorde denna exil till Hans eviga ära tills Han slutligen kom att upprätta Guds enhet, ty vid denna tid var större delen av mänskligheten avgudadyrkare.

4. Landsförvisningen grundlade framgången för Abrahams ättlingar. Landsförvisningen blev orsak till att de erhöll det Heliga landet. Lands-förvisningen blev orsak till att Abrahams läror spreds. Landsförvisningen blev orsak till att en Jakob framträdde från Abrahams säd och en Josef som blev härskare i Egypten. Landsförvisningen resulterade i att en Moses framträdde från samma säd. Landsförvisningen resulterade i att en gestalt som Kristus framträdde från samma ätt. Landsförvisningen resulterade i att en Hagar blev funnen som gav upphov till Ismael och som Muhammed i sin tur härstammade från. Landsförvisningen resulterade i att Báb framträdde från Abrahams stamträd. Lands-förvisningen resulterade i att Israels profeter framträdde från Abrahams säd – och så skall det fortsätta till evig tid. Landsförvisningen resulterade i att hela Europa och det mesta av Asien kom in under skuggan av Israels Gud. Skåda vilken kraft som gjorde en emigrant i stånd att grunda en sådan familj, ett sådant folk och att förkunna sådana grundsatser. Kan då någon påstå att detta endast var enbart en tillfällighet? Vi måste vara rättvisa: Var denne man en läromästare eller ej?

5, Vi bör fundera en stund över följande: Om Abrahams landsförvisning från Ur till Aleppo i Syrien åstadkom detta resultat, vad kommer då Bahá’u’lláhs exil, från Ṭeheran till Baghdad, och därifrån till Konstan-tinopel, till Rumelien och till det Heliga landet att ha för verkan?

6. Se vilken fullkomlig läromästare Abraham var!

1. Moses var under en lång tid herde i vildmarken. Till det yttre var Han en person som hade växt upp i tyranniets hägn och hade rykte om sig bland människorna att vara en mördare som blivit herde. Han var mycket hatad och avskydd av Faraos regering och folk. Det var en sådan man som befriade ett stort folk från fångenskapens fjättrar, övertalade dem att lämna Egypten och bosätta sig i det Heliga landet.

2. Detta folk hade sjunkit ner i den djupaste förnedring och lyftes upp till ärans höjder. De befann sig i fångenskap, de blev fria. De var de mest okunniga bland folken, de blev de lärdaste. Som ett resultat av vad Han grundlade, gjorde de så stora framsteg i sin utveckling att de uppnådde en särskild ställning bland alla andra folk och deras ryktbarhet spreds till alla länder blev så vida utbredd, att om man bland de omgivande folken ville berömma någon, sade man att ”Han är helt säkert en israelit.” Moses upprättade lagar och förordningar som ingöt nytt liv i Israels folk och ledde dem till den högsta möjliga nivå av civilisation vid denna tid.

3. Sådan var deras utveckling, att filosoferna i Grekland skulle komma och inhämta kunskap från Israels lärde. En av dem var Sokrates som besökte Syrien och fick undervisning av Israels barn om Guds enhet och själens odödlighet. Han återvände senare till Grekland och spred dessa läror vidare, varpå landets folk vände sig emot honom, anklagade honom för ogudaktighet , ställde honom inför rätta och dömde honom till döden genom förgiftning.

4. Nå, hur kunde då en man som stammade, som hade vuxit upp i Faraos hus, som var känd bland människorna som en mördare, som av rädsla hade levt i landsflykt en lång tid och blivit herde, upprätta en sådan stor sak, när de visaste filosoferna på jorden ej var istånd att frambringa en tusendel därav? Detta är verkligen en utomordentlig bragd.

5. En man med en stammande tunga kan knappast genomföra ett vanligt samtal och ännu mindre genomföra det Han gjorde! Nej, om Han inte hade fått stöd av en gudomlig makt skulle Han aldrig ha kunnat genomföra detta mäktiga verk. Det här är argument som ingen kan bestrida. De materialistiska tänkarna, de grekiska filosoferna, de stora männen i Rom vilka blev berömda runtom i världen, hade alla specialiserat sig på en enda gren av lärdom. Således hyllades Galenos och Hippokrates för sin skicklighet inom medicin, Aristoteles i logik och teoretiska resonemang och Platon i etik och religionsfilosofi. Hur kan en enkel herde lägga grunden till alla dessa lärdomsgrenar ? Det råder ingen tvekan att Han måste ha fått hjälp av en utomordentlig kraft.

6. Betänk också vilka prövningar och svårigheter som människor får utstå. För att förhindra en grym handling slog Moses ner en egyptier och Han blev känd bland människorna som en mördare– speciellt för att mannen han dödat tillhörde det styrande folket – och tvingades fly, och det var därefter som Han blev upplyft till rangen av profet! Lägg märke till hur Han, trots sitt vanrykte, leddes av en utomordentlig makt till att upprätta sådana stora institutioner och väldiga verk!

1. Senare framträdde Kristus som sade, ”Jag är född av den Helige anden.” Fastän det idag är lätt för kristna att tro på detta påstående var det mycket svårt på den tiden. Enligt texten i Evangeliet sade således fariséerna, ”Den här Jesus, är han inte Josef av Nasarets son och känner inte vi hans far och mor? Hur kan han då säga: Jag har kommit ner från himlen?”

2. Kort sagt, denne Man som i allas ögon föreföll vara så oansenlig, stod ändå upp med så stor makt att Han kunde upphäva en femton hundra år gammal religionsordning, trots att den minsta avvikelse från dess lagar skulle utsätta lagbrytaren för stor fara och medföra hans död och tillintetgörelse. Dessutom hade moralen och sederna hos israeliterna under Jesu dagar blivit helt fördunklade och förvrängda och Israel hade hamnat i ett tillstånd av yttersta förnedring, elände och träldom. Vid ett tillfälle hade de tagits till fånga av kaldéerna och perserna, vid ett annat bar de förtryckets ok under det assyriska riket. En dag blev de undersåtar och vasaller till grekerna, en annan dag underkuvades och förödmjukades de av romarna.

3. Denne unge man, Kristus, upphävde med stöd av en utomordentlig kraft den urgamla mosaiska lagen och tog sig an att reformera folkets moral. Han lade återigen grunden till evig ära för israeliterna – ja, Han återupprättade hela det mänskliga släktets lycka – och spred lärosatser som inte enbart var förbehållna Israel, utan skapade en grund för hela det mänskliga samhällets allomfattande välgång.

4. De första som reste sig för att tillintetgöra Honom var israeliterna – Hans eget folk och fränder. Och till det yttre verkade det verkligen som om de övervann Honom och försatte Honom i yttersta förnedring, ty till sist krönte de Honom med en törnekrona och korsfäste Honom. Men denne Man förkunnade, när Han till det yttre befanns sig i det djupaste elände och lidande: ”Denna sol kommer att stiga upp, detta ljus kommer att lysa med stor prakt, Min nåd kommer att omsluta världen och alla Mina fiender kommer att göras om intet.” Och såsom Han sade, så blev det, ty alla jordens konungar var oförmögna att stå emot Honom. Nej, alla deras fanor har nedrivits medan denne Förorättades fana har nått sin högsta höjd.

5. Är detta ens möjligt enligt det mänskliga förnuftets regler? Nej, vid Gud! Det är klart och tydligt att denna underbara Varelse var en sann läromästare för mänskovärlden och att Han blev hjälpt och stödd av en gudomlig makt.

1. Vad gäller Muhammed, så har amerikaner och européer hört ett antal berättelser om denne profet och tagit dem för sanna, även om förmedlarna av berättelserna, av vilka många tillhörde det kristna prästerskapet, antingen var okunniga eller hade onda avsikter. Likaledes fanns det ett antal okunniga muslimer som ihärdigt vidhöll ogrundade legender om Muhammed i tron att detta skulle öka Hans storhet. Således gjorde vissa icke upplysta muslimer Hans polygami till föremål för sina högsta lovord och såg det som ett tecken på Hans förunderliga krafter, då dessa svaga själar ansåg det att ha många fruar var något mirakulöst. Europeiska historiker litade för det mesta på dessa hörsägner av okunniga människor.

2. Exempelvis sade en okunnig man till en kristen präst, att ett bevis på sann storhet är mod och blodsutgjutelse och att en av Muhammeds anhängare under en dag på slagfältet hade skurit halsen av hundra människor! Detta vilseledde prästen som förmodade att dödande ansågs vara beviset på sanningen i Muhammeds religion, men det är bara fåfänga fantasier. Muhammeds militära expeditioner var tvärtom alltid försvars-handlingar till sin karaktär. Beviset för detta är: Han och Hans anhängare uthärdade under tretton år i Mecka de mest våldsamma förföljelser och vid denna tid var de ständigt måltavla för hatets pilar. Några av Hans kamrater blev dödade och deras egendom skövlad, andra lämnade sitt fädernesland och flydde till främmande länder. Muhammed själv underkastades de våldsammaste förföljelser och blev tvungen att fly mitt i natten och emigrera till Medina på grund av att Hans fiender beslöt att döda Honom. Ändå upphörde inte Hans fiender med sina förföljelser utan fördrev muslimerna ända till Medina och till Abessinien.

3. Dessa arabiska stammar var mycket barbariska och rovgiriga och i jämförelse med dem, var de vilda och våldsamma indianerna i Amerika som sin tids Platon, för de begravde inte sina barn levande såsom dessa araber gjorde med sina döttrar, och dessutom prisade de detta som en hedervärd sak att göra. Således kunde många av männen hota sina fruar och säga, ”Om du föder en dotter, skall jag döda dig.” Till och med nuförtiden fruktar araberna att få döttrar.

4. Dessutom var en man tillåten att ha tusen kvinnor och de flesta män hade fler än tio fruar i sina hushåll. När dessa stammar förde krig kom den som segrade att förslava kvinnorna och barnen från den besegrade stammen och ägnade sig åt att köpa och sälja dem.

5. När en man dog och efterlämnade tio hustrur rusade sönerna till dessa kvinnor fram till varandras mödrar, och så snart en av sönerna drog sin mantel över huvudet på en av sina styvmödrar och gjorde anspråk på henne som sin lagliga egendom, blev med ens den olyckliga kvinnan sin styvsons fånge och slav, och han kunde göra vad han ville med henne. Han kunde döda henne, hålla henne fängslad i en håla, eller slå, förbanna och tortera henne dag efter dag tills hon slutligen dog. Han var fri, enligt arabiska lagar och seder, att göra vad han ville med henne. Det är uppenbart att illvilja, svartsjuka, hat och fientlighet måste ha funnits mellan fruar och barn i ett sådant hushåll. Detta är fullständigt klart och det är därför onödigt att närmare utveckla ämnet. Betänk dock hur förhållanden och livet måste ha varit för dessa förtryckta kvinnor!

6. Dessutom levde dessa arabiska stammar av plundring och rån, och de var ständigt engagerade i strider och krig, dödande, plundring av varandras egendom och tillfångatagande av kvinnor och barn och att sälja dem till främlingar. Hur ofta hände det inte att söner och döttrar till en prins som tillbringade dagen i lyx och komfort, men när natten föll befann sig vara i förnedring, armod och slaveri. Igår var de furstar, idag är de fångar; igår var de förnäma damer, idag är de slavar.

7. Det var sådana stammar som Muhammed sändes till. I tretton år utsattes Han för alla tänkbara svårigheter tills Han slutligen flydde från staden och emigrerade till Medina. Men dessa folk upphörde inte med förtrycket utan gick samman och samlade en armé för att tillintetgöra alla män, kvinnor och barn bland Hans anhängare. Det var under sådana omständigheter och mot sådana människor som Muhammed var tvungen att ta till vapen. Detta är den enkla sanningen, vi drivs inte av en fanatisk förkärlek och vill inte blint försvara Honom, utan vi undersöker och återberättar detta utan att vara partisk. Bedöm det följande rättvist. Om Jesus själv hade befunnit sig under sådana omständigheter, bland sådana laglösa och barbariska stammar, om Han och Hans lärjungar under tretton år tålmodigt hade fått uthärda alla slags grymheter, om de på grund av sådant förtryck hade tvingats lämna sitt hemland och fly ut i vildmarken, och om dessa laglösa stammar trots detta fortsatte att förfölja dem i syfte att slakta männen, plundra deras egendom och tillfångata deras kvinnor och barn – hur skulle Jesus ha handlat gällande dem? Om ett sådant förtryck endast skulle ha drabbat Honom själv skulle Han ha förlåtit dem och en sådan handling av förlåtelse skulle ha varit den mest acceptabla och lovvärda; men om Han hade sett att grymma och blodtörstiga mördare ville döda, plundra och tortera ett antal försvarslösa själar och ta kvinnor och barn till fånga, skulle Han förvisso ha skyddat de förtryckta och ha stått upp emot förtryckarna.

8. Vilka invändningar kan vi sedan göra mot Muhammed? Är det för att Han inte utlämnade sina anhängare, deras kvinnor och barn, till dessa laglösa stammar? För övrigt, var inte det att Han frigjorde dessa stammar från deras blodtörstighet, den största gåva, och att tygla dem och lägga band på dem, en sann nåd. Det är samma sak som när en människa håller en kopp med gift i handen och skall till att dricka det. En kärleksfull vän skulle säkert förstöra koppen och därmed hindra denne. Om Jesus hade befunnit sig i liknande omständigheter, skulle Han säkerligen med en segerrik makt ha befriat män, kvinnor och barn ur klorna på sådana blodtörstiga vargar.

9. Muhammed stred aldrig emot kristna. Tvärtom behandlade Han dem välvilligt och gav dem full frihet. Ett samhälle med kristna människor som bodde i Najrán stod under Hans vård och beskydd. Muhammed sade, ”om någon kränker deras rättigheter, kommer Jag att bli hans fiende och i Guds närvaro kommer Jag att anklaga honom.” Det framgår tydligt av de påbud Han utfärdade, att liv, egendom och heder för kristna och judar står under Guds beskydd; att en muslimsk make ej får hindra sin kristna fru att gå till kyrkan och ej heller tvinga henne att bära slöja; om hon dör, måste han placera hennes kvarlevor i det kristna prästerskapets vård; om de kristna önskar bygga en kyrka, måste muslimerna stödja dem. Vid krig mellan muslimer och deras fiender, bör för övrigt, de kristna vara undantagna från skyldigheten att strida, om de ej av egen fri vilja önskar att gå samman för att hjälpa muslimerna på slagfältet, eftersom de står under deras beskydd. Men som en kompensation för denna befrielse skulle de årligen betala en liten summa pengar. Kort sagt, det finns sju långa skrifter om dessa ämnen, kopior finns fortfarande kvar i Jerusalem. Det är ett faktum som inte är beroende av mitt påstående. Ediktet av den andre kalifen finns kvar i förvar hos den ortodoxe patriarken av Jerusalem och därom råder det ingen tvekan. Dock uppstod det hätskhet och avundsjuka, hat och fientlighet dem emellan efter en viss tid på grund av överträdelser av både muslimer och kristna.

10. Utöver detta faktum är alla berättelser av muslimer, kristna och andra, rena påhitt som har sina ursprung i fanatism, okunnighet eller härrör ur djup fientlighet. Till exempel säger muslimer att Muhammed klöv månen och att den föll ned på bergen i Mecka. De tror att månen är en liten himlakropp som Muhammed delade upp i två delar och kastade en del på detta berg och den andra delen på ett annat berg. Sådana berättelser är uttryck för ren fanatism. Även de traditioner som prästerskapet berättar och händelser som de kritiserar, är alla överdrivna och ofta grundlösa.

11. Kort sagt, Muhammed vistades i Ḥijáz öken på den arabiska halvön, som är en trädlös, steril vildmark, sandig och helt öde, och vissa delar som Mecka och Medina är extremt varma. Folket var nomader med de seder och bruk som ökenfolk har och var helt berövde kunskap och lärdom. Även Muhammed själv var analfabet och Koranen skrevs ursprungligen på skulderbladsben från får eller på palmblad. Dra så en slutsats utifrån det hurudana förhållandena var bland de människor som Muhammed sändes till!

12. Hans första förebråelse av dem var, ”Varför accepterar ni inte Toran och Evangeliet och varför vägrar ni tro på Jesus och Moses?” Den frågan medförde svårigheter för dem och de frågade, ”Vad ska vi då säga om våra fäder och förfäder som ej trodde på Toran och Evangeliet?” Han svarade: ”De var vilseledda och ni borde avvisa dem som inte tror på Toran och Evangeliet, även om de är era egna fäder och förfäder.”

13. Det var i ett sådant land och bland sådana barbariska stammar som en analfabet presenterade en bok, i vilken Han i en fullkomlig och uttrycksfull stil, förklarar Guds attribut och fullkomligheten i Hans budbärares profetskap, Hans religions lagar samt några vetenskapliga fakta.

14. Du bör till exempel veta att före senare tiders observationer av kända astronomer – det vill säga, under de första århundradena och fram till 1400-talet av den kristna eran – var alla matematiker i världen överens om att jorden var universums mittpunkt och att solen rörde sig runt den. Den berömde astronom som var källan till den nya teorin, upptäckte jordens rörelse och solens orörlighet. Fram till denna tidpunkt hade alla matematiker och filosofer i världen varit anhängare av det ptolemaiska systemet och den som yttrade ett ord mot det ansågs vara okunnig. Det är sant att Pythagoras och Platon under den senare delen av sina liv antog teorin om att den årliga rörelsen av solen över zodiaken inte utgår från solen, utan från jordens rörelse runt solen, men denna teori hade helt blivit bortglömd och det ptolemaiska systemet var accepterat av alla matematiker. Dock finns det några verser i Koranen som motsäger teorin i det ptolemaiska systemet. En av dem lyder, ”Solen … rör sig … på sin bestämda plats,” vilket tydligt hänvisar till solen och dess rörelse runt en axel. Och även i en annan vers, ”… solen och månen … de simmar i sin egen himmel …”. Så är solen, månen, jorden och de andra himlakroppars rörelser förklarade. När Koranen spreds runt om, hånade alla matematiker dessa påståenden och avfärdade dem som okunnighet. Även muslimska teologer var tvungna att bortförklara dem då de ansåg att dessa verser stred mot det accepterade ptolemaiska systemet, för det ansågs vara ett obestridligt faktum och ändå motsades det uttryckligen av Koranen.

15. Det var inte förrän efter fjortonhundratalet under den kristna eran, nästan nio hundra år efter Muhammed, som en berömd matematiker gjorde nya observationer och viktiga upptäckter gjordes med hjälp av det teleskop, som hade uppfunnits och man bevisade att jorden roterade, solen var orörlig och att den senare rörde sig runt sin axel. Det blev då uppenbart att verserna i Koranen stämde helt överens med befintliga fakta och att det ptolemaiska systemet var ren inbillning.

16. Kort sagt, många orientaliska folk har levt under tretton århundraden i skuggan av Muhammeds religion. Under medeltiden, medan Europa var nedsjunket i det djupaste barbari, var de arabiska folken överlägsna de andra nationerna på jorden i vetenskap och hantverk, matematik, civilisation, styrelseskick och konstformer. Läraren och den främsta drivkraften för dessa stammar på den arabiska halvön, och Grundaren av civilisationen för mänsklig fullkomlighet bland dessa stridande stammar var en analfabet, Muhammed. Var då denna lysande Gestalt en universell fostrare eller ej? Låt oss rätt bedöma detta.

1. När det gäller Báb– må min själ offras för Honom! – var det i Hans ungdom, det vill säga, när Han hade nått det tjugofemte året av sitt välsignade liv, som Han trädde fram för att förkunna sin sak. Det var allmänt erkänt bland shí’iterna att Han aldrig hade studerat i någon skola och inte hade erhållit några kunskaper av en lärare. Alla invånare i Shiraz vittnar om detta. Ändå stod Han plötsligt upp inför folket, förlänad fulländad kunskap och trots att Han bara var en köpman kom Han att förbluffa alla teologer i Persien. Helt ensam, på ett sätt som ligger bortom allt man kan föreställa sig, trädde Han fram och tog på sig en uppgift mitt bland perserna, vilka är kända för sin religiösa fanatism. Denna lysande Ande framträdde med sådan kraft att Han skakade grundvalen för religiös lag, seder, beteenden, moral och vanor i Persien och instiftade en ny lag, en ny tro och religion. Fastän statens framstående personer, majoriteten av befolkningen och de religiösa ledarna gemensamt reste sig för att förstöra och tillintetgöra Honom, stod Han ensam upp emot dem och satte hela Persien i rörelse. Hur många teologer och ledare offrade inte sina liv på Hans stig med den yttersta glädje och lycka och skyndade till fältets martyrskap.

2. Regeringen, nationen, prästerskapet och framstående personer önskade utsläcka Hans ljus, men utan att lyckas. Till sist steg Hans måne upp, Hans stjärna lyste fram, Hans fundament blev fast grundat och Hans horisont överflödades av ljus. Han förmedlade gudomlig kunskap till en stor mängd människor och utövade ett fantastiskt inflytande på persernas tänkesätt, seder, moral och beteende. Han förmedlade det glada budskapet om manifesteringen av Bahás sol till sina anhängare och förberedde dem för tro och visshet.

3. Framträdandet av dessa underbara tecken och detta storartade verk, det inflytande som det fick på människornas tankar och sinnen, att lägga grunden för utveckling och framläggandet av principerna för framsteg och välstånd genom en ung köpman utgör det största beviset på att Han var en fullkomlig läromästare. En rättvis person kommer aldrig att tveka att erkänna detta.

1. Bahá’u’lláh framträdde i en tid när Persien var nedsjunket i mörkaste okunnighet och hade förlorat sig i blind fanatism. Du har utan säkert läst många av de beskrivningar som europeiska berättelser anger om persernas moral, seder och tänkande under de senaste århundradena, så det behöver ej upprepas. Det räcker att säga att Persien hade sjunkit till ett sådant bottenlöst djup att alla utländska resenärer beklagade att ett land, som i gångna tider hade nått höjdpunkten av storhet nu nått en sådan förnedring, förödelse och förfall och att dess befolkning fallit ned i det yttersta elände.

2. Det var vid en sådan tidpunkt som Bahá’u’lláh framträdde. Hans fader var minister vid kungliga hovet, inte teolog, och det är välkänt över hela Persien att Han aldrig hade studerat vid någon skola. Ej heller umgicks Han med de lärda eller med teologerna. Den första delen av sitt liv tillbringade Han i det största välstånd och lycka och Hans följeslagare och medarbetare var perser från det högsta samhällsskiktet snarare än lärda personer.

3. Så snart som Báb hade uppenbarat sin sak sade Bahá’u’lláh, ”denna stora Gestalt är Herre över de rättfärdiga och att visa trohet mot Honom åligger alla.” Och Han stod upp för att främja Bábs sak och åberopade avgörande bevis och avgörande belägg för Hans sanning. Trots det faktum att landets teologer hade tvingat den persiska regeringen att bedriva det våldsammaste motstånd; trots att de hade utfärdat dekret där man gav order om massakrer, plundring, förföljelse och förgörandet av Hans anhängare; och trots att människor över hela landet hade börjat döda, bränna och plundra dem och även att plåga kvinnor och barn – trots detta stod Bahá’u’lláh upp för att förkunna Bábs ord med den största fasthet och oberördhet. Inte ett ögonblick försökte Han gömma sig utan umgicks öppet och sedd med sina fiender, engagerade sig med att framlägga bevis och argument och blev känd för upphöjandet av Guds ord. Gång på gång fick Han utstå stora svårigheter och var stund kom Hans liv att fyllas med den största fara.

4. Han sattes i kedjor och kastades i ett underjordiskt fängelse. De stora egendomar Han ärvt, plundrades fullständigt. Han blev landsförvisad fyra gånger från land till land och till slut kom Han att framleva i det ”Största fängelset.”

5. Trots detta höjdes Guds kallelse oupphörligt och Hans saks ryktbarhet nådde en vid krets. Han visade prov på en sådan kunskap, lärdom och fullkomlighet att alla människor i Persien häpnade. Alla lärda – vän såväl som fiende – som trädde in i Hans närvaro i Ṭeheran, Baghdad, Konstantinopel, Adrianopel och även i Akka, fick ett fullständigt och övertygande svar på var och en av sina frågor. Alla erkände villigt att Han var utan motstycke i hela världen och unik i sin fullkomlighet.

6. Det hände ofta i Baghdad att en del muslimska, judiska och kristna teologer tillsammans med några europeiska lärda samlades i Hans välsignade närvaro. De kunde alla ställa en särskild fråga och, trots deras olika trosföreställningar, fick var och en av dem ett så fullkomligt övertygande svar att de blev helt nöjda. Till och med persiska teologer som bodde i Karbilá och Najaf valde ut en lärd man vid namn Mullá Ḥasan ‘Amú och utsåg honom till sin representant. Denne kom till Hans välsignade närvaro och å deras vägnar ställde han ett antal frågor, vilka Bahá’u’lláh besvarade. Då sade han: ”Utan tvekan igenkänner och erkänner teologerna omfattningen av Er kunskap och insikt och de är enhälligt övertygade om, att Ni inte har någon jämbördig eller like inom något lärdomsfält. Det är också uppenbart att Ni aldrig har studerat eller förvärvat denna kunskap. Men teologerna säger att de inte är nöjda härmed och kan inte erkänna sanningen i det Ni gör anspråk på enbart baserat på Er kunskap och Er insikt. Därför ber de Er att utföra ett mirakel för att tillfredsställa och lugna deras hjärtan. ”

7. Bahá’u’lláh svarade, ”Även om du inte har någon rätt att begära detta, ty det är Gud som skall pröva sin skapelse och icke att den skall pröva Gud, tillåter Jag ändå och godtager denna begäran. Men Guds sak är icke en teaterföreställning som kan framföras var timma och i vilken en ny förfrågan kan framläggas dagligen. Om så vore fallet skulle Guds sak bli såsom en leksak för barn.

8. Låt därför teologerna samlas och enhälligt välja ett mirakel och låt dem skriftligen bestämma att, när det väl har blivit utfört, skall de inte längre hysa några tvivel utan skall erkänna och bekänna denna saks sanning. Låt dem försegla detta papper och giva det till Mig. De måste acceptera kriteriet; om miraklet sker, skall inget tvivel finnas kvar hos dem och om det inte sker, skall Vi dömas för bedrägeri.”

9. Den lärde mannen reste sig och svarade: ”Det finns ingenting mer att tillägga”. Han kysste Bahá’u’lláhs knä även om han inte var en troende och avlägsnade sig. Han samlade teologerna och gav dem Bahá’u’lláhs budskap. De konsulterade tillsammans och sade, ”Den här mannen är en trollkarl. Kanske kommer han att utföra ett magiskt trick och då har vi ingenstans att ta vägen.” Därför vågade de inte svara.

10. Mullá Ḥasan ‘Amú nämnde detta faktum vid många sammankomster. Han lämnade Karbilá och begav sig till Kirmansháh och Teheran, där han gav alla en detaljerad redogörelse av denna episod och han berättade om teologernas rädsla och passivitet.

11. Vår huvudpunkt är att alla Bahá’u’lláhs motståndare i österlandet erkände Hans storhet, enastående karaktär, kunskap och lärdom och även om de var Hans fiender talade de alltid om Honom som ”den ryktbare Bahá’u’lláh.”

12. Kort sagt framträdde plötsligt detta stora Ljus över Persiens horisont och alla människor i landet reste sig med den våldsammaste fientlighet upp mot Honom antingen de var ministrar, teologer eller tillhörde den övriga befolkningen och påstod att Han hade för avsikt att tillintetgöra och utsläcka deras religion, lagar, nation och kejsardöme, något som också hade sagts om Kristus. Ändå motstod Bahá’u’lláh dem alla, ensam, utan stöd och utan att vackla det minsta.

13. Till sist sade de, ”Så länge som den här mannen är i Persien, blir det ingen frid och inget lugn. Han borde förvisas, så att Persien åter kan finna ro.” De utsatte Bahá’u’lláh för stort lidande för att tvinga Honom att be om tillstånd att lämna Persien och de trodde att Sakens lampa skulle slockna på så sätt. Men denna förföljelse fick omvänd effekt: Saken växte och dess låga blev alltmer intensiv. Dittills hade den endast spridits inom Persien; detta fick den att spridas till andra regioner. Senare sade Hans fiender, ”Irak är alltför nära Persien, vi måste skicka Honom till ett avlägset land.” Därför vidhöll den persiska regeringen att Bahá’u’lláh skulle förvisas från Irak till Konstantinopel. Men åter såg de att Han inte vacklade det allra minsta. De sade, ”Konstantinopel är en korsväg för olika folk och nationer, och bland dem finns det många perser.” Därför vidtog de nya mått och fick Honom förvisad till Adrianopel. Men lågan blev ännu starkare och Saken än mer upphöjd. Till sist sade perserna, ”Icke en enda av dessa platser blev en plats för Hans förödmjukelse. Han måste skickas till en plats där Han blir vanärad och utsatt för prövningar och förföljelse, och där Hans familj och anhängare kommer att drabbas av de hemskaste lidanden.” Sålunda valde de fängelsestaden Akka, som var särskilt reserverat för upprorsmän, mördare, tjuvar och landsvägsrövare och på så sätt fick de Honom att sammanföras med sådana människor. Men Guds kraft kom att manifesteras där, ty det fängelset blev ett redskap för att främja Hans tro och förhärliga Hans ord. Bahá’u’lláhs storhet blev klart synlig genom att Han lyckades, utifrån ett sådant fängelse och under sådana förödmjukande omständigheter, att helt omvandla förhållandena i Persien, att övervinna sina fiender och påvisa Sakens oemotståndliga kraft. Hans heliga lära spreds till alla regioner och Hans sak blev fast upprättad.

14. I alla Persiens provinser reste sig Hans fiender mot Honom med det största hat, fängslade och dödade, slog och brände, ryckte upp tusentals hem med rötterna och tog till alla möjligheter för att på det våldsammaste sätt utsläcka Hans sak. Trots detta upphöjde Han sin sak och förkunnade sina lärosatser inifrån fängelset med dess mördare, tjuvar och landsvägsrövare, uppväckte många av sina bittraste fiender och gjorde dem till ståndaktiga troende. Så stort var inflytandet av Hans verksamhet, att även den persiska regeringen väcktes från sin slummer och beklagade det som hade inträffat på grund av de onda teologerna.

15. När Bahá’u’lláh anlände till detta fängelse i det Heliga landet blev klarsynta själar medvetna om att de profetior, som Gud uttryckt genom sina profeters tungor två eller tre tusen år tidigare hade förverkligats och att Hans löften hade blivit uppfyllda, ty Han hade avslöjat för en del av profeterna och underrättat dem om att härskarornas Herre skulle manifesteras i det Heliga landet. Alla dessa löften var uppfyllda och det är svårt att förstå hur Bahá’u’lláh skulle ha kunnat lämna Persien och slå upp Sitt tält i det Heliga landet, utom genom sina fienders motstånd och genom förvisning och exil. Hans fienders avsikt var att Hans fängelsestraff helt skulle förstöra och förinta Hans välsignade sak, men Hans fängslande blev istället den största bekräftelsen på dess upphöjelse och medlet därtill. Guds kallelse nådde ut till öst och väst och strålarna från Sanningens sol upplyste alla länder. Prisad vare Gud! Fastän Han var en fånge restes Hans tält på Karmelberget och Han uppträdde med det största majestät. Och vemhelst som kom in i Hans närvaro, såväl vän som främling, brukade utropa, ”Det här är en konung, inte en fånge.”

16. Omedelbart efter det att Han kommit till fängelset vände Han sig till Napoleon i ett brev via den franske ambassadören. Kärnan i det är; ”Fråga vilket brott Vi har begått och som gjort att Vi fängslats i detta fängelse.” Napoleon svarade inte. Då utfärdades ett andra brev, som finns återgivet i Súriy-i-Haykal och vars huvudbudskap är; ”O Napoleon. Då du inte har lyssnat till Min kallelse och ej besvarat den, kommer du att förlora ditt herradöme och du skall bli helt tillintetgjord.” Detta brev skickades till Napoleon med post, med hjälp av César Catafago och med full kännedom bland alla Hans följeslagare i exilen. Texten i detta brev nådde alla i Persien, för detta var vid den tid då Kitáb-i-Haykal spreds till landets alla hörn och det här brevet ingick i den. Detta ägde rum år 1869 och eftersom Súriy-i-Haykal spreds runtom i Persien och Indien, hade alla troende tillgång till och väntade på vad som skulle ske med denna försändelse. Inte långt därefter, 1870, tändes krigets gnista mellan Tyskland och Frankrike och fastän ingen på den tiden förväntade sig seger för Tyskland, blev Napoleon i grunden besegrad och kapitulerade inför sina fiender och såg sin ära förvandlas till djupaste förnedring.

17. Skrifter sändes också till andra konungar och en av dem var brevet till hans majestät Náṣiri’d-Dín Sháh. I det brevet skrev Bahá’u’lláh, ”Kalla Mig till din närvaro och samla teologerna och bed om bevis och vittnesbörd, att det sanna måtte skiljas från det falska.” Hans majestät Náṣiri’d-Dín Sháh skickade Bahá’u’lláhs skrift till teologerna och tilldelade dem detta uppdrag, men de vågade inte utföra det. Sedan bad han sju av de mest välkända bland dem att skriva ett svar på utmaningen. Efter en tid skickade de tillbaka den och sade; ”Denne man är motståndare till religionen och fiende till shahen.” Hans majestät shahen av Persien blev mycket förargad och sade; ”Det är en fråga om bevisning och att avge vittnesbörd och om vad som är sant eller falskt. Vad har det att göra med fiendskap till regeringen? Hur ynkligt att vi har visat en sådan respekt för teologerna och ändå kan de inte ens svara på detta brev.”

18. Kort sagt, allt som är nedtecknat i skrifterna till konungarna är uppfyllt. Man behöver endast jämföra deras innehåll med vad som har ägt rum sedan 1870, så kommer vi att finna att varje förutsägelse har blivit uppfylld utom ett fåtal som återstår att uppfyllas i framtiden.

19. För övrigt tillskrevs Bahá’u’lláh många underbara verk av främmande folk och av icke-troende. Några trodde att Han var ett helgon och skrev till och med berättelser om Honom. En av dem, Siyyid Dávúdí, en sunni-teolog i Baghdad, skrev en kort avhandling i vilken han relaterade till vissa av Bahá’u’lláhs förvånadsvärda bedrifter . Även idag, i alla delar av österlandet, finns det människor som inte tror på Bahá’u’lláh som en gudsmanifestation men ser Honom som ett helgon och tillskriver Honom mirakler.

20. En sammanfattning: Inte en enda själ, vare sig vare sig vän eller fiende, som nådde Bahá’u’lláhs närvaro, misslyckades med att erkänna och vittna om Hans storhet. Även om besökaren inte blev en troende bevittnade han likväl Hans storhet. Så snart de kom fram inför Honom, gjorde mötet ett sådant intryck på de flesta av dem, att de inte kunde få fram ett ord. Hur många gånger hände det inte att någon av Hans bittraste fiender hade föresatt sig att säga än det ena eller det andra, eller att argumentera för ditt och datt, då han nått fram till Hans närvaro, blott förbluffas, bli förvirrad och stå kvar fullkomligt mållös.

21. Bahá’u’lláh hade aldrig studerat arabiska, haft någon lärare eller informator eller gått i någon skola. Ändå väckte Hans vältalighet och elegans i talad arabiska, liksom Hans arabiska skrifter, förvåning bland de mest bildade och skickligaste av de arabiska lärde och alla erkände att i detta var Han ojämförlig och oöverträffad.

22. Om vi noga undersöker texten i Toran ser vi att ingen av gudsmani-festationerna sade till dem som förnekade dem, ”Jag är redo att utföra vilket mirakel ni än önskar och Jag kommer att underkasta Mig vilket prov ni än föreslår.” Men i episteln till shahen, säger Bahá’u’lláh klart, ”Samla teologerna och kalla in Mig till Er närvaro, så att bevisen och vittnesbörden kan fastställas.”

23. Under femtio år motstod Bahá’u’lláh sina fiender bergfast: alla ville de förinta Honom och alla anföll de Honom; de sökte utverka Hans undergång; de sammansvärjde sig tusen gånger för att korsfästa och förgöra Honom; och under dessa femtio år befann Han sig i den största fara.

24. Vad gäller Persien, som ännu idag befinner sig i ett så eländigt och förfallet tillstånd, erkänner alla kloka människor, oavsett om de befinner sig inom eller utom dess gränser och är bekanta med Persiens faktiska tillstånd, att välgång och civilisation är helt avhängig denna stora personlighets lära och spridningen av dess principer.

25. Jesus undervisade under sina välsignade dagar i verkligheten endast elva människor och den störste av dem var Petrus, som dock, när han prövades tre gånger, förnekade Jesus. Trots detta har Jesu kommit att genomsyra hela världen. Idag har Bahá’u’lláh undervisat tusentals själar som, när de hotades av svärd, höjde det högsta ropet till himlen, ”O, Du Härligheternas härlighet” och i de svåra prövningarnas smältdegel var deras ansikten upplysta som av ett gyllene skimmer. Föreställ er då mot denna bakgrund vad som kommer att ske i framtiden.

26. Vi måste till sist vara rättvisa och erkänna vilken Läromästare detta lysande Väsen var, vilka förunderliga tecken Han uppenbarade och vilken kraft och makt som har förverkligats i världen genom Honom.

1. Låt oss vid bordet idag tala något om bevis. Om du hade kommit till denna välsignade plats under dagarna för Manifestationen av det uppenbara ljuset, om du hade nått fram till en av Hans närvaros förgård och hade bevittnat Hans strålande anlete, skulle du ha förstått att Hans yttrande och Hans skönhet inte var i behov av ytterligare bevis. Hur många själar var det ej som, när de nådde Hans närvaro, genast blev fasta troende. Endast genom äran att få vara i Hans närvaro blev många själar övertygade troende, vilket gjorde ytterligare bevis onödiga! Även de människor som var uppfyllda av det djupaste hat och förnekelse kunde, när de träffade Honom, vittna om Hans storhet och säga; ”Detta är verkligen en människa som skiljer sig från andra, men vad synd att han gör ett sådant anspråk när allt som Han säger för övrigt skulle kunna vara godtagbart!.”

2. Men nu när Verklighetens ljus har gått ned och alla är i behov av bevis, har vi åtagit oss att förse människor med rationella bevis. Låt oss nämna ett annat bevis, och enkom detta obestridliga bevis borde räcka för varje rättänkande människa: Det är att detta lysande Väsen tog sig an sin sak inifrån det Största fängelset, varifrån Hans ljus lyste fram, varifrån Hans berömmelse erövrade världen och budet om Hans härlighet nådde både öst och väst. Något sådant har aldrig någonsin inträffat fram till vår tid om frågan skulle undersökas på ett rättvist sätt. Men det finns vissa själar som, även om de hör alla bevis i världen, fortfarande inte kommer att bedöma detta rättvist! Således kunde regeringar och folk inte, trots all sin styrka, stå emot Honom, medan Han ensam och på egen hand, förorättad och fängslad, uppnådde sitt syfte.

3. Jag kommer inte att nämna Bahá’u’lláhs mirakel eftersom åhöraren då kan hävda att det enbart är traditioner vilka kan vara både sanna och falska. Detta gäller också berättelserna om Jesu mirakel i Evangeliet, som har nått oss genom apostlarna och ej genom någon som bevittnat dem, och de förnekas av judarna. Skulle jag ändå nämna Bahá’u’lláhs övernaturliga handlingar så är de otaliga och tveklöst erkända i österlandet även av vissa icke-troende. Men dessa berättelser är inte avgörande bevis och vittnesbörd för alla, eftersom en åhörare kanske kan invända att de inte är sanna fakta, ty det är känt att anhängarna av andra samfund också berättar om mirakel som utförts av deras ledare. Exempelvis berättar hinduerna om mirakel av Brahma. Hur kan vi veta om dessa är falska och de andra sanna? Om de är rapporterade berättelser, så är de andra det också; om de är allmänt godtagna, gäller detta är också för de andra. Dessa berättelser är således inte tillfredsställande bevis. Så, mirakel är naturligtvis endast bevis för ögonvittnet, men inte ens då kan denne vara säker på, om det han har sett var ett verkligt mirakel och ej blott magi. Det berättas också om extraordinära bedrifter som har utförts av vissa magiker.

4. Kort sagt, vi menar att många underbara saker utfördes av Bahá’u’lláh, men vi berättar inte om dem eftersom de inte utgör bevis och tecken för alla folk på jorden, och dessutom är de inte avgörande bevis och vittnesbörd ens för dem som ser dem, de kan istället tro att det är magiska trick.

5. De flesta av profeternas mirakel som nämns har för övrigt en inre betydelse. Det står till exempel skrivet i evangelierna att mörkret föll, jorden skakade, förlåten i templet brast i två delar och de döda steg upp ur sina gravar. Om detta skulle ha hänt i en yttre bemärkelse skulle det verkligen ha varit något häpnadsväckande. En sådan händelse skulle utan tvekan ha blivit nedtecknade i den tidens krönikor och människors hjärtan skulle ha gripits av förskräckelse. Åtminstone skulle soldaterna ha tagit ner Jesus från korset eller så skulle de ha flytt. Men eftersom de här händelserna inte är beskrivna i historien är det uppenbart att de ej bör uppfattas bokstavligt utan har en inre betydelse. Vårt syfte härmed är inte att förneka sådana underverk utan endast att säga att sådana berättelser inte utgör något avgörande bevis och att de har en inre betydelse – ingenting annat.

6. Därför kommer vi idag, vid detta bord, att hänvisa till förklaringen av de traditionella bevis som finns i de heliga böckerna. Hitintills har allt som vi talat om varit rationella bevis.

7. Då detta är det tillstånd då man söker efter sanningen och söker kunskap om det verkliga förhållandet – det tillstånd då den djupt törstige längtar efter livets vatten och den kämpande fisken når havet, där den plågade själen söker den Sanne läkaren för att få gudomlig bot, där den vilsekomna karavanen finner sanningens väg och skeppet som seglat vilse når frälsningens strand – måste sökaren därför utrustas med vissa egenskaper. Främst av allt måste han vara opartisk och avskilja sig från allt utom Gud. Hans hjärta måste vara helt vänt mot den Högsta horisonten, och han måste vara fri från träldom under fåfänga och själviska begär för de är hinder på vägen. Dessutom måste han uthärda alla umbäranden, förkroppsliga den yttersta renhet och helighet, avsäga sig kärlek och hat gentemot världens folk så att ej kärlek till någon sak hindrar honom att undersöka andra ting, eller hyser hat mot någonting som hindrar honom från att uppfatta sanningen. Detta är sökandets tillstånd och sökaren måste ha tillägnat sig dessa egenskaper och kännetecken – inte förrän han når detta tillstånd, är det möjligt för honom att få kunskap om Sanningens sol.

8. Låt oss nu återgå till vårt ämne. Alla folk i världen väntar på två manifestationer som måste vara samtida. Detta är vad de alla har blivit utlovade. I Gamla testamentet har judarna fått löftet om härskarornas Herre och Messias. I Nya testamentet utlovas återkomsten av Kristus och Elia. I Muhammeds religion återfinns löftet om Mahdí och Messias. Detsamma är sant när det gäller zoroastrierna och andra folk, men att utförligare behandla detta ämne, skulle förlänga vårt samtal. Vi vill härmed ha sagt att de alla har blivit utlovade två kommande manifesta-tioner, den ena efter den andra. Det har utlovats att jorden kommer att förvandlas genom dessa tvillingmanifestationer och att hela existensen ska förnyas och tillvaron klädas i en ny skrud av liv. Rättvisa och rättfärdighet kommer att omfatta världen, hat och fiendskap kommer att försvinna, vadhelst som är orsak till splittring bland folk, folkslag och länder kommer att utplånas och grunden till enhet, harmoni och endräkt att främjas. De tanklösa kommer att vakna ur sin slummer, de blinda kommer att se, de döva kommer att höra, de stumma kommer att tala, de sjuka kommer att bli botade, de döda kommer att vederkvickas och krig kommer att ge vika för fred. Fiendskap kommer att förvandlas till kärlek, de grundläggande orsakerna till strider och missämja försvinner helt, mänskligheten kommer att uppnå sann lycksalighet, denna världen kommer att återspegla det himmelska riket, jorden under våra fötter kommer att bli tronen för riket därovan. Alla nationer kommer att bli till en nation, alla religioner kommer att bli en religion, hela mänskligheten kommer att bli en familj och ett släkte, alla jordens regioner kommer att bli såsom en enda. Rasistiska, nationella, personliga, språkliga och politiska fördomar kommer att utplånas och tillintetgöras och alla människor kommer att uppnå evigt liv i skuggan av härskarornas Herre.

9. Nu måste man med utgångspunkt från de heliga böckerna samt genom slutsatser från profeternas ord påvisa att dessa två manifestationer har kommit. Ty, då vi lade fram rationella bevis för sanningen om dessa två manifestationer för några dagar sedan vid det här bordet, är vårt syfte nu att framlägga argument ur de heliga skrifterna.

10. Daniels bok fastslår att tiden räknad från återuppbyggnaden av Jerusalem till Kristi martyrskap är sjuttio veckor, ty det är genom Kristi martyrskap som offret blev fulländat och altaret förstört. Detta är en profetia om Kristi ankomst.

11. Dessa sjuttio veckor inleds med restaureringen och återupp-byggnaden av Jerusalem, på grundval av fyra kungörelser vilka utfärdades av tre konungar. Den första utfärdades av Kyros år 536 f.Kr. vilket är omnämnt i det första kapitlet i Esras bok. Andra kungörelsen angående återuppbyggnaden av Jerusalem utfärdades av Darius av Persien år 519 f.Kr., och det är omnämnt i det sjätte kapitlet i Esra. Den tredje utfärdades av Artaxerxes i det sjunde året av hans regeringstid – det vill säga 457 f.Kr. och det är omnämnt i det sjunde kapitlet i Esra. Den fjärde utfärdades av Artaxerxes år 444 f.Kr. och det är omnämnt i det andra kapitlet i Nehemja.

12. Men vad Daniel åsyftar är den tredje kungörelsen som utfärdades år 457 f.Kr. Sjuttio veckor blir 490 dagar. Varje dag är enligt texten i Bibeln ett år, ty i Gamla testamentet står det skrivet: ”en dag för vart år.” 490 dagar är därför 490 år. Artaxerxes tredje kungörelse utfärdades 457 år före Jesus födelse och Jesus var 33 år när Han led martyrdöden och uppsteg. När man lägger ihop 33 och 457 blir resultatet 490 år vilket är den tid som anges av Daniel för Jesu ankomst.

13. Men i Daniel 9:25 uttrycks detta på ett annat sätt, som 7 veckor och 62 veckor, vilket ytligt sett skiljer sig från det första påståendet. Många har varit förbryllade då de sökt förena dessa två uttalanden. Hur kan man hänvisa till sjuttio veckor på ett ställe och 62 veckor och 7 veckor på ett annat? De två uttalandena stämmer inte överens.

14. Men det Daniel gör är att hänvisa till två tidsrymder. Den första börjar med Artaxerxes påbud till Esra gällande återuppbyggnaden av Jerusalem, och som motsvaras av sjuttio veckor och slutar med Kristi himmelsfärd då Hans offer och självuppoffring upphörde genom Hans martyrskap. Den andra börjar efter slutförandet av ombyggnaden av Jerusalem fram till Kristi himmelsfärd vilket blir 62 veckor. Återuppbyggnaden av Jerusalem tog sju veckor, vilket motsvarar 49 år. När man lägger till dessa 7 veckor till de 62 veckorna blir det 69 veckor och under den sista veckan ägde Kristi himmelsfärd rum. Dessa 70 veckor är således fullständiga och det finns ingen motsättning i det.

15. Låt oss nu när Kristi ankomst har bevisats genom Daniels profetia, fastställa Bahá’u’lláhs och Bábs ankomster. Hittills har vi endast nämnt rationella bevis, nu skall vi tala om traditionella bevis.

16. I Daniel 8:13 står det: ”Då hörde jag en helig ängel tala, och en annan av de heliga sade till denne som talade: ”Hur lång tid avser synen med det dagliga offret, den vanhelgande överträdelsen och templet och härligheten som blir utlämnade till att förtrampas?” tills det står: ”Efter 2300 kvällar och morgnar kommer templet att få sin upprättelse.” ”Men han … sade till mig: … synen avser den sista tiden.” Det vill säga, hur länge kommer denna motgång, detta förfall, denna förödmjukelse och förnedring att vara? Eller, när ska uppenbarelsens morgon gry? Sedan sade han; ”Efter 2300 kvällar och morgnar kommer templet att få sin upprättelse.” Kortfattat är innebörden i detta stycke att han fastställer en period på 2300 år, då varje dag är ett år enligt Gamla testamentets text. Utifrån datumet för Artaxerxes utfärdande om Jerusalems återuppbyggnad till dagen för Jesus födelse är det sålunda 456 år, och från Jesu födelse fram till Bábs ankomstdag är det sedan 1844 år, och om man lägger 456 år till denna siffra blir det 2300 år. Det vill säga, uppfyllandet av Daniels vision ägde rum år 1844 och det är året för Bábs framträdande. Undersök texten i Daniels bok och begrunda hur klart han bestämmer årtalet för Hans ankomst! Det kan verkligen inte finnas någon tydligare profetia för en manifestation än denna.

17. I Matteus 24:3 säger Jesus tydligt att det Daniel menar i denna profetia är tiden för ankomsten och detta är versen: ”När han sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom kom de fram och sade: “Säg oss när det ska hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?” En av de förklaringar som Han gav dem till svar är följande: ”När ni ser den vanhelgande skändlighet som profeten Daniel har talat om stå på helig plats (må den som läser fatta det rätt).” Härmed hänvisade Han dem till det åttonde kapitlet av Daniels bok, som säger att alla som läser det förstår när denna tid ska komma. Betänk hur tydligt Bábs ankomst har angivits i Gamla testamentet och i Evangeliet!

18. Låt oss nu slå fast datumet för Bahá’u’lláhs ankomst utifrån Gamla testamentet. Detta datum beräknas i månår ifrån uppenbarandet av Muhammeds uppdrag och Hans emigration, och det är också månåret som används för alla påbud som rör religiösa ceremonier.

19. I Daniel 12:6 är det sagt:

”En av dem sade till mannen som var klädd i linnekläder och befann sig ovanför flodens vatten: “Hur länge dröjer slutet, då dessa under sker? Mannen som var klädd i linnekläder och befann sig ovanför flodens vatten lyfte sin högra hand och sin vänstra hand mot himlen, och jag hörde honom svära vid honom som evigt lever: ”Ännu en tid, två tider och en halv tid dröjer det. När det heliga folkets makt är fullständigt krossad kommer allt detta att nå sin fullbordan.”

20. Då jag redan har förklarat innebörden av en ”dag” är det onödigt att förklara det ytterligare, men låt mig helt kort säga, att varje dag av Fadern räknas som ett år och varje år har tolv månader. Således blir tre och ett halvt år, fyrtiotvå månader och fyrtiotvå månader 1260 dagar. Och det är just år 1260 ifrån Muhammeds utflyttning, enligt muslimsk kalender, som Báb, Bahá’u’lláhs Härold, uppenbarade sitt uppdrag.

21. Därefter, i vers 11-12, är det sagt:

”Från den tid då det dagliga offret avskaffas och en vanhelgande skändlighet ställs upp skall det gå 1290 dagar. Salig den som väntar 1335 dagar.”

22. Början på denna beräkning av dagar sker från dagen för kungörelsen av Muhammeds profetställning i landet Ḥijáz, och det var tre år efter Hans mottagande av sitt uppdrag (610 A.D.) eftersom Muhammeds profetställning i början hölls hemlig och ingen visste om det, förutom Khadíjah and Ibn Nawfal tills det efter tre år blev tillkännagivet. Och det var år 1290 från proklamationen av Muhammeds uppdrag som Bahá’u’lláh tillkännagav sin uppenbarelse.

1. I Johannes uppenbarelse 11:1-2 sägs det: ”Ett vassrör som var som en stav gavs åt mig med orden: “Gå och mät Guds tempel och altaret och räkna dem som tillber där. Men templets yttre gård ska du lämna därhän och inte mäta, ty den har getts åt hedningarna, och den heliga staden ska trampas av dem i fyrtiotvå månader.”

2. Med detta vassrör menas den Fullkomliga människan och orsaken till att hon liknas vid ett vassrör är, att när det senare är helt tömt och befriat från sitt materiella innehåll kommer det att frambringa vackra melodier. Melodierna och ljuden kommer inte heller från vassröret utan från den flöjtspelare som blåser i den. På samma sätt är detta välsignade Väsens helgade hjärta fritt och tömt på allt utom Gud, motvilligt till och befriat från alla band till självisk böjelse och är nära förtrogen med den Helige andens andedräkt. Vad Han yttrar härrör ej från Honom själv utan från den Fullkomlige flöjtspelaren och från gudomlig uppenbarelse. Det är därför Han liknas vid ett vassrör och detta vassrör är som en stav – det vill säga, den är en hjälpare för alla svaga och ett stöd för varje förgänglig själ. Den är den Gudomlige herdens stav med vilken Han vaktar sin flock och leder den omkring på konungarikets betesmarker.

3. Sedan sägs det att ängeln vände sig till Honom och sade: ”Gå och mät Guds tempel och altaret och räkna dem som tillber där.” – det vill säga, väg och mät. Att mäta är att bestämma mängden hos något. Således sade ängeln; Väg det allra heligaste och altaret och dem som tillber därinne. – det vill säga, undersök vilket deras verkliga tillstånd är och upptäck deras rang och ställning, deras färdigheter, deras dygder, deras uppträdande, deras utmärkande drag och skaffa dig kännedom om dessa heliga själars mysterier som befinner sig i ett tillstånd av renhet och helighet i det allra heligaste.

4, ”Men templets yttre gård skall du lämna därhän och inte mäta, ty den har getts åt hedningarna.” I början av sexhundratalet efter Kristus, när Jerusalem erövrades, bevarades det yttre av Det allra heligaste – det vill säga, byggnaden som Salomo hade byggt. Men området utanför Det allra heligaste, dess yttre förgård, blev tagen i beslag och överlämnad till hedningarna.

5. ”Den heliga staden skall trampas av dem i fyrtiotvå månader” – det vill säga, hedningarna skall bemäktiga sig och underkuva Jerusalem under fyrtiotvå månader eller – då varje dag betyder ett år – tolv hundrasextio år, vilket är varaktigheten av Koranens religionsordning. Ty i Bibelns text är varje dag ett år, och såsom det sägs i Hesekiel 4:6, ”skall du bära på Judas skuld i fyrtio dagar. En dag för varje år skall du bära den.”

6. Det är en profetia om varaktigheten av islams religionsordning när Jerusalem blev förtrampat, vilket innebär att den blev vanärad – men Det allra heligaste blev bevarat, skyddat och vördat. Detta tillstånd varade fram till år 1260. Dessa 1260 år är en profetia om Bábs ankomst, ”Porten”, som ledde till Bahá’u’lláh, som framträdde 1260 AH. Då de 1260 åren har löpt ut börjar nu den heliga staden Jerusalem att bli välmående och blomstra igen. Om någon såg Jerusalem för sextio år sedan och ser den nu, kommer man att märka hur välmående och blomstrande den har blivit och i hur hög grad den har återfått sin gloria.

7. Detta är den ytliga innebörden av verserna i Uppenbarelseboken, men de har också en inre förklaring och en symbolisk betydelse som lyder: Guds religion består av två delar: Den ena är själva grunden, omfattande den andliga sfären – det vill säga, det rör andlig dygd och gudomliga egenskaper. Denna del förvandlas eller förändras ej. Den är Det allra heligaste, vilken utgör kärnan i Adams, Noahs, Abrahams, Mose, Kristi, Muhammeds, Bábs och Bahá’u’lláhs religioner och kommer att bestå under alla profetiska cykler. De kommer aldrig att bli upphävda ty de består av andlig istället för materiell sanning. Det är tro, kunskap, visshet, rättvisa, fromhet, högsinthet, pålitlighet, kärlek till Gud och människokärlek. Det är välvilja mot de fattiga, hjälp åt de förtryckta, givmildhet mot de nödställda och upplyftande av de fallna. Det är renhet, avskiljande, saktmod, fördragsamhet, tålamod och ståndaktighet. Detta är gudomliga egenskaper. De här påbuden kommer aldrig att bli avskaffade, utan kommer att bestå och vara gällande i evigheters evighet. De mänskliga dygderna kommer att återupprättas i varje religionsordning, ty i slutet av varje cykel kommer andan i Guds lag, bestående av de mänsk-liga dygderna, att försvinna till sin kärna och enbart bestå till sin yttre form.

8. I slutet av den mosaiska religionscykeln, som sammanföll med Kristi ankomst, hade den sanna religionen således försvunnit bland judarna och i dess ställe fanns det blott en form utan ande. Det allra heligaste fanns ej längre till och den yttre förgården till templet – som motsvaras av religionens yttre form – föll i hedningarnas händer. På samma sätt har Kristi religions själva hjärta, som består av mänsklighetens förnämsta dygder, försvunnit och dess form förblivit i prästerskapets och mun-karnas händer. Likaså har grunden för Muhammeds religion försvunnit medan dess form förblivit i händerna på de muslimska teologerna.

9. Dessa grundvalar för Guds religion, vilka är andliga och utgör mänsk-lighetens dygder, kan emellertid aldrig upphävas utan är oföränderliga och eviga och förnyas i varje profetisk cykel.

10. Den andra delen av Guds religion rör den materiella världen och består av sådana saker som fasta, bön, andakt, äktenskap, skilsmässa, avskaffande av slaveri, juridiska processer, transaktioner, straff och botgörelse för mord, överfall, stöld och skador, förändras och modifieras i varje profetisk cykel och kan upphävas – för politik, transaktioner, bestraffningar och andra lagar måste förändras alltefter tidens krav.

11. Kort sagt, det som avses med termen Det allra heligaste är den andliga lag som aldrig kommer att ändras eller upphävas, och den heliga staden avser den materiella lagen som kan bli upphävd. Och denna materiella lag, som har beskrivits som den heliga staden, skulle bli förtrampad under tolv hundrasextio år.

12. ”Och jag skall låta mina två vittnen profetera under tolv hundrasextio dagar, klädda i säckväv.” Dessa två vittnen är Muhammed, Guds budbärare och ‘Alí, son till Abú Tálib. I Koranen står det skrivet att Gud vände sig till Muhammed och sade: ”Vi har gjort Dig till ett vittne, en förkunnare och en varnare” – det vill säga, Vi har upprättat Dig till ett vittnesbörd, som frambär det glada budskapet om det som skall komma och som varnar för Guds vrede. Med ”vittne” menas en person genom vars vittnesmål saker kan verifieras. Påbuden från dessa två vittnen skulle åtlydas under 1260 dagar, varje dag motsvarande ett år. Muhammed var roten och ‘Alí grenen, som Moses och Joshua. Det står skrivet att de var ”klädda i säcktyg” vilket innebär att de inte var klädda i nya kläder utan i gamla. Med andra ord, i början skulle de inte ha någon betydelse i folkets ögon, ej heller skulle deras sak verka ny, för de andliga prin-ciperna i Muhammeds religion motsvarar dem som Jesus gav i Nya testamentet, och de flesta av lagarna gällande materiella ting motsvaras av Moseböckernas lagar. Detta är symboliken i den gamla dräkten.

13. ”Vittnena är de två olivträden och de två lampställen som står framför jordens Herre.” Dessa två själar har jämförts med olivträd eftersom alla lampor på den här tiden lyste med hjälp av olivolja. Med andra ord, det är från dessa två själar som den gudomliga kunskapens olja skall komma, vilken skall upplysa världen och som Guds ljus skall lysa klart och strålande ifrån. Därför har de också liknats vid ljusstakar. Ljusstakar är hemvisten för ljuset och platsen varifrån det utgår. På samma sätt skulle vägledningens ljus lysa klart och skina med glans från dessa strålande anleten.

14. De ”står framför jordens Herre.” – vilket innebär att de har stått upp för att tjäna Honom och undervisar Hans skapelser. Exempelvis undervisade de de barbariska ökenstammarna på den arabiska halvön, så att de nådde den tidens högsta grad av civilisation och deras berömmelse och ryktbarhet spreds över hela världen.

15. ”Om någon vill skada dem, kommer det eld ur deras mun och förtär deras fiender.” Detta innebär att ingen skulle kunna motstå deras makt. Det vill säga, om en person önskade att undergräva deras läror och deras lag, skulle han besegras och omintetgöras genom kraften i den lag som utgår ur deras mun, vare sig den är förkortad eller fullständig. Med andra ord skulle de ge en befallning som skulle utplåna alla fiender som försökte skada eller motarbeta dem. Och så kom att ske, ty alla deras fiender besegrades, skingrades och förintades och dessa två vittnen bistods till det yttre av Guds kraft.

16. ”De har makt att stänga himlen, så att inget regn faller under den tid då de profeterar” Detta innebär att de under denna cykel skulle styra med fullständig makt. Med andra ord, Muhammeds lag och grundsatser och ‘Alís förklaringar och kommentarer är himmelska gåvor. Om de vill ge dessa gåvor har de makt att göra så och om de skulle önska något annat kommer regnet inte att falla, i detta sammanhang betyder regn strömmen av nåd.

17. ”Och de har makt att förvandla allt vatten till blod” Detta innebär att Muhammeds profetgestalt liknade Moses och att ‘Alís kraft var den-samma som Josuas. Det innebär att de hade förmågan att, om de så önskade, kunna omvandla Nilens vatten till blod för egyptierna och att de som förnekade dem – eller med andra ord, som en följd av deras okun-nighet och stolthet blev det som var källan till deras liv, orsaken till deras död. Så blev Faraos och hans folks rike, rikedomen och makten, vilket var orsaken till nationens liv, genom deras motstånd, förnekande och stolthet orsaken till deras död, förfall, utplåning, förnedring och armod. Följaktligen har dessa två vittnen makten att förgöra folk.

18. ”Och att slå med alla slags plågor så ofta de vill” – vilket innebär att de också skulle inneha den yttre makt och överhet som behövs för att undervisa de onda och förtryckets och tyranniets gestalter. För dessa två vittnen har Gud givet både yttre makt och inre kraft, och sålunda kunde de undervisa och vägleda de vildsinta, blodtörstiga och orättfärdiga öken araberna, som var som rasande vargar och vilddjur.

19. ”Och när de har fullbordat deras vittnesbörd” – det vill säga, när de fullgjort vad som hade befallts och förkunnat det gudomliga budskapet, främjat Guds lag och spridit Hans himmelska lärosatser, så att tecknen på andligt liv skulle uppenbaras i människornas själar, skulle de mänskliga dygdernas ljus kunna bryta fram, och dessa ökenstammar uppnå en grundläggande utveckling.

20. ”…skall odjuret som stiger upp ur avgrunden börja krig mot dem och besegra dem och döda dem.” – Med detta vilddjur menas Umayyaderna som angrep dem från villfarelsens avgrund. Och faktiskt skedde det att Umayyaderna angrep Muhammeds religion och ‘Alís sanning, den som står för Guds kärlek.

21. ”... börja krig mot dem och besegra dem och döda dem.” Med detta menas ett andligt krig, vilket innebär att odjuret skulle verka i fullständig motsättning till dessa två vittnens lära, uppträdande och karaktär, och det i en sådan omfattning att de dygder och fullkomligheter som var spridda bland folk och stammar genom kraften från dessa två vittnen helt och hållet skulle försvinna, och den djuriska naturen och köttsliga lusten skulle få makten – vilket innebär att villfarelsens mörker som detta odjur spridit skulle ta överhanden i världen och döda de två vittnena – med andra ord skulle det förstöra det andliga livet bland folket, avlägsna deras gudomliga lagar och grundsatser och trampa ner Guds religion och endast lämna kvar en livlös kropp utan ande.

22. ”Deras lik ska ligga på gatan i den stora stad som på andligt språk kallas Sodom och Egypten och där deras Herre också blev korsfäst.”

Med ”deras lik” menas Guds religion och ”gatan” betyder i offent-ligheten. Innebörden av ”Sodom och Egypten och där deras Herre också blev korsfäst.”, syftar på de områden i Syrien och framför allt i Jerusalem, för Umayyaderna hade sitt maktcentrum i detta land och det var där som Guds religion och den gudomliga läran först skulle försvinna och lämna kvar en kropp utan själ. ”Deras lik” representerar Guds religion som kvarstod som en död och själlös kropp.

23. ”Människor från alla länder och stammar och språk och folk kommer och ser på deras lik i tre och halv dag och låter dem inte läggas i någon grav.”

Som det redan förklarats i terminologin i de heliga böckerna, betyder tre och en halv dag tre och ett halvt år, och tre och ett halvt år är fyrtiotvå månader, och fyrtiotvå månader är 1260 dagar. Då varje dag i Bibelns uttryckliga text betyder ett år, innebär det att under 1260 år, som är lika länge som Koranens religionsepok varar, skulle nationer, stammar och folken betrakta deras kroppar. Detta betyder att de skulle behålla Guds religion i blickfånget, men de skulle ej handla i enlighet därmed. Likväl skulle de inte låta deras lik – Guds religion – läggas i en grav. Det vill säga, de ska hålla fast vid dess yttre form och ej låta den försvinna helt från deras mitt och ej heller låta kropparna blir helt förstörda och förintade. Nej, de skulle överge dess verklighet medan de skulle bevara dess namn och minnet av den.

24. De som avses här är de släkter, folk och länder som församlats i skuggan av Koranen. Det är de som inte heller tillåter att Guds sak och religion till det yttre blir helt förstörd och förintad – ty de håller bönen och fastan – men de grundläggande principerna i Guds religion, innebärande god karaktär och rättrådigt beteende, kunskapen om de gudomliga mysterierna, har försvunnit. Ljuset från mänskliga dygder, som utgår från kärleken och kunskapen om Gud, har försvunnit och mörkret av förtryck och tyranni, djuriska begärelser och sataniska egenskaper fick överhanden. Kroppen för Guds religion är som ett lik och utsatt för allmänhetens beskådan.

25. Under 1260 dagar, där varje dag räknas som ett år – det vill säga, – allt det som dessa två personer hade upprättat till grund för Guds religion under hela den islamiska religionsordningen, förverkades av deras anhängare. Spåren av mänskliga dygder förstördes till så stor del – att de frångått sanning, rättvisa, kärlek, endräkt, renhet, helighet, avskiljande, och alla de himmelska egenskaperna försvann från deras mitt. Vad som återstod av religionen var endast bön och fasta och detta tillstånd varade i 1260 år, vilket motsvarar varaktigheten i Koranens religionsordning. Det var som om dessa två personer hade dött och deras kroppar fanns kvar utan någon själ.

26. ”Och jordens invånare gläder sig över deras öde och jublar och skickar gåvor till varandra, eftersom dessa båda profeter hade varit en plåga för jordens invånare.” Med ”Jordens invånare” avses andra nationer och folk, såsom folken i Europa och avlägsna delar av asiatiska länder och som, när de såg att islams karaktär var helt förändrad, att Guds religion hade övergivits, att dygd, anständighet och heder hade försvunnit och att dess goda egenskaper hade brutits ned, gladde sig åt att muslimernas moral hade blivit fördärvad och att de följaktligen skulle överglänsas av andra nationer. Så skedde på ett mycket iögonfallande sätt. Bevittna nu hur detta folk som en gång styrde med fullständig makt har blivit förnedrat och underkuvat!

27. De andra nationerna ”skickar gåvor till varandra” – vilket innebär att de skall hjälpa varandra, för ”eftersom dessa båda profeter hade varit en plåga för jordens invånare” – det vill säga, de underkuvade de andra nationerna och folken i världen och lade dem under sig.

28. ”Och efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de ställde sig upp, och stor skräck föll över alla som såg dem.”

Tre och en halv dag är som vi förklarat tidigare 1260 år. Dessa två per-soner vars kroppar låg döda utan någon själ – detta är den lära och den religion som Muhammed invigde och som ‘Alí hade främjat och vars verklighet hade övergivits, så att endast en tom form återstod – dessa kroppar förlänades åter ande. Med andra ord hade andligheten i Guds religion blivit till materialism, dygd blivit till last, Guds kärlek hade blivit hat, ljuset hade blivit till mörker, gudomliga egenskaper hade blivit till sataniska kännetecken, rättvisa hade blivit till tyranni, barmhärtighet hade blivit till illvilja, uppriktighet hade blivit till hyckleri, vägledning hade blivit till villfarelse och renhet hade blivit till köttslig lusta – alla dessa gudomliga lärosatser, himmelska dygder och fullkomligheter och andliga gåvor – hade förnyats efter tre och en halv dag (som enligt terminologin i de heliga böckerna är 1260 år) genom Bábs ankomst och genom Quddús lojalitet.

29. Den heliga vinden rördes, sanningens ljus lyste fram, den livgivande vårtiden kom och vägledningens morgon grydde. Dessa två döda kroppar väcktes åter till liv och dessa två stora gestalter – den ena Grundaren och den andra främjaren – steg upp och var såsom två ljusstakar ty de upplyste världen med sanningens ljus.

30. ”Och de hörde en stark röst från himlen säga till dem: ”Kom hit upp” Och de steg upp till himlen i ett moln och deras fiender såg dem,” vilket innebär att de från den osynliga himlen hörde Guds röst säga: Ni har utfört allt det som var nödvändigt för att undervisa folket och överlämnat det glada budskapet om det som ska komma. Ni har överlämnat Mitt budskap, låtit sanningens kallelse utgå och fullgjort alla era plikter. Nu måste ni liksom Kristus offra era liv på den Älskades stig och lida martyrdöden. Och både Verklighetens sol och vägledningens måne liksom Kristus före dem, gick ned under martyriets högsta horisont och steg upp till himmelriket.

31. ”…deras fiender såg dem”. Detta betyder att många av deras fiender erkände efter deras martyrdöd, högheten i deras ställning och framstående dygder och vittnade om deras storhet och fullkomlighet.

32. ”I samma stund blev det en väldig jordbävning och en tiondedel av staden störtade samman. Sju tusen människor dödades.”

Denna jordbävning inträffade i Shíráz efter Bábs martyrdöd. Staden störtades in i ett tumult och många människor dödades. En stor oro följde dessutom på grund av sjukdomar, kolera, knapphet, hungersnöd, svält och andra lidanden. – en oro som aldrig tidigare hade skådats.

33. ”Och de andra slogs av skräck och gav himlens Gud sin hyllning.” När jordbävningen ägde rum i Fárs jämrade sig och klagade alla överlevande dag och natt och var upptagna med att prisa och bönfalla Gud. Deras förskräckelse och oro var så stor och att de varken fick vila eller lugn på natten.

34. ”Det andra veropet är över. Se, det tredje kommer strax.”

Det första veropet är Muhammeds ankomst, Guds Apostel, sonen till ‘Abdu’lláh – frid vare med Honom! Det andra veropet är Báb, ärad och prisad vare Han! Det tredje veropet är den stora dagen för ankomsten av härskarornas Herre och uppenbarelsen av den Utlovade skönheten. Förklaringen av detta ämne tillhandahålls i Hesekiels trettionde kapitel där det sägs: ”Herrens ord kom till mig. Han sade: Människa, profetera och säg: Så säger Herren, Gud: Jämra er: ”Ack, denna dag! Ja, dagen är nära, Herrens dag är nära, det blir en dag av moln, stunden är inne för folken.” Det är därför uppenbart att veropets dag är Herrens dag, ty ve de likgiltiga på den dagen, ve syndarna och ve de okunniga. Det är därför det sagts, ”Det andra veropet är över. Se, det tredje kommer strax” Detta tredje verop är dagen för Bahá’u’lláhs framträdande, Guds dag och dagen för Bábs framträdande ligger nära i tiden.

35. ”Den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes starka röster i himlen som sade: Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre och hans smorde och han skall vara konung i evigheters evighet.” Den ängeln syftar på mänskliga själar som har förlänats himmelska egenskaper, som kommer att iklädas en änglalik natur och sinnelag. Röster kommer att höjas och framträdandet av en gudomlig manifestation kommer att förkunnas och spridas vitt och brett. Det kommer att tillkännages att denna dag är dagen för ankomsten av härskarornas Herre och denna religionsordning är den gudomliga försynens barmhärtiga religionsordning. Det har utlovats och skrivits ned i alla heliga böcker och skrifter, att på denna Guds dag kommer Hans gudomliga och andliga överhöghet att upprättas, kommer världen att förnyas, kommer en ny ande att inblåsas i skapelsens kropp, kommer den gudomliga vårtiden att inledas, kommer regnen från barmhärtighetens moln att falla, kommer Sanningens sol att lysa, kommer livgivande vindar att fläkta. Mänskligheten kommer att klädas i en ny skrud; jordens ansikte kommer att bli som i det högsta paradiset, mänskligheten kommer att undervisas; krig, oenighet, stridigheter och tvister kommer att försvinna; sannfärdighet, uppriktighet, frid och gudfruktighet kommer att råda; kärlek, endräkt och förening kommer att omgärda världen; och Gud kommer att härska för evigt – vilket innebär att en andlig och evig överhöghet kommer att upprättas. Sådan är Guds dag, ty alla dagar som kommit och gått var Abrahams, Mose och Kristi eller de andra profe-ternas dagar, men denna dag är Guds dag, då Verklighetens sol kommer att lysa fram med den yttersta intensitet och strålglans.

36. ”Och de tjugofyra äldste som satt på sina troner inför Gud, föll ner på sina ansikten och tillbad Gud och sade: ”Vi tackar dig, Herre Gud, allhärskare, du som är och som var, för att du har tagit makten, din stora makt och blivit konung.” I varje religionscykel har det varit tolv utvalda. På Josefs tid var det tolv bröder, på Mose tid fanns det tolv ledare eller hövdingar för stammarna, på Kristi tid fanns det tolv apostlar och under Muhammeds tid fanns det tolv imamer. Men i denna strålande uppen-barelse finns det tjugofyra sådana själar, dubbelt så många som i de andra, ty dess storhet kräver detta. Dessa heliga själar befinner sig i Guds närvaro och sitter på sina troner, vilket innebär att de regerar i evighet.

37. Dessa tjugofyra strålande själar, böjer sig ändå ned i tillbedjan fastän de sitter på tronen av evig överhöghet och är ödmjuka och undergivna inför Guds universella manifestation och säger, ”Vi tackar dig, Herre Gud, allhärskare, du som är och som var, för att du har tagit makten, din stora makt och blivit konung.”– det vill säga, Du ska sprida alla Dina lärosatser, Du ska samla alla människor på jorden under Din skugga och föra samman alla människor under ett enda tabernakel. Och fastän överhögheten alltid har tillhört Gud och Han alltid har varit och alltid kommer att fortsätta att vara dess högste Härskare, syftas det här på överhögheten hos Manifestationen av Hans eget Jag, som skall utfärda sådana lagar och grundsatser som är själva anden hos mänsk-ligheten och orsaken till evigt liv. Den universella manifestationen kommer att underkuva världen genom andlig kraft, inte genom krig och stridigheter, Han kommer att ordna världen fredligt och harmoniskt, ej med svärd och spjut, Han kommer att upprätta denna gudomliga överhöghet genom sann kärlek och ej genom militär makt. Han kommer att främja dessa gudomliga lärosatser med vänlighet och vänskaplighet och ej genom våld och vapen. Även om dessa nationer och folk, med tanke på skillnader i deras betingelser, är olika till deras seder och karaktär och har en mångfald av religioner och folkslag, liksom vargen och lammet, leoparden och killingen, dibarnet och huggormen, ska Han undervisa dem så att alla kommer att öppna sig för, umgås med och lita på varandra. Rasmotsättningar, religiös fiendskap och nationell konkurrens kommer helt att suddas ut, och alla kommer att nå fram till en fullkomlig gemenskap och fullständig harmoni under skuggan av det Välsignade trädet.

38. “Folken vredgades” för Dina lärosatser går emot de andra folkens själviska önskningar och “din vredes dag har kommit” – det vill säga, alla kom att drabbas av gruvliga förluster. Eftersom de inte följt Dina maningar och läror, kommer att de vara berövade Din eviga nåd och vara avskärmade från ljuset hos Sanningens sol.

39. ”…då de döda skall dömas” – innebär att tiden nu har kommit när de döda – det vill säga, de som är berövade anden i Guds kärlek och ej tar del av det liv som är heligt och evigt – ska bli dömda rättvist, vilket betyder att var och en kommer att uppstå alltefter egen förtjänst och kapacitet och att sanningen ska bli fullständigt avslöjad angående hur djupt deras förfall är i tillvarons värld, och huruvida de i själva verket ska räknas som döda.

40. ”…Du skall löna dina tjänare profeterna och de heliga och dem som fruktar ditt namn, höga och låga,” – det vill säga, Du kommer att utmärka de rättfärdiga med ändlösa gåvor vilket får dem lysa på den eviga ärans horisont som stjärnorna på himlavalvet, och hjälpa dem att visa fram sådana beteenden och handlingar att de kan upplysa den mänskliga världen och bli grunden till vägledning och källan till evigt liv i det gudomliga konungariket.

41. ”…förgöra dem som förgör jorden.” vilket innebär att Han kommer att få de försumliga att lida förluster; för de blindas blindhet kommer att förevisas tydligt och synförmågan hos dem som ser kommer att bli uppenbar. Okunnigheten och brist på kunskap kommer att kännas igen hos villfarelsens folk och det vägledda folkets kunskap och visdom blir uppenbar. Följaktligen kommer förstörarna att bli förstörda.

42. ”Och Guds tempel i himlen öppnades” Detta innebär att det gudomliga Jerusalem är upprättat och att Det allra heligaste har blivit synligt. Bland människor med sann kunskap motsvarar Det allra heligaste, kärnan i Guds religion och sanna lärosatser, vilka förblivit oförändrade under alla profetiska religionscykler, som vi tidigare har förklarat, medan Jerusalem omfattar verkligheten hos Guds religion, som är Det allra heligaste, samt alla lagar, ömsesidiga relationer, riter och materiella föreskrifter vilka utgör staden. Det är därför den kallas för det himmelska Jerusalem. Kort sagt, i denna religionsordning under Sanningens sol kommer Guds ljus att lysa med den yttersta prakt och på så sätt kommer kärnan i den gudomliga läran att förverkligas i världen och okunnighetens och dåraktighetens mörker att skingras. Världen kommer att bli en annan värld och andlig upplysning kommer att omfatta alla och således kommer Det allra heligaste att framträda.

43. ”Och Guds tempel i himlen öppnades”. Detta innebär också att då de gudomliga lärorna sprids, kommer avslöjandet av de himmelska mysterierna och uppgången av Sanningens sol, samt dörrarna till framgång och välstånd på alla håll att öppnas vida och tecknen på himmelska välsignelser och gåvor att manifesteras.

44. ”…förbundsarken blev synlig i hans tempel.” Detta innebär att boken om Hans förbund blir synlig i Hans Jerusalem, att skriften om testamentet blir nedskriven och betydelsen av testamentet och förbundet att bli uppenbar. Guds kallelse kommer att höras i österlandet och i västerlandet och jorden ska fyllas av Guds saks ryktbarhet. De som kränker förbundet kommer att förödmjukas och förnedras och de trogna uppnår ära och härlighet, ty de håller fast vid Förbundets bok och är fasta och orubbliga på testamentets väg.

45. ”... det kom blixtar, dån och åska och jordbävning och stora hagel” – vilket innebär att efter ankomsten av förbundets bok, kommer det att bli en stor storm och blixtarna av gudomlig harm och vrede kommer att frambryta, ljudet av åskan från kränkningen av förbundet kommer att dundra, tvivlets jordskalv kommer att skaka världen, plågor av hagel kommer att regna över förbundsbrytarna och även de som påstår att de tror, kommer att utsättas för prövningar och frestelser.

1. I Jesaja, kapitel 11:1-9, står det skrivet:

”Men en gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott som skall skjuta upp ur hans rot. Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, förstånd, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande. Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. Rättvist dömer han de svaga, med oväld skapar han rätt åt de fattiga i landet. Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg, de ondas liv blåses ut av hans tal. Rättvisan är hans bälte, troheten bär han kring livet.

Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något ont eller vrångt, ty kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten.”

2. Denna “gren ur Jishajs stam” kan tyckas syfta på Kristus, ty Josef var en ättling till Jishaj, fader till David. Eftersom Jesus emellertid avlades av Guds ande kallade Han sig själv Guds Son. Om så inte varit fallet skulle denna beskrivning kunnat hänvisa till Honom. Dessutom inträffade de händelser som ägde rum under denna grens dagar endast till en del, om de tolkas bildligt och om de tolkas bokstavligen ägde förvisso inga av dem alls rum under Kristi dagar.

3. Vi skulle till exempel kunna säga att pantern och killingen, lejonet och kalven, spädbarnet och ormen, symboliserar olika nationer, folk som är fientliga till varandra samt stridande släkten på jorden, som i sitt motstånd och sin fiendskap var som vargen och lammet, men som genom fläktarna från den messianska Anden utrustades med enhetens och gemenskapens ande, väcktes till liv och umgicks i vänskap med varandra. Men tillståndet som åsyftas i uttalandet ”Ingen skall göra något ont eller förstöra något på hela mitt heliga berg, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap, liksom vattnet täcker havet” förverkligades inte under Kristi religionsordning, ty fram till denna dag finns det olika fientliga och stridande nationer i världen: Få erkänner Israels Gud och de flesta har ingen kunskap om Gud. Likaledes blev inte universell fred upprättad med Kristi ankomst; det vill säga, det har inte blivit fred och välstånd mellan de fientliga och stridande nationerna, tvister och konflikter har inte fått någon lösning och harmoni och uppriktighet har ej uppnåtts. Således råder det ännu i denna dag en djup fiendskap, hat och konflikter mellan de kristna folken själva.

4. Men dessa verser är ord för ord tillämpliga på Bahá’u’lláh. Likaledes kommer jorden i denna underbara religionsordning att förvandlas och människornas värld kommer att beklädas med fullständig ro och skönhet. Stridigheter, tvister och blodsutgjutelse kommer att ersättas av fred, uppriktighet och harmoni. Bland nationer, folk, släkten och regeringar kommer kärlek och vänskap att råda. Samarbete och nära förbindelser kommer att fast grundas. Slutligen kommer krig helt att bannlysas och när lagarna i Den heligaste boken blir antagna som gällande lag, kommer dispyter och gräl att slutligen avgöras med absolut rättvisa inför en universell domstol bestående av regeringar och folk, och de svårigheter som kan uppstå kommer att lösas. De fem kontinenterna i världen kommer att bli som en, de olika nationerna kommer att bli som en, jorden kommer bli ett enda fosterland och mänskligheten kommer att bli ett enda folk. Länderna kommer att bli så nära förenade och folk och nationer så blandade och förenade, att det mänskliga släktet kommer att bli såsom en familj och en släkt. Den himmelska kärlekens ljus kommer att lysa och hatets och fiendskapens dystra mörker kommer att fördrivas så långt bort som möjligt. Den universella freden skall resa sin paviljong i skapelsens själva mitt och Det välsignade livets träd kommer att växa och blomstra i en sådan utsträckning, att det sträcker sin skyddande skugga över både öst och väst. Starka och svaga, rika och fattiga, kämpande släkter och fientliga nationer – vilka är som vargen och lammet, leoparden och killingen, lejonet och kalven – kommer att uppträda mot varandra med den yttersta kärlek, enighet, rättvisa och rättsinnighet. Världen kommer att fyllas med kunskap och lärdom, med skapelsens verklighet och mysterier och med kunskap om Gud.

5. Se, hur i denna strålande tid, i Bahá’u’lláhs århundrade, vilka framsteg som har uppnåtts inom olika kunskapsområden och lärande, hur fullständigt skapelsens mysterier har avslöjats, hur många stora verksamheter som i dag har skapats och som blir alltfler för varje dag som går! Inom kort kommer materiell vetenskap och lärdom, liksom andlig kunskap, att göra sådana framsteg och framvisa sådana underverk, att de bländar varje öga och avslöjar den fullständiga meningen i denna vers i Jesaja, ”ty kunskap om Herren ska uppfylla landet”.

6. Se också hur, under den korta tid som gått sedan Bahá’u’lláhs framträdande, människor från alla nationer, släkter och folkslag har trätt in i skuggan av denna sak. Kristna, judar, zoroastrier, buddhister, hinduer och perser umgås alla i fullkomlig kärlek och vänskap, som om de verkligen hade tillhört samma släkt och familj i tusen år, som om de vore fader och son, moder och dotter, syster och broder. Detta är en av betydelserna av kamratskapet mellan vargen och lammet, leoparden och killingen, lejonet och kalven.

7. En av de stora händelser som skall ske på dagen för manifestation av denna oförlikneliga Gren är att höja Guds standar bland alla folk. Med detta menas att alla nationer och släkter ska samlas i skuggan av detta Gudomliga baner, som inte är något annat än själva Herrens gren, och bli till en enda nation. Religiösa och sekteristiska motsättningar, fientlighet mellan folkslag och folk, meningsskiljaktigheter mellan nationer kommer att bli utplånade Alla människor kommer att hålla fast vid en religion, kommer att ha en gemensam tro, kommer att blandas till att bilda en mänsklighet och ett enda folk. Alla kommer att bo i ett gemensamt fosterland, som är själva planeten. Universell fred och enighet kommer att bli upprättad mellan alla nationer. Den oförlikneliga grenen kommer att samla hela Israel. Detta betyder att i Hans religions-ordning ska Israel sammanföras i det Heliga landet och att det judiska folket som är spritt i öster och väster, i norr och söder, kommer att samlas ihop.

8. Lägg märke till att dessa händelser icke ägde rum under den kristna religionsordningen för nationerna ställde inte upp under detta enda baner – denna gudomliga gren – men i denna religionsordning av här-skarornas Herre, kommer alla nationer och folk att träda in i Hans skugga. Likaledes samlades inte Israel ihop i det Heliga landet under den kristna religionsordningen, utan har varit skingrade över hela världen. I början av Bahá’u’lláhs religionsordning har dock detta gudomliga löfte, som tydligt uttrycks i profeternas samtliga böcker, börjat förverkligas. Lägg märke till att de judiska folken kommer från alla jordens hörn till det Heliga landet, och förvärvar byar och marker som de bebor, och dag för dag ökar det i sådan omfattning att hela Palestina kommer att bli deras hem.

1. Vi har tidigare förklarat att vad de heliga skrifterna oftast avser med den heliga staden eller det gudomliga Jerusalem, är Guds religion. Stundom har den liknats vid en brud eller blivit kallad ”Jerusalem” eller framställts som en ny himmel och en ny jord. Således sägs det i Uppenbarelseboken kapitel 21: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den första himlen och den första jorden var borta och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: Se, Guds tält står bland människorna och han skall bo ibland dem och de ska vara hans folk och Gud själv ska vara hos dem.”

2. Lägg märke till hur klart ”den första himlen” och ” den första jorden” syftar på den yttre aspekten av den tidigare religionen, för det sägs att ”den första himlen och den första jorden var borta och havet fanns inte mer”. Det vill säga, jorden är arenan för den yttersta domen och på denna arena kommer det ej längre att finnas något hav, vilket innebär att Guds lag och lära kommer att spridas över hela jorden och alla människor kommer att ansluta sig till Hans sak, och jorden kommer att vara helt bebodd av troende. Därför kommer det inte att finnas något hav, för människans hemvist är på torra land och inte i havet – det vill säga, i den religionsordningen kommer religionens inflytelsesfär att omfatta varje land där människan satt sin fot, och den kommer att grundas på fast mark där foten ej kommer att slinta.

3. Guds religion är likaledes beskriven som den heliga staden, det nya Jerusalem. Det är uppenbart att det nya Jerusalem som stiger ned från himlen inte är en stad av sten och kalk, tegel och murbruk, utan det är snarare Guds religion som stiger ned från himlen och förklaras som ny. För det är uppenbart att det Jerusalem som är byggt av sten och murbruk inte kan stiga ned från himlen och ej kan förnyas, utan det som förnyas är Guds religion.

4. Vidare liknas Guds religion också vid en smyckad brud som träder fram med yttersta älskvärdhet, såsom det har sagts i kapitel 21 i Johannes uppenbarelse: ”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.” Och i kapitel 12, sägs det: ”Och ett stort tecken visade sig i himlen; en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.” Denna kvinna är bruden, Guds religion, som nedsänktes över Muhammed. Solen som hon var klädd i och månen som var under hennes fötter, är de två regeringar som står under skuggan av den religionen, den persiska och den ottomanska, för Persiens emblem är solen och för det Osmanska riket är det månskäran. Således syftar solen och månen på två regeringar som står under Guds religion. Sedan sägs det: ”en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.” Dessa tolv stjärnor representerar de tolv imamerna, som var främjarna av Muhammeds religion och undervisare av nationen, och som likt stjärnor lyste på vägledningens himmel.

5. Därefter sägs det: ”Hon är havande och ropar i barnsnöd och födslovånda.” vilket innebär att denna religion kommer att råka i stora svårigheter och få utstå stor möda och svårigheter, fram till tidpunkten då en fullkomlig avkomma skulle alstras därur – det vill säga, fram till den efterföljande och utlovade manifestationen, som är den fullkomliga avkomman och som var uppfödd i denna religions sköte, som även är som en moder för den. Den avkomma som avses är Báb, den Första punkten, som i sanning föddes av Muhammeds religion. Med andra ord, den heliga verklighet som var barnet och resultatet av Guds religions lag – dess moder – och som var dess Utlovade, kom till i denna religions himmelska rike, för att undkomma drakens herravälde. Efter 1260 dagar förstördes draken, och avkomman av Guds religion, den Utlovade, blev uppenbarad.

6. ”Och ett annat tecken syntes på himlen, och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden. Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden.” Denne drake representerar Umayyaderna som tog makten över Muhammeds religion, och de sju huvudena och de sju kronorna betyder sju områden och riken där Umayyaderna kom att härska; det var de romerska områdena i Syrien och de persiska, arabiska och egyptiska områdena, områdena i Afrika – det vill säga, Tunisien, Marocko och Algeriet, området Andalusien, som nu är Spanien samt de turkiska stammarnas område i Transoxanien. Umayyaderna hade makt över alla dessa områden. De tio hornen representerar namnen på umayyadiska härskare – och för att undvika upprepning – fanns det tio härskare, vilket innebär tio namn på ledare och härskare. Den förste är Abú Súfyán och den siste Marván. Några av deras namn har upprepats, innebärande två Muáviyá, tre Yazíd, två Valíd och två Marván. Om emellertid vart och ett av dessa namn bara skulle räknas en gång skulle antalet bli sammanlagt tio. Dessa Umayyader – varav den första var Abú Súfyán, tidigare ledare i Mecka och grundare av dynastin, och den siste av dem var Marván – tillintetgjorde en tredjedel av de heliga och rena människor som här-stammade från Muhammeds ädla ätt, och som var som himmelens stjärnor.

7. ”Och draken stod framför kvinnan som skulle föda för att sluka hennes barn, när hon födde det.” Som vi tidigare har förklarat, är denna kvinna Guds religion. Att draken stod nära kvinnan betyder att han höll utkik för att sluka hennes barn så snart det hade fötts. Detta barn var den utlovade manifestationen, som är avkomma till Muhammeds religion. Umayyaderna var ständigt angelägna att få tag på den Utlovade, som skulle komma från Muhammeds släktgren, för att förstöra och förinta Honom ty de fruktade mycket Hans ankomst. Och varhelst de fann en av Muhammeds ättlingar som folket vördade, så dödade de denne.

8.”Och hon födde sitt barn, en son, som skall valla alla folk med en stav av järn.” Denna strålande son är den utlovade Manifestationen som föddes av Guds religion och som växte upp i de gudomliga lärornas famn. Järnstaven är en symbol för makt och kraft – den är inte ett svärd – och innebär att Han ska vara som en herde för jordens alla nationer genom sin gudomliga makt och kraft. Och med denna son avses Báb.

9. ”och hennes barn blev uppryckt till Gud och hans tron” – Det är en profetia om Báb, som uppsteg till konungariket, till Guds tron och Hans överhöghets säte. Överväg hur väl detta motsvarar vad som verkligen skedde.

10. ”Och kvinnan flydde ut i öknen” ;det vill säga, Guds religion tog sin tillflykt till öknen, vilket innebär den vidsträckta öknen Ḥijáz på den arabiska halvön.

11. ”…där Gud har berett henne en tillflykt” – Arabiska halvön blev boningen, hemvisten och centrum för Guds religion.

12. ”så att hon ska bli livnärd i tolv hundrasextio dagar.” – Enligt Bibelns terminologi innebär dessa 1260 dagar de 1260 år som har förklarats tidigare. På så sätt utvecklades Guds religion i Arabiens vidsträckta öken, tills den Utlovade kommit. Efter 1260 år kommer den religionen inte att ha någon betydelse längre eftersom frukten på det trädet har kommit till synes och dess resultat framträtt.

13. Tänk på hur väl profetiorna stämmer överens med varandra. Uppenbarelseboken anger att den Utlovade ska komma efter 42 månader. Profeten Daniel anger tre tider och en halv, vilket också är fyrtiotvå månader eller 1260 dagar. En annan vers i Johannes uppenbarelse anger 1260 dagar och det är uttryckligen påvisat i Bibeln att varje dag innebär ett år. Intet kunde vara tydligare än denna överensstämmelse mellan profetiorna. Báb framträdde år 1260 enligt den kalender som följs av alla muslimer. Det finns inget tydligare bevis än detta i Bibeln för någon manifestation. Om man rättvist bedömer det, är överensstämmelsen mellan de tider som har angivits av dessa strålande själar, det mest avgörande beviset och kan inte tolkas på något annat sätt. Välsignade är de rättfärdiga som söker sanningen.

14. När rättvisa saknas, utmanar människor, tvistar om, och förnekar det uppenbara. De uppträder på samma sätt som fariséerna gjorde på Jesu tid, vilka med den största envishet förnekade Jesus och Hans lärjungars förklaringar och yttranden, och medvetet dolde sanningen för det okunniga folket och sade; ”dessa profetior är inte om Jesus, utan om den Utlovade som snart skall komma senare, enligt de villkor som nämns i Toran.” Dessa var bland annat att Han skulle vara en konung, sitta på Davids tron, upprätthålla lagen i Toran och inleda den största rättvisan, att få vargen och lammet att samlas vid samma källa. Och därmed förhindrade de människor att erkänna Jesus.

1. I den här materiella världen är tiden cyklisk och platser är underkastade växlande förhållanden. Årstider följer varandra och människan gör framsteg, går tillbaks, och utvecklas. Under en årstid är det vår, under en annan är det höst; under en tid är det sommar, under en annan är det vinter.

2. Våren innebär regntunga skyar och myskdoftande vindar, den livgivande milda västanfläkten, sefyren, och härligt mildväder. Regnen faller, solen skiner, den återupplivande vinden blåser, världen förnyas och livsanden uppenbarar sig i lika mån i växter, djur och människa. Jordiska varelser övergår från ett tillstånd till ett annat. Tingen ikläds en ny dräkt, den svarta jorden täcks av gräs i överflöd. Berg och slätter ikläder sig en smaragdgrön dräkt, träden bär löv och blommor, trädgårdar frambringar blommor och doftande örter. Jorden, som var såsom en själlös kropp, finner en ny ande och visar upp en oändlig skönhet, behag och tjusning. Således är våren orsaken till nytt liv och ingjuter en ny ande.

3. Sedan kommer sommaren, när värmen blir intensivare och tillväxt och utveckling uppnår sin största kraft. Livskraften i växtriket når fulländningens topp: frukter och grödor framträder, skördesäsongen anländer, sädeskorn blir till kärvar och mat läggs in i förråd inför vintern.

4. Sedan kommer den obevekliga hösten när bistra stormar och kärva vindar blåser, och en årstid med knapphet och brist anländer. Allting vissnar och den behagliga luften blir hård och kylig. Vårens fläktar blir till höstens blåst, träden, en gång gröna och prunkande, vissnar och blir kala, blommor och örter bleknar förtärda bort, och sköna trädgårdar blir mörka högar av stoft.

5. Så följer vintertid, när kalla vindar blåser och stormar uppstår. Det snöar och stormar, det haglar och regnar, det åskar och blixtrar och trötthet och dvala inträder. Växterna blir som döda och djuren försmäktar och tynar bort.

6. När detta tillstånd är uppnått återvänder den livgivande våren ännu en gång och en ny cykel påbörjas. Våren med all dess vitalitet och behagfullhet och dess överflödande storhet och majestät slår upp sitt tält på berg och slätter. Ännu en gång återupplivas de skapade tingens tempel och skapelserna i tillvaron förnyas. Levande kroppar växer och utvecklas, fält och slätter blir gröna och prunkande, träd frambringar blommar och den förra våren återvänder i sin väldiga storslagenhet och glans. Tingens själva existens måste bero av detta och förevigas genom dessa cykler och växlingar. Sådana är cyklerna och omvälvningarna i den materiella världen.

7. De andliga cyklerna som förknippas med profeterna fortgår på liknande sätt. Det vill säga, dagen för ankomsten av de heliga manifestationerna är den andliga våren. Det innebär gudomlig prakt och himmelsk välvilja; det är livets vind som bärs fram och Sanningens sol som går upp. Anden levandegörs, hjärtan vederkvickes, själar förädlas, tillvaron sätts i rörelse, människans inre upplivas och tillväxer i kunskap och fullkomlighet. Allomfattande framsteg uppnås, själarna samlas och de döda väcks till liv. För det är dagen för uppståndelse, tiden för rörelse och upprymdhet och glädjens och hänförelsens timma, det är extasens och hängivelsens tid.

8. Sedan övergår den livgivande våren i en fruktbärande sommar. Guds ord förkunnas, Hans lag kungörs och alla ting uppnår fulländning. Det himmelska bordet dukas, helighetens vind parfymerar österland och västerland, Guds lära erövrar hela världen, själar erhåller bildning, lovvärda verk framkommer, allomfattande framsteg görs i människornas värld och gudomlig nåd omsluter alla ting. Sanningens sol lyser ovan det himmelska konungadömets horisont med sin största kraft och intensitet.

9. När denna Sol nått sin höjdpunkt, börjar den dala och går ned och den andliga sommaren följs av höst. Tillväxt och utveckling avstannar. Den ljumma brisen blir till bistra vindar och knapphetens och bristens årstid skingrar trädgårdarnas, fältens och lövsalarnas vitalitet och skönhet. Det vill säga, andlig dragningskraft försvinner, gudomliga egenskaper faller bort, hjärtans strålglans nedtonas, själars andlighet dämpas, dygder ersätts av laster och helighet och renhet försvinner. Endast namnet på Guds lag återstår och endast de yttre formerna av den gudomliga läran. Grunden för Guds religion är förstörd och förintad, seder och traditioner intar dess plats, splittring uppträder, fasthet ändras till förvirring. Anden dör, hjärtan tynar bort, själar försmäktar.

10. Och vinter anländer – det vill säga, okunnighetens och omedvetenhetens kyla omsluter världen, mörkret av egensinniga och själviska önskningar är förhärskande. Apati och trots blir följden, med håglöshet och dårskap, uselhet, djuriska egenskaper, kylslagenhet och förstening, i likhet med vintern när jordklotet har berövats inflytandet från solens strålar och blir ödslig och dyster. När en gång intelligensens och tankens värld nått detta tillstånd återstår endast en ständig död och en ändlös icke-existens.

11. När vintern emellertid har gjort sin verkan, återvänder den andliga våren och en ny cykel uppvisar sin prakt. Andliga vindar fläktar, den strålande morgonen bryter in, den Barmhärtiges moln skänker regn, strålar från Sanningens sol bryter fram och världen erhåller nytt liv och iklädes en underbar dräkt. Alla tecken och gåvor från våren i fjol återvänder och nu med kanske ännu större prakt under den nya årstiden.

12. De andliga cyklerna av Sanningens sol är, liksom cyklerna för den materiella solen, alltid i ett tillstånd av rörelse och förnyelse. Sanningens sol kan jämföras med den materiella solen som stiger upp från många olika platser. Ena dagen stiger den upp i stjärntecknet kräftan; en annan gång är det från vågens tecken; en annan gång är det från vattumannens tecken den sprider ut sina strålar, och ännu en annan dag från vädurens tecken. Men solen är endast en enda sol och endast en verklighet. De som besitter sann kunskap är älskare av solen och fäster sig ej vid platsen för dess uppgång. De insiktsfulla söker själva sanningen och ej dess företrädare och budbärare. Därför böjer de sig i tillbedjan inför solen, oavsett vilket tecken och framför allt, oavsett vid vilken horisont den råkar visa sig och söker sanningen från varje helgad själ som uppenbarar den. Sådana människor når oundvikligen fram till sanningen och de är inte avskärmade från ljuset från det Gudomliga himlafästets sol. Därför kommer alltid de som älskar solstrålarna och de som söker ljuset att vända sig till solen, oavsett om den lyser från vädurens tecken eller skänker sina gåvor i kräftans tecken eller strålar från tvillingarnas tecken.

13. Men de dåraktiga och okunniga är förälskade i zodiakens tecken och hänförda av gryningsplatsen och icke av själva solen. När solen var i kräftans tecken vände de sig mot den, men när sedan solen flyttade sig till vågens tecken, och de var förälskade i det tidigare tecknet, förblev de vända mot det, höll fast vid det och därmed berövade de sig själva solens strålar enbart för att den hade ändrat sin position. Sålunda sände Sanningens sol sina strålar en gång från Abrahams tecken; senare bröt den fram i Mose tecken och lyste upp horisonten; och än senare lyste den fram med den yttersta makt, hetta och strålglans i Kristi tecken. De som sökte efter sanningen tillbad den, var de än såg den men de som var bundna till Abraham förlorade denna kontakt när solens strålar på nytt lyste fram över Sinai och kastade ljuset på Mose verklighet. Och de som höll fast vid Moses, när Sanningens sol lyste med sin himmelska prakt och storslagna strålglans från Kristi plats, var på samma sätt avskärmade och så vidare.

14. Därför måste man söka efter sanningen, bli förälskad i och hänförd över varje helgad själ som man finner den hos, och bli fullständigt intagen av Guds utflödande nåd. Som en nattfjäril måste man älska ljuset i vilken lampa det än må lysa i, och som en näktergal måste man bli förälskad i rosen oavsett i vilken lövsal den må blomma.

15. Om solen skulle stiga upp i väst skulle den fortfarande vara samma sol. Oavsett från vilken plats solen må stiga upp är den fortfarande solen. Man får inte göra dess framträdande beroende av en speciell punkt och se alla andra punkter som saknande denna möjlighet. Man får icke låta sig bli avskärmad på grund av dess uppgång i öster och anse väst som platsen för dess nedgång och dalande. Man måste söka efter Guds mångfaldiga nåd och uppsöka den gudomliga strålglansen, hänföras och förälska sig i den verklighet där den klart och tydligt finns. Tänk över detta, om judarna ej hade hållit fast vid Mose horisont och endast hade beaktat Sanningens sol, skulle de utan tvekan ha erkänt att denna Sol lyste med sin gudomliga prakts fullhet inom den sanna gryningsplats som var Kristi verklighet,. Men ack! tusen gånger ack! De höll fast vid den yttre betydelsen av Mose namn och berövade sig själva denna gudomliga nåd och himmelska prakt!

1. Äran och förhärligandet av varje existerande skapelse beror på vissa orsaker och omständigheter.

2. Jordens ypperlighet, prakt och fulländning består i att den grönskar och blir bördig tack vare de vårliga regnen; att växter skall spira; blommor och örter växer upp; att blomsterfyllda träd bör ge en rik skörd och frambringa friska och saftiga frukter; att trädgårdar bereds skötsel; att ängarna blir smyckade; slätter och berg blir klädda i en smaragdgrön mantel; och att fält och lövsalar, byar och städer bör prydas. Det är lycka i mineralriket.

3. Höjden av upphöjelse och fulländning i växtriket består i att ett träd får växa sig högt och stå bredvid ett strömmande friskt vatten, att en lätt vind blåser genom det, att solen värmer det, att en trädgårdsmästare sköter om det och att det för var dag får växa och avge frukt. Men dess verkliga lycka är att utvecklas till djurens och människornas världar och att ersätta det som har förbrukats i djurens och människans kroppar.

4. Upphöjelsen i djurens värld är att ha friska kroppslemmar, organ och krafter och att få alla sina behov tillgodosedda. Det är deras största härlighet, ära och upphöjelse, innebärande att ett djurs högsta lycka är att ha tillgång till en grön och frodig äng, rinnande friskt vatten och att leva i en skog som är full av liv. Om dessa saker tillgodoses kan man inte föreställa sig en större lycka för dem. När exempelvis en fågel bygger sitt bo i en grön och prunkande skog på en behaglig höjd i ett mäktigt träd, ovanpå en hög gren, och om den skulle få alla sina nödvändiga behov av frön och vatten tillgodosedda, då skulle detta utgöra dess fulländade lycka.

5. Men den verkliga lyckan för djuren består i att övergå från djurens värld till den mänskliga världen liksom mikroskopiska varelser som, genom luft och vatten, kommer in i människans kropp och blir absor-berade och ersätter det som har förbrukats i hennes kropp. Detta är den stora äran och lyckan i djurens värld, man kan ej tänka sig någon större ära för dem.

6. Därför är det klart och tydligt att en sådan materiell sorglöshet, bekvämlighet och överflöd utgör höjden av lycka för mineraler, växter och djur. Och inget välstånd, framgång, bekvämlighet eller sorglöshet i vår materiella värld är likvärdig med fåglarnas rikedom, för de har alla vidsträckta fält och berg till sin boning; och alla frön och skördar utgör deras mat och rikedom; och alla länder, byar, ängar, betesmarker, skogar och vildmarker är deras egendom. Vem är då rikare, denna fågel eller den mest förmögna av människor? För oavsett hur många frön den samlar eller ger bort, minskar inte dess rikedom.

7. Därför är det uppenbart att människans ära och upphöjelse ej kan bygga helt på materiella nöjen och jordiska fördelar. Denna materiella lycka är helt sekundär, medan människans upphöjelse i första hand bygger på de dygder och färdigheter som är till prydnad för den mänskliga verkligheten. De består av gudomliga välsignelser, himmelska gåvor, hjärtats känslor, kärlek och kunskapen om Gud, utbildning för människorna, intellektuell varseblivningsförmåga, och vetenskapliga upptäckter. De består av rättvisa och jämlikhet, sannfärdighet och godhet, välvilja, inre mod och medfödd medmänsklighet, att skydda andras rättigheter och behålla heligheten i förbund och avtal. De består av rättskaffenhet under alla förhållanden, av sanningskärlek under alla förhållanden, självförsakelse till nytta för alla människor, vänlighet och medkänsla för alla folkslag, lydnad inför Guds lärosatser, att tjäna det himmelska konungariket, vägledning för hela mänskligheten och undervisning av alla folkslag och nationer. Detta är lyckan i den mänskliga världen! Det är upphöjelsen av människan i denna världen! Det är evigt liv och himmelsk ära!

8. Dessa gåvor manifesterar sig emellertid inte i den mänskliga verkligheten utom genom en himmelsk och gudomlig kraft och genom de himmelska lärosatserna, för detta kräver en övernaturlig kraft. I naturens värld kan ett spår av dessa fullkomliga drag, förekomma men de är instabila och flyktiga, de är som solens strålar på en vägg.

9. När den medkännande Herren nu har krönt människans huvud med ett strålande diadem, måste vi bemöda oss om att detta lysande smycke må sprida sitt ljus över hela världen.

1. Centralt för förståelsen av kärnan i de frågor som vi har diskuterat och andra som vi kommer att tala om, är att den mänskliga kunskapen är av två slag.

2. Det ena är kunskapen om de ting som förvärvas genom sinnena. Det som öga, öra, lukt, smak eller känsel kan sägas vara förnimbara. Solen är till exempel förnimbar eftersom den kan ses. På samma sätt är ljud förnimbara eftersom örat hör dem; lukter är förnimbara eftersom de kan inandas och luktsinnet uppfatta dem; föda är förnimbar eftersom smaken uppfattar deras sötma, surhet, bitterhet och sälta; värme och kyla är förnimbara eftersom känseln uppfattar dem. Detta kallas förnimbara företeelser.

3. Den andra typen av mänsklig kunskap rör immateriella saker – det vill säga, den består av fattbara företeelser, men som inte har någon yttre form eller plats och inte är fysiskt påtagliga. Intellektets kraft är till exempel inte påtagligt, ej heller några av människans inre egenskaper: de är immateriella verkligheter. Kärlek är på samma sätt en immateriell verklighet och inte en påtaglig, ty örat hör ej dessa realiteter, ögat ser dem ej, luktsinnet uppfattar dem ej, smaken urskiljer dem ej, känseln uppfattar dem ej. Även etern, vars fysikaliska krafter förklaras som värme, ljus, elektricitet och magnetism, är en immateriell realitet som inte är förnimbar. På samma sätt är också naturen i sig själv en immateriell realitet, en ej förnimbar verklighet; själen är immateriell, inte en förnimbar realitet.

4. Men när man får uppgiften att förklara dessa immateriella verkligheter, är man tvungen att uttrycka dem genom fattbara symboler, eftersom det i yttervärlden ej finnes något som ligger bortom det kännbara. Om man sålunda önskar förklara andens verklighet och dess tillstånd och ställning måste man beskriva dem i termer av bilder av förnimbara ting, eftersom allt som finnes i den yttre världen är det förnimbara. Till exempel är sorg och lycka immateriella företeelser, men när vi vill uttrycka dessa andliga förnimmelser säger vi; ”mitt hjärta blev tungt eller det föll en sten från mitt hjärta”, fastän hjärtat varken gjorts tungt eller upplyfts. Det är snarare andliga eller immateriella tillstånd och för att uttrycka det, krävs det att vi använder en terminologi som omfattar förnimbara ting. Ett annat exempel är att vi säger; ”den eller den personen har gjort stora framsteg” fastän vederbörande är kvar på samma ställe, eller ”den eller den har en hög ställning” även om han fortsätter att gå på marken som alla andra. Denna upphöjelse och dessa framsteg är andliga tillstånd och immateriella verkligheter, men för att uttrycka dem är vi tvungna att använda förnimbara termer eftersom det inte finns något som inte är påtagligt i den yttre världen

5. För att använda ett annat exempel så beskrivs kunskap bildligt som ljus och okunnighet som mörker. Men tänk efter, är kunskap förnimbart ljus eller är okunnighet förnimbart mörker? Förvisso icke. Detta är endast immateriella tillstånd men när vi önskar uttrycka dem kallar vi kunskap för ljus, och okunnighet för mörker och säger att ”mitt hjärta var mörkt och det blev upplyst.” Kunskapens ljus och okunnighetens mörker är immateriella verkligheter, ej förnimbara sådana, men när vi söker efter förklaringar med hjälp av den yttre världen är vi tvungna att uttrycka det genom någon påtaglig form.

6. Därmed är det uppenbart att duvan som sänkte sig ner över Jesus inte var en fysisk duva, utan uttryckte ett andligt tillstånd med en påtaglig symbol för att det skulle bli begripligt. Till exempel sägs det i Gamla testamentet att Gud framträdde som en pelare av eld. Det som då avses är inte den materiella formen utan det är en immateriell verklighet som uttrycks i en sådan form.

7. Kristus säger; ”Fadern är i mig och jag i Fadern.” Var Kristus i Gud, eller var Gud i Kristus? Nej, vid Gud! Detta är ett immateriellt tillstånd som uttrycks i fattbara bilder.

8. Så kommer vi till förklaringen av Bahá’u’lláhs ord där Han säger: ”O konung! Jag var blott en människa bland andra, sovande på min bädd, då se, den Allhärliges vindar svepte fram över mig och gav mig kunskap om allt som varit. Denna sak är icke från mig utan från En som är allsmäktig och allvetande. ” Detta är tillståndet i gudomlig uppenbarelse, det är inte en påtaglig utan en immateriell verklighet, helgad och upphöjd över tid, dåtid, nutid och framtid. Det är en jämförelse och en analogi, en liknelse, en metafor och inte en bokstavlig sanning. Det är ett tillstånd som inte allmänt kan förstås av den mänskliga intelligensen när det sägs att någon sov och vaknade, utan det utvisar övergången från ett tillstånd till ett annat. Sömn är till exempel ett tillstånd av vila, och vakenhet är ett tillstånd av rörelse. Sömn är ett tillstånd av tystnad och vakenhet är ett tillstånd av yttrande. Sömn är ett tillstånd av undandragenhet, vakenhet ett tillstånd av framträdande.

9. Det finns exempelvis ett persiskt och arabiskt uttryck som lyder: jorden sov, våren kom och allt vaknade, eller jorden var död, våren kom och allt fick liv igen. Dessa uttryck är jämförelser, metaforer, liknelser, bildliga förklaringar av den inre meningen.

10. Kort sagt, Guds manifestationer har alltid varit och kommer alltid att förbli lysande verkligheter och ingen förändring eller modifiering sker i deras väsen. På sin höjd är de innan sin uppenbarelse, stilla och tysta likt en sovande och efter sin uppenbarelse, vältalande och strålande, som en vaken.

1. Fråga: Hur föddes Kristus av den Helige anden?

2. Svar: När det gäller denna fråga, är de teologiska och de materialistiska filosoferna oense. De förra anser att Jesus blev född av den Helige anden, medan de senare anser att det är omöjligt och ohållbart och vidhåller att Han nödvändigtvis hade en mänsklig fader.

3. I Koranen sägs det; ”Och Vi sände till henne Vår ingivelses ängel som uppenbarade sig för henne i en välskapad mans skepnad”, vilket innebär att den Helige anden antog en mänsklig gestalt likt en bild återkastad i en spegel och Han talade med Maria.

4. De materialistiska filosoferna anser att parning måste äga rum och hävdar att en levande kropp ej kan skapas av en icke-levande kropp, eller materialiseras utan en förening mellan man och kvinna. Och de menar att, förutom för människan, är det omöjligt för djuren och förutom djuren, är det omöjligt också för växterna. Denna parning mellan hane och hona finns i alla djur och växter. De argumenterar att till och med Koranen själv bekräftar detta som gällande alla ting; ”Stor i sin härlighet är Han, som har skapat allt vad jorden alstrar, människorna själva och det som de saknar kunskap om, i motsatspar.” det vill säga, Han har skapat alla, människan, djur och växter parvis. ”Och åt alla växter på jorden har Han gett två kön” Det vill säga Vi har skapat allting i par.

5. Kort sagt, de säger att en människa utan en mänsklig fader är otänkbart. Som svar, säger de teologiska filosoferna: ”Det är inte omöjligt och ouppnåeligt, men det har ej kunnat iakttagas och det är en stor skillnad mellan en sak som är omöjlig och en som blott ej kunnat iakttagas. I gången tid var exempelvis telegrafen, som förmår öst och väst att kommunicera direkt okänd, men ej omöjlig och fotografering och fonograf var okänt men ej omöjligt.”

6. De materialistiska filosoferna håller fast vid sin uppfattning och teologerna svarar: ”Är denna jord evig eller skapades den?” De materialistiska filosoferna svarar: ”Enligt fast grundade vetenskapliga upptäckter är det klarlagt att den har skapats, att den i början var ett glödande klot och att den gradvis blev tempererad, att en skorpa bildades runt den och att det på denna skorpa uppstod växter, sedan djur och slutligen människan.”

7. De teologiska filosoferna säger: ”Utifrån ert uttalande framgår det klart och tydligt att den mänskliga arten är skapad på jorden och ej är evig. Då hade säkerligen den första människan varken fader eller moder, för människans existens har en början i tiden. Vad är då mer problematiskt: att människan skulle uppkomma, låt vara gradvis, utan både fader eller moder, än om hon bara hade kommit in i tillvaron utan en fader? När ni erkänner att den första människan tillkom utan vare sig fader eller moder om det så skedde gradvis eller vid ett visst tillfälle, kan det inte råda någon tvekan om, att en människa utan en mänsklig fader också är möjligt och tänkbart. Man kan helt enkelt inte avvisa detta som omöjligt, ty det vore orätt. Till exempel, om ni säger att denna lampa en gång har varit tänd utan veke och olja och sedan säga att det är omöjligt att tända den utan veke, visar detta på en brist på vad som är rätt och riktigt.” Kristus hade en moder, men den första människan, enligt de materialistiska filosoferna, hade varken fader eller moder.

1. Fråga: Vad är värdet och fördelen med att ej ha en fader?

2. Svar: En framstående människa är en framstående människa oavsett om hon har en mänsklig fader. Om det vore en dygd att inte ha en fader är Adam större och mer betydande än alla profeter och budbärare, ty Han hade varken en fader eller en moder. Det som befrämjar storhet och ära är prakten och utflödet av gudomliga och fullkomliga egenskaper. Solen är skapad av materia och form, med en innebörd som kan jämföras med fader och moder och den är ändå absolut fulländad; mörkret har varken innebörd eller form, varken fader eller moder, vilket likväl är absolut ofullkomlighet. Materialet för Adams fysiska liv var stoft, men materialet för Abrahams var ren säd och det är säkert att ren och god säd är överlägsen jord och sten.

3. Vidare står det skrivet i Joh.1:12–13 ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda, inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja utan av Gud.” Utifrån dessa verser av Johannes är det uppenbart att även apostlarnas existens utgår från den andliga verkligheten och inte fysisk kraft. Jesu ära och storhet är ej beroende av att Han inte hade någon fader, utan istället av Hans gudomliga fulländning, utgjutelser och prakt. Om Jesus storhet skulle vara att Han är faderlös är Adam större än Jesus för Han hade varken fader eller moder.

4. Det sägs i Gamla testamentet: ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in livsande genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Observera att det står skrivet att Adam skapades av livets ande. Dessutom visar uttrycket som Johannes använder om lärjungarna att även de kommer från den himmelske Fadern. Därför är det uppenbart att den heliga verkligheten – den sanna existensen i varje framstående människa, kommer från Gud och finns till tack vare den Helige andens andedräkt.

5. Vi menar att, om det främsta en människa kan uppnå är att vara utan en fader, då är Adam större än alla, ty Han hade varken fader eller moder. Är det bättre för en människa att bli skapad av levande stoff eller av jord? Förvisso är det bättre om hon blir skapad av levande stoff. Men Kristus blev född och avlad av den Helige anden.

6. Sammanfattningsvis kommer sig de heliga själarnas och gudsmanifestationernas ära och prakt av deras himmelska fullkomlighet, utgjutelser och utstrålning och icke av något annat.

1. I Matteus evangeliet 3:13-15 sägs det: ”Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: Det är jag som behöver döpas av dig och nu kommer du till mig. Jesus svarade: Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Då lät han det ske.”

2. Fråga: Med tanke på Hans medfödda fullkomlighet, på vilket sätt hade Kristus då något behov av dop och vilken visdom ligger det i detta?

3. Svar: Dopets innebörd är rening genom ånger. Johannes förmanade och uppmanade folket och fick dem att omvända sig och döpte dem sedan. Det är uppenbart att denna rening är en symbol för omvändelse från all synd, som om man sade: ”O Gud! liksom min kropp har blivit renad och befriad från fysiska orenheter, rena så och helga min ande från orenheten i naturens värld, som inte är värdig inför Din gudomliga tröskel!” Ånger är att återvända från upproriskhet till lydnad. Det är att, efter att ha erfarit avlägsenhet och bortovaro från Gud som människan ångrar och renar sig. Sålunda är denna rening en symbolisk handling som uttrycker: ”O Gud! gör mitt hjärta gott och rent och befria och helga det från allt utom Din kärlek.”

4. Eftersom Kristus önskade att den sedvänja som Johannes hade instiftat skulle tillämpas av alla vid denna tid, underkastade Han den sig själv, så att själar skulle kunna väckas och att lagen som kom från den tidigare religionen skulle kunna uppfyllas. Ty även om denna sedvänja hade införts av Johannes, representerade den i verkligheten en rening genom ånger, som hade i varit i bruk i alla gudomliga religioner.

5. Det var inte så att Kristus var i behov av dop men Han godtog det eftersom det vid den tiden var en lovvärd och godtagbar handling inför Gud, och ett förebud om konungarikets glädjebudskap. Senare sade Han emellertid att det sanna dopet inte kan ske med materiellt vatten utan med ande och vatten, och på ett annat skriftställe, med ande och med eld. Vad som menas här med ”vatten” är ej materiellt vatten, ty på ett annat skriftställe står det uttryckligen att dop måste vara med ande och med eld, och det senare gör det klart att det ej avser materiell eld och vatten eftersom dop med eld är omöjligt.

6. Med ”anden” menas därför gudomlig nåd; med ”vattnet” kunskap och liv; och med “eld”, Guds kärlek. Ty materiellt vatten renar ej människans hjärta utan hennes kropp. Det är istället det himmelska vattnet och anden, som är kunskap och liv och som renar det mänskliga hjärtat från skuld. Med andra ord är det hjärtat som tager del av den Helige andens utström-mande nåd och blir helgat, gott och rent. Syftet är att människans verklighet skall bli renad och helgad från den materiella världens orenhet, vilket är usla egenskaper som ilska, lust, världslighet, stolthet, oärlighet, hyckleri, svek, egenkärlek och så vidare.

7. Människan kan inte befria sig själv från angreppen av fåfänga och själviska begär utan den Helige andens stödjande hjälp. Det är därför som det sägs att dopet måste ske med ande, med vatten och med eld – det vill säga, med den gudomliga nådens ande, med kunskapens och livets vatten och Guds kärleks eld. Människan måste döpas i denna ande, detta vatten och denna eld för att få del av evig nåd. Vad är annars meningen med dopet i materiellt vatten? Nej, detta dop i vatten är en symbol för omvändelse och sökandet efter syndernas förlåtelse.

8. Men i Bahá’u’lláhs religionsordning finns ej längre behov av denna symbol ty dess verklighet, att döpas i ande och Guds kärlek, är grundad och förverkligad.

1. Fråga: Är rening genom dop till gagn och nödvändigt eller saknar det värde och är onödigt? Varför blev det i det första fallet upphävt trots att det var nödvändigt? Och i det andra fallet, varför tillämpades det av Johannes trots att det var onödigt?

2. Svar: Förändring och omvandling av betingelser och tidsåldrarnas förlopp och framåtskridande är bland tillvarons grundläggande förutsättningar, och grundläggande förutsättningar kan inte tagas bort från tingens verklighet. Således är det helt omöjligt att skilja hetta från eld, fukt från vatten, eller solstrålar från solen, för de är grundläggande förutsättningar. Då förändring och omvandling av betingelser är förutsättningen för det skapade, så förändras och anpassas även Guds bud i enlighet med tidens förändringar. Under till exempel Mose tid, var Hans lagar nödvändiga och i överensstämmelse med den tidens villkor. Under Kristi dagar hade emellertid dessa villkor förändrats så till vida att den mosaiska lagen inte längre var lämplig och anpassad för mänsklighetens behov, och upphävdes därför. Sålunda bröt Kristus sabbaten och förbjöd skilsmässa. Efter Honom tillät fyra lärjungar, bland dem Petrus och Paulus, att man skulle kunna äta animalisk föda, något som var förbjudet enligt Toran, med undantag av kött och även blod från djur som hade blivit strypta eller som hade offrats till avgudar. De förbjöd även otukt. De höll fast vid dessa fyra budord. Senare tillät även Paulus förtärandet av strypta djur, de som hade offrats till avgudar samt blod och höll endast fast vid förbudet för otukt. I Romarbrevet 14:14 skriver sålunda Paulus; ” I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent.” Och även i Paulus brev till Titus 1:15 står det skrivet: ”För de rena är allting rent, men för dem som lever i orenhet och otro är ingenting rent, de är orena i sitt sinne och samvete.”

3. Denna nydaning, förändring och detta avskaffande skedde på grund av att Jesu tid inte kan jämföras med Mose tid. Villkoren och behoven i den senare perioden var helt förändrade och de tidigare buden blev därför upphävda.

4. Världens kropp kan jämföras med en människas och Guds profeter och budbärare med skickliga läkare. En människa förblir inte alltid i samma tillstånd: olika sjukdomar uppstår som var och en kräver ett särskilt botemedel. En skicklig läkare behandlar därför inte alla sjukdomar på samma sätt, utan ändrar behandling och botemedel alltefter de olika sjukdomarnas och tillståndens fordringar. En person kan ha en svår sjukdom som orsakas av överskott av värme: en skicklig läkare kommer att ge honom ett kylande botemedel. Vid någon annan tidpunkt när denna persons tillstånd har förändrats och hettan har ersatts av kyla, kommer en kompetent läkare nödvändigtvis att ställa undan den kylande medicinen och föreskriva användning av ett värmande läkemedel. Denna förändring och modifiering är nödvändig då patientens tillstånd har förändrats och det är ett tydligt bevis på läkarens skicklighet.

5. Överväg detta, skulle till exempel lagen i Toran kunna upprätthållas i dag och i denna tid? Nej, vid Gud! Det skulle vara fullständigt omöjligt och det är därför som Gud nödvändigtvis upphävde lagarna i Toran på Kristi tid. Överväg på samma sätt att rening genom dopet under Johannes Döparens dagar användes för att väcka och förmana folket, och att få dem att omvända sig från all synd till att invänta ankomsten av Kristi rike. Men i Asien i dag, doppar katoliker och ortodoxa ner spädbarn i en blandning av vatten och olivolja på ett sådant sätt att många av dem blir sjuka av denna prövning, och darrar och kämpar under dopet. På andra platser stänker prästerskapet vid dopet vattnet på pannan. Men varken på det första eller det andra sättet erfar barnen några andliga känslor. Hur kan något gott uppnås med det här? Andra människor förundras och frågar sig varför ett barn doppas ner i vattnet, eftersom detta varken medför andlig medvetenhet eller tro eller uppvaknande, utan det är endast att följa en sedvänja. På Johannes Döparens tid var det emellertid inte så. Nej, först brukade Johannes förmana folket och lära dem att ångra sina synder, och så uppmana dem att vänta på Kristi ankomst. Sedan skulle den som blivit renad genom dopet ångra sina synder i absolut undergivenhet och ödmjukhet, och skulle också rena och helga kroppen och befria den från yttre orenhet och med fullkomlig längtan skulle hon, natt och dag, varje ögonblick invänta Kristi ankomst och tillträdet till Hans rike.

6. Kort sagt, vad vi menar är att förändring och nydaning av förhållanden och krav är orsaken till upphävandet av religiösa lagar, ty det kommer tider när dessa bud inte längre passar de rådande förhållandena. Tänk efter hur mycket behoven skiljer sig åt under modern tid och under de första århundradena av medeltiden! Skulle det vara möjligt att påbuden från tidigare århundraden kunde genomdrivas i dagens värld? Det är klart och uppenbart att det skulle vara fullständigt omöjligt. På samma sätt kommer dagens krav, efter det att några århundraden förflutit, inte längre att vara rådande i framtiden och säkerligen kommer en förändring och nydaning att vara oundviklig.

7. I Europa ändras och modifieras lagarna oavbrutet. Hur många lagar fanns det inte i gångna tider i organisationer och inom kyrkan i Europa, men som nu är upphävda! Dessa förändringar sker på grund av omvandlingen av tankar, sedvänjor och förhållanden och utan dem skulle välståndet bland människorna omintetgöras.

8. Toran föreskriver till exempel dödsstraff för den som bryter mot sabbaten. Det finns faktiskt tio sådana föreskrifter rörande dödsstraff i Toran. Skulle sådana påbud vara möjliga att genomföra i vår tid? Det är uppenbart att det skulle vara helt omöjligt. Följaktligen har de blivit förändrade och omvandlats och dessa förändringar och omvandlingar av lagar är i sig ett tillräckligt bevis på Guds fulländade visdom.

9. Denna fråga kräver djup eftertanke och orsaken är klar och uppenbar. Allt gott tillkommer dem som begrundar den!

1. Fråga: Jesus sade: ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet, skall leva i evighet.” Vad är innebörden i detta yttrande?

2. Svar: Med detta bröd avses den himmelska näringen av gudomliga egenskaper. Med andra ord, vem som än tar del av denna näring – vem som än erhåller Guds utflödande nåd, mottar det gudomliga ljuset eller tar del av Kristi fullkomlighet, erhåller evigt liv. Dessutom avser blodet livets ande, som består av gudomlig fullkomlighet, himmelsk utstrålning och evig nåd, ty kroppens alla delar får sitt näringsupptag genom blodcirkulationen.

3. I Joh. 6:26 sägs det: ”Ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken, utan därför att ni åt av bröden och blev mätta.” Det är uppenbart att bröden som lärjungarna åt av och blev mättade av, var den himmelska nåden för i vers 33 i samma kapitel sägs det: ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” Det är uppenbart att Kristi kropp inte steg ned från himmelen, utan kom från Marias livmoder; det som steg ned från Guds himmel var Kristi ande. Judarna, som antog att Kristus talade om sin kropp, gjorde invändningar, för det står skrivet i vers 42 i samma kapitel: ”De sade: ’Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor? Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?’”

4. Se hur tydligt det är att Kristus menade att det himmelska brödet var Hans ande, Hans mångfaldiga nåd, Hans fullkomliga dygder och Hans lärosatser, för i vers 63 i det tidigare nämnda kapitlet sägs det: ”Det är Anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp.”

5. Det har sålunda klargjorts att Jesu ande var en himmelsk nåd som nedsteg från himlen och att vemhelst som tar emot utflödet från den anden – det vill säga, tar emot den himmelska undervisningen – erhåller evigt liv. Sålunda sägs det i vers 35: ”Jesus svarade: “Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

6. Lägg märke till att Han uttrycker ”kommer till Honom” som att äta och att ”tro på mig” som att dricka. Således är det klart fastställt att den himmelska födan är de gudomliga gåvorna, andlig utstrålning, himmelska läror och universella sanningar som Kristus förlänade, och att äta är att närma sig Honom och att dricka är att tro på Honom. För Kristus hade både en fysisk kropp och en himmelsk kropp. Den fysiska kroppen blev korsfäst men den himmelska gestalten lever, är evig och är orsaken till evigt liv. Den fysiska kroppen var Hans mänskliga natur och den himmelska kroppen Hans gudomliga natur. Nådige Gud! Vissa människor inbillar sig att brödet i nattvarden är Kristi verklighet, och att Gudomen och den Helige anden har stigit ner i och är närvarande i det, fastän det, när man väl har intagit nattvarden, efter en stund helt och hållet är sönderdelat och fullständigt förvandlat. Hur kan ett sådant misstag uppstå? Jag bönfaller om Guds förlåtelse för en sådan allvarlig vanföreställning!

7. Innebörden av dessa ord är att genom Kristi manifestation spreds vida omkring de heliga lärosatserna, vilka är evig nåd, vägledningens ljus trängde fram och den mänskliga verkligheten förlänades livets ande. Vemhelst som fick rätt ledning fann livet och vem som än fortsatte att vara vilsen bemäktigades av evig död. Det bröd som kom ned från himmelen var Kristi himmelska kropp och det var Hans andliga element som lärjungarna åt av, och som de fick evigt liv genom.

8. Lärjungarna hade fått många måltider av Kristi hand; varför skulle då denna sista aftonvard utmärkas så? Det är uppenbart att det himmelska brödet inte betyder detta materiella bröd utan istället den gudomliga näringen från Kristi andliga gestalt, det vill säga den gudomliga nåden och de himmelska egenskaperna som Hans lärjungar tog del av och mättades med.

9. Se på samma sätt hur tydligt detta framgår när Jesus välsignade brödet och gav till sina lärjungar och sade: ”detta är min kropp”. Han var synligt och tydligt närvarande hos dem till sin person och kroppsligen, och var inte omvandlad till bröd och vin. Om Han själv hade omvandlats till bröd och vin kunde Han inte ha förblivit med lärjungarna till kropp och person i deras närvaro.

10. Sålunda är det uppenbart att brödet och vinet var symboler vilka betydde: Min nåd och Mina fullkomliga egenskaper har givits till er och när ni har fått denna mångfaldiga nåd, har ni fått evigt liv och ni har tagit del av er andel av den himmelska födan.

1. Fråga: Vissa mirakel har tillskrivits Kristus. Skall dessa berättelser uppfattas bokstavligen eller har de en annan innebörd? För det har bevisats genom säkra undersökningar att den inneboende naturen hos tingen inte förändras, och att alla ting lyder under en universell lag och organisation som de inte kan avvika från, och att därmed ingenting kan strida mot denna universella lag.

2. Svar: Gudsmanifestationerna är källor till mirakulösa gärningar och underbara tecken. Varje svår eller omöjlig fråga är för dem möjlig och tillåten, ty de utför enastående bedrifter genom en enastående kraft och påverkar naturens värld genom en kraft, som står bortom naturen. Från var och en av dem har underbara ting utgått.

3. Men i de heliga böckerna används en särskild terminologi och för Guds manifestationer har dessa mirakel och underbara tecken ingen betydelse och detta till den grad, att de inte ens vill att de skall omnämnas. För även om mirakel skulle anses som den högsta formen av bevis, skulle de vara ett klart bevis endast för dem som var närvarande när de utfördes och inte för dem som var frånvarande.

4. Om vi till exempel, berättar för en sökare, som inte är troende, om Mose och Kristi mirakler, skulle han förneka dem och säga: “Mirakler har också ständigt tillskrivits vissa avgudar och många har bevittnat det och det har skrivits ner i olika böcker. Brahminer har sålunda samlat dem och skrivit en hel bok om Brahmas underverk.” Sökaren kommer sedan att fråga: “Hur kan vi veta att judarna och kristna talar sanning och att brahminerna ljuger? För båda är allmänt vedertagna utsagor, som är sammanställda i en bok. Båda kan anses vara rimliga eller orimliga och kan antas vara sanna eller falska, som alla berättelser. Om en är sann måste båda vara sanna; om den ena skall accepteras måste båda accepteras.” Därför kan mirakel inte utgöra ett avgörande bevis, ty även om de är ett giltigt bevis för dem som är närvarande, kan de inte övertyga andra som inte var det.

5. Men under gudsmanifestationens dagar ser insiktsfulla människor alla manifestationens tillstånd som mirakel, ty dessa saker skiljer sig från alla andra och denna skillnad är i sig själv ett fullkomligt mirakel. Tänk på att Kristus, ensam och utan hjälp, utan någon medhjälpare eller beskyddare, utan vare sig legioner eller arméer, med största ödmjukhet reste Guds banér högt inför all världens människor; hur Han stod fast vid dem och till slut besegrade dem alla, även om Han till det yttre korsfästes. Det är ett fullständigt mirakel som aldrig kan förnekas. Det finns verkligen inget behov av några andra bevis för Jesu sanning.

6. Yttre mirakel har ingen betydelse för sanningens anhängare. Om till exempel en blind man får synen tillbaka, kommer han ändå till slut att förlora sin syn för han kommer att dö och fråntas alla sina sinnen och förmågor. Att därför återge den blinde synförmågan har inget bestående värde, ty denna synförmåga måste till slut förloras igen. Och om en död kropp skulle bli återupplivad, till vilken nytta har det skett, då den kommer att dö igen? Det som är viktigt är att skänka sann insikt och evigt liv, det vill säga ett andligt och gudomligt liv, för det fysiska livet kommer ej att bestå och dess existens är liktydigt med icke-existens. Därför sade Kristus i ett svar till en av sina lärjungar: “Låt de döda begrava sina döda” för “det som har fötts av kött, det är kött och det som är fött av ande, det är ande.”

7. Lägg märke till att de som till det yttre och fysiskt var levande, ansåg Kristus vara döda; ty sant liv är evigt liv och sann existens är andlig existens. När det därför talas om att uppväcka de döda i de heliga böckerna, innebär det att de uppnått evigt liv; där det sägs att en blind fick syn, är innebörden att denna person fått sann insikt; där det sägs att en som var döv fått hörsel, innebär det att han har fått ett inre öra och förvärvat andlig hörsel. Detta framgår av texten i Evangeliet där Kristus säger att de är som de, om vilka Jesaja en gång sade: De har ögon och ser inte, de har öron och hör inte; och Jag helar dem.

8. Vår mening är inte att gudsmanifestationerna är oförmögna att utföra underverk, ty de har i högsta grad makt att göra detta. Men vad som är av vikt och följdriktighet i deras ögon är inre syn, andlig hörsel och evigt liv. Närhelst det står skrivet i de heliga böckerna att en viss person var blind och återfick synen, innebär det följaktligen att han var blind till sina inre ögon och att han fick andlig insikt, eller att han var okunnig och fann kunskap, eller att han var likgiltig och blev uppmärksam, eller att han var världslig och blev himmelsk.

9. Då denna inre syn, hörsel, liv och bot är eviga, har de sannerligen stor betydelse. Vilken betydelse, vikt och värde kan blott ett djuriskt liv och dess krafter innehålla? Inom några dagar kommer det att upphöra, precis som flyktiga fantasier. Om man till exempel tänder en släckt lampa, kommer den återigen att bli släckt; men ljuset från solen strålar alltid och det är detta som är av vikt.

1. Fråga: Vad är innebörden av Kristi uppståndelse efter tre dagar?

2. Svar: Uppståndelsen av gudsmanifestationer är inte kroppslig. Allt som gäller dem - alla deras tillstånd och förhållanden, allt vad de gör, grundar, undervisar om, tolkar, belyser, anvisar – är av en mystisk och andlig karaktär och tillhör inte den materiella världen.

3. Så är det exempelvis i frågan om Kristi ankomst från himmelen. Det framgår tydligt på många ställen i Evangeliet att Människosonen kom ned från himmelen, eller att Han är i himmelen eller kommer att stiga upp till himmelen. Sålunda sägs det i Johannes evangelium 6:38: ”Ty jag har kommit ned från himlen” och även i vers 42; ”Och de sade: ’Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kommit ned från himlen?’” Och i Johannes 3:13 står det; “Ingen har stigit upp till himlen, utom den som steg ned från himlen, Människosonen, som är i himlen.”

4. Lägg märke till att det sägs, ”Människosonen är i himlen”, alltmedan Jesus var på jorden. Märk väl att det även uttryckligen sägs att Kristus kom från himmelen, trots att Han kom från Marias sköte och att Hans kropp föddes av henne. Det är därför klart att, när det sägs att Människosonen kom ner från himmelen, har detta en mystisk och inte en bokstavlig betydelse, och det är en andlig och inte en materiell händelse. Innebörden är att, trots att Jesus uppenbarligen föddes ur Marias sköte, i verkligheten kom från himmelen, från sätet för Sanningens sol som strålar från den gudomliga världen och det andliga konungariket. Och då det är fastslaget att Jesus kom från den gudomliga himmelens andliga konungarike, har därför Hans försvinnande ned i jorden under tre dagar också en mystisk betydelse och ej en bokstavlig. På samma sätt förhåller det sig med Hans uppståndelse från jordens famn. Den är också mystisk och uttrycker ett andligt och icke ett materiellt förhållande. Och likaså är Hans uppstigande till himmelen andligt och inte materiellt till sin natur.

5. Bortsett från detta har det bevisats av vetenskapen att den synliga himlen är ett gränslöst område, en tom rymd och ett tomrum där otaliga stjärnor och planeter rör sig.

6. Vi förklarar därför Kristi uppståndelse på följande sätt: Efter Kristi martyrdöd var apostlarna förbryllade och förfärade. Kristi verklighet, innebärande Hans lära, Hans gåvor, Hans fullkomlighet och Hans andliga kraft, var gömda och fördolda under två eller tre dagar efter Hans martyrdöd och framträdde eller manifesterades inte till det yttre – det var snarast som om läran hade gått helt förlorad. Ty de som verkligen trodde, var få till antalet och även dessa få var förbryllade och förfärade. Kristi sak var därför lik en livlös kropp. Efter tre dagar blev apostlarna förvissade och ståndaktiga, de stod upp för att tjäna Kristi sak, beslöt att stödja den gudomliga läran, omsätta sin Herres förmaningar i praktiken och sträva efter att tjäna Honom. Då blev Kristi verklighet strålande och Hans nåd framlyste, Hans religion fick nytt liv, Hans lärosatser och Hans förmaningar framstod tydliga och synliga. Med andra ord, Kristi sak som var som en livlös kropp, väcktes tills liv och nåden från den Helige anden omslöt dem.

7. Detta är innebörden av Kristi uppståndelse och detta var den sanna uppståndelsen. Men eftersom prästerskapet varken förstod betydelsen av evangelierna eller förstod mysteriet har det sagts, att religion står i strid med vetenskap bland annat därför att Kristi himmelsfärd i en fysisk kropp till de materiella himlarna står i motsatts till de matematiska vetenskaperna. Men när sanningen i detta ämne blir klargjord och denna symbolik är förklarad, står vetenskap på inget sätt i strid därmed, utan bekräftas istället av vetenskap och förnuft.

1. Fråga: Det står i Evangeliet att den Helige anden nedsteg över apostlarna. På vilket sätt hände detta och vad är innebörden i detta nedstigande?

2. Svar: Den Helige andens nedstigning innebar inte på något sätt att den kom in liksom luft i den mänskliga kroppen. Det är en bild och en liknelse och inte en bokstavlig bild eller en berättelse. Det som avses är som inträdet av solens bild i spegeln, det vill säga, när dess prakt återspeglas i den.

3. Efter Kristi död var lärjungarna oroliga och deras tankar och åsikter skilde sig åt; senare blev de ståndaktiga och förenade. Vid pingsthögtiden samlades de, avskilde sig från världen, avstod från sina egna önskningar, tog avstånd från all världslig bekvämlighet och lycka, offrade kropp och själ för sin Älskade, lämnade sina hem, tog farväl av alla sina angelä-genheter och ägodelar och glömde till och med sin egen existens. Därefter beviljades det gudomliga biståndet, och kraften från den Helige anden framträdde. Kristi andlighet segrade och kärleken till Gud tog över. På den dagen fick de gudomliga bekräftelser, och var och en spred sig i olika riktningar för att undervisa om Guds sak och lossade sin tungas band för att lägga fram bevis och vittnesbörd.

4, Den Helige andens nedstigande betyder därmed att apostlarna intogs av den messianska Anden, att de blev ståndaktiga och fasta, att de fann ett nytt liv genom kärleken från Guds ande och de såg att Kristus var deras evigt levande hjälpare och beskyddare. De var blott som droppar och de blev som oceanen, de var som ömkliga knott men blev svävande örnar, de var helt maktlösa men de erhöll styrka. De var som speglar vända mot solen. Solens strålar och lyskraft blev förvisso manifesterade i dem.

1. Fråga: Vad menas med den Helige anden?

2. Svar: Den Helige anden är Guds utflödande nåd och de lysande strålar som utgår från Hans manifestation. Således var Kristus centrum för strålarna från Sanningens sol och från detta mäktiga centrum – Kristi verklighet – återspeglades Guds nåd i de andra speglarna som var apostlarnas verkligheter.

3. Den Helige andens nedstigande över apostlarna innebar att den strålande och gudomliga nåden kastade sitt ljus och sin glans på deras verklighet. Annars är inträde och återgång, nedstigning och tillstädesvarande kännetecken för kroppar och inte för andar – det vill säga, återgång och att vara på plats gäller enbart den konkreta verkligheten, inte abstrakta ting; och abstrakta verkligheter såsom intellektuell förmåga, kärlek, kunskap, fantasi och tänkande, träder ej in eller ut, de medger inte platsangivelse utan står snarare i förhållande till något.

4. Kunskap är till exempel en företeelse som förvärvas genom intelligens, det är någonting fattbart, och tankar på inträde i och utträde ur intelligensen är absurt. Det är istället ett förvärvat förhållande, liksom bilder som återspeglas i en spegel.

5. Därför är det klart och tydligt, att förståeliga verkligheter inte stiger ned eller är inneboende och det är absolut omöjligt för den Helige anden att stiga upp och stiga ner, inträda, utträda, blanda sig med något eller vara tillstädes. På sin höjd framträder den så som solen framträder i en spegel.

6. Dessutom hänsyftas till en viss person i vissa stycken i de heliga böckerna där Anden nämns, då det är brukligt att i tal och konversation säga att en sådan person är en förkroppsligad ande, eller att han är förkroppsligandet av barmhärtighet och frikostighet. I det här fallet är det ljuset vi ser och inte lampan.

7. Till exempel är den Utlovade som skulle komma efter Kristus omskriven i Joh. 16:12 : ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv, utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske.”

8. Överväg nu noggrant betydelsen av dessa ord, ”han skall inte tala av sig själv, utan förkunna det han hör”, det är uppenbart att Sanningens ande är förkroppsligad i en människa som har en själ, som har öron att höra med och en tunga att tala med. På samma sätt används uttrycket ”Guds ande” i samband med Jesus, som när man talar om ljus och ändå menar både ljuset och lampan.

1. Det står skrivet i de heliga skrifterna att Kristus skall återkomma och att Hans ankomst beror på uppfyllandet av vissa tecken. Vid Hans återkomst kommer Han att åtföljas av dessa tecken. Ett av dem är: ”ska solen förmörkas och månen mista sitt sken, stjärnorna ska falla från skyn... Vid den tiden ska alla jordens stammar höja klagorop och man ska få se Människosonen komma på himmelens moln med makt och stor härlighet.” Bahá’u’lláh har givit en detaljerad förklaring av dessa verser i Visshetens bok och det finns ingen anledning att upprepa det här. Tag del av det och du kommer att förstå dessa ord.

2. Nu skulle jag vilja säga ännu en sak om detta ämne, nämligen följande. Vid Kristi första ankomst kom Han också från himmelen såsom det uttryckligen är skrivet i Evangeliet. Kristus själv säger: ”Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen.” Sålunda medges det av alla att Kristus kom ned från himlen, alltmedan Han i yttre mening tycktes komma från Marias sköte.

3. Såsom Han vid den första ankomsten kom från himlen fastän i verkligheten från livmodern, på samma sätt kommer Han vid sin andra tillkommelse från himlen, men i verkligheten från livmodern. Villkoren som anges i Evangeliet för Kristi andra ankomst är verkligen desamma som de, vilka nämns angående den första, såsom vi tidigare förklarade.

4. I Jesajas bok tillkännages det att Messias kommer att erövra öst och väst, att världens alla nationer kommer att samlas under Hans skugga, att Hans rike skall upprättas, att Han kommer från en okänd plats, att syndare kommer att dömas och att rättvisa kommer att segra till en sådan grad att vargen och lammet, leoparden och killingen, spädbarnet och ormen alla skall samlas vid samma källa, på en enda äng och i en enda boning. Den första ankomsten var också föremål för dessa villkor, men utåt sett skedde inte något av detta. Därför klandrade judarna Kristus och – Gud förbjude! – kallade Honom ett monster, och såg på Honom som någon som förstörde Guds byggnadsverk, betraktade Honom som den som bryter sabbaten och lagen och dömde honom till döden. Dock hade vart och ett av dessa villkor en inre innebörd som judarna inte förstod och därför var de förhindrade att erkänna Honom.

5. Kristi andra ankomst följer ett liknande mönster. De tecken och villkor som har påvisats har alla en inre mening och ska inte uppfattas bokstavligt, för bland annat sägs det att stjärnorna kommer att falla ned på jorden. Men antalet stjärnor är oändligt och oräkneliga och moderna matematiker har fastställt och bevisat att solens massa är cirka en och en halv miljon gånger större än jordens, och var och en av fixstjärnorna tusen gånger större än solen. Om dessa stjärnor faller till jordens yta, hur skulle de kunna rymmas där? Det skulle vara som om tusen miljoner berg av Himalayas storlek skulle falla på ett enda senapsfrö. Något sådant är enligt förstånd och vetenskap fullständigt omöjligt (och sannerligen, enligt vanligt sunt förnuft). Vad som är ännu mer märkligt är att Jesus sade: ”Kanske ska Jag komma medan du ännu sover, för Människosonens återkomst är som ankomsten av en tjuv om natten.” Kanske är tjuven i huset och ägaren är inte medveten om det.

6. Det är därför fullständigt klart och tydligt att dessa tecken har en symbolisk innebörd och att de inte ska tas bokstavligt. De förklaras i detalj i Kitáb-i-Íqán, så jag hänvisar till den.

1. Fråga: Vad är innebörden av treenigheten och dess tre personer?

2. Svar: Den gudomliga Verkligheten är helgad och upphöjd över alla skapade tings uppfattning och kan på intet sätt förstås av ett dödligt intellekt och förstånd och den övergår all mänsklig föreställ-ningsförmåga. Den Verkligheten medger ingen delning, för uppdelning och mångfald är egenskaper hos skapelser och därmed beroende varelser och inte tillfälligheter som påverkar det ovillkorliga Väsendet.

3. Gudomens Verklighet är helgad över ental, hur mycket mera inte då över flertal. Om denna gudomliga Verklighet skulle stiga ned till grader och nivåer skulle detta vara liktydigt med ofullkomlighet, motsatsen till fullkomlighet, och därför är det helt omöjligt. Den har alltid varit och skall alltid förbli den högsta graden av upphöjdhet och renhet. Allt som nämnts angående gudsmanifestationen och uppenbarelse gäller Hans ljus strålglans och inte nedstigning till existensens olika nivåer.

4. Gud är ren fullkomlighet och det skapade är absolut ofullkomlighet. Att Gud skulle stiga ned till existensens olika nivåer skulle vara den största ofullkomlighet, och i motsats därtill är Hans manifestation, Hans soluppgång och strålglans liksom en reflektion av solen i en klar, ljus och polerad spegel.

5. Alla skapade ting är Guds strålande tecken. Solens strålar lyser till exempel på alla jordiska ting, men ändå faller ljuset på slätterna, i bergen, träden och frukterna endast så mycket att det gör dem synliga, att de växer och att det får dem att nå fram till målet för deras existens. Den fullkomliga Människan är emellertid som en klar spegel i vilken Sanningens sol är uppenbarad och manifesterad med alla sina egen-skapers och dygders fullhet. Således var Kristi verklighet en klar och polerad spegel med den största renhet och klarhet. Sanningens sol, Gudomens innersta, framträdde i denna spegel och uppenbarade sitt ljus och värme i den, men steg ändå inte ned från sin upphöjda helighet och från sin helighets himmel för att dväljas däri. Nej, den fortsätter att existera i sin höghet och storslagenhet, men har uppenbarats och framträtt i spegeln i all sin skönhet och fulländning.

6. Om vi nu säger att vi har sett Solen i två speglar – den ena är Kristus och den andra är den Helige anden – eller med andra ord, att vi har sett tre Solar, en på himlen och två på jorden, skulle vi tala sanning. Och om vi säger att det endast finns En sol som är helt unik och inte har någon motsvarighet och jämlike, så talar vi åter sanning.

7. Innebörden av det vi sagt är, att Kristi verklighet var en klar spegel vari Sanningens sol – det vill säga Gudomens inre – framträdde och lyste fram med fullkomliga egenskaper och attribut i all oändlighet. Det är inte så att Solen, som är Gudomens inre, någonsin var delad eller flerfaldigad – ty den förblev en enda – men den framträdde i spegeln. Det är därför Jesus sade ”Fadern är i Sonen” vilket innebär att Solen är synlig och uppenbar i denna spegel.

8. Den Helige anden är Guds utflödande nåd som blev uppenbar och framträdde i Kristi verklighet. Profetskap är Kristi hjärtas ställning och den Helige anden är Hans andens ställning. Det är härmed uppenbart och fastlagt att Gudomens innersta kärna är absolut enhet och inte har någon jämte sig, ingen like eller motsvarighet.

9. Detta är den sanna innebörden av de tre gestalterna i treenigheten. Annars skulle grunden för Guds religion vila på ett ologiskt antagande som ingen någonsin kunde begripa, och hur skulle man kunna kräva av intellektet att tro någonting det inte kan fatta? Någonting sådant kan det mänskliga intellektet inte förstå – hur mycket mindre då klädas i en begriplig form – det skulle förbli blott ren fantasi.

10. Denna förklaring klargör nu betydelsen av de tre personerna i treenigheten och påvisar på samma gång Guds enhet.

1. Vad menas med versen i Johannes evangelium: ”Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till?”

2. Det finns två slags preexistens: den ena är grundläggande preexistens och föregås inte av någon orsak utan existerar i sig själv. Solen har till exempel sitt eget sken och är inte beroende av strålglansen från andra stjärnor för att skänka sitt ljus. Det kallas ett grundläggande ljus men månen erhåller sitt ljus från solen, ty månen är beroende av solen för sin strålglans. Därför är solen, när det gäller ljus, orsaken och månens ljus effekten av det. Den förstnämnda är den urtida, den tidigare, före-gångaren, medan den senare har föregåtts av någonting annat.

3. Det andra slaget av preexistens är icke tidsbestämd och har ingen början. Guds ord är helgat ovan tiden. Förfluten tid, nuet och framtiden är alla ett och detsamma i förhållande till Gud. Igår, idag, i morgon existerar inte i solen.

4. På samma sätt finns det företräden när det gäller ära och betydelse. Det vill säga, det mest betydelsefulla föregår det betydelsefulla. Därför föregår Kristi verklighet, som är Guds ord, utan tvekan alla skapade varelser med avseende på det innersta väsendet, egenskaper och bety-delse. Innan det framträdde i mänsklig form, var Guds ord i ett tillstånd av den yttersta helighet och prakt och existerade i fulländad skönhet och glans i höjden av sitt majestät. När, genom den Högstes visdom, ordet spred sitt ljus från härlighetens höjder över den kroppsliga världen, angreps det genom köttet. På så sätt föll det i judarnas händer, blev de okunnigas och orättvisas fånge och slutligen korsfäst. Det är därför Han vände sig till Gud och sade: Befria Mig från banden till den kroppsliga världen och befria Mig från denna bur, att Jag må uppstiga till höjderna av storhet och majestät och återfå den tidigare heligheten och härligheten som Jag kunde åtnjuta innan Jag bodde i köttets värld, få glädja Mig i det eviga herraväldet och svinga Mig till Min sanna boning, den platslösa världen i det osynliga riket.

5. Som du har kunnat konstatera har Kristi storhet och härlighet blivit upprättad både i hjärtats rike och över hela världen, till och med i själva stoftet. Så länge Han var i denna värld var Han föraktad och hånad av den svagaste nationen i världen, judarna, som tyckte det var lämpligt att placera en törnekrona på Hans huvud. Men efter Hans himmelsfärd sänktes alla konungars juvelprydda kronor ödmjukt och undergivet och bugade inför denna törnekrona.

6. Skåda den härlighet som Guds ord har uppnått även i denna värld!

1. Fråga: I första Korintierbrevet 15:22 är det skrivet: ”Liksom alla dör genom Adam, så ska alla få nytt liv genom Kristus.” Vad är innebörden av dessa ord?

2. Svar: Du skall veta att det finns två naturer i människan, den fysiska naturen och den andliga naturen. Den fysiska naturen härstammar från Adam och den andliga naturen härrör från verkligheten hos Guds ord, som är Kristi andlighet. Den fysiska naturen föddes genom Adam men den andliga naturen föddes genom den Helige andens nåd. Den fysiska naturen är källan till all ofullkomlighet och den andliga naturen är källan till all fullkomlighet.

3. Kristus offrade sig så att människan kunde bli befriad från bristerna i den fysiska naturen och fyllas av dygderna i den andliga naturen. Denna andliga natur, som tillkom genom gåvorna från den gudomliga verkligheten, är summan av alla fullkomliga egenskaper och utgår från den Helige andens andedräkt. Det är de gudomliga och ädla egen-skaperna; det är upplysning, andlighet, vägledning, upphöjelse, högsinthet, rättvisa, kärlek, frikostighet, godhet mot alla och vägörenhet. Det är liv och än mer liv. Denna andliga natur är ett skimmer från glansen från Sanningens sol.

4. Kristus är fokus för den Helige anden; Han är född av den Helige anden; Han har blivit fostrad av den Helige anden; Han är en ättling till den Helige anden – det vill säga, Hans verklighet härstammar inte från Adam utan har fötts av den Helige anden. Betydelsen i 1 Korintierbrevet 15:22 där det sägs, ”Liksom alla dör genom Adam, så ska alla få nytt liv genom Kristus.”, är därför följande: Adam beskrivs vanligen som ”människans fader”. Han är orsaken till mänsklighetens fysiska liv och har ställningen som den fysiske fadern. Han är en levande själ men är inte livgivaren, medan Kristus är orsaken till människans andliga liv och när det gäller anden, har Han ställningen som den andlige fadern. Adam är en levande själ; Kristus är en livgivande ande.

5. I den fysiska världen lyder människan under de instinktiva begärens makt och synd är den oundvikliga följden, ty dessa begär är inte bundna av rättvisans och rättfärdighetens lagar. Människans kropp är naturens fånge och den kommer att handla i enlighet med vad helst naturen dikterar. Därav följer att synder – som vrede, avund, stridslystnad, girighet, begär, okunnighet, fientlighet, korruption, stolthet och grymhet – måste existera i den fysiska världen. Alla dessa djuriska egenskaper finns i människans natur. En människa som inte har fått en andlig undervisning är som ett djur, som de invånare i Afrika, vars handlande, vanor och moral är helt instinktiva, och som handlar helt enligt naturens villkor till en sådan grad att de styckar och äter varandra. Således är det uppenbart att den fysiska världen för människan är en värld av synd och på det planet går människan inte att skilja från djuret.

6. All synd drivs av naturens diktat. Dessa naturens diktat, vilka är bland det som kännetecknar kroppslig existens, är inte synd med avseende på djuret, men för människan är de synd. Djuret är källan till ofullkomliga drag såsom ilska, lust, avund, girighet, grymhet och stolthet. Alla dessa klandervärda egenskaper finns i djurens natur men de utgör inte någon synd när det gäller djuret men de är synder med avseende på människan.

7. Adam är orsaken till människans fysiska liv medan Kristi verklighet, det vill säga, Guds ord, är orsaken till andligt liv. Det är en livgivande ande, vilket innebär att alla de ofullkomliga drag som kommer från behoven i människans fysiska liv, är förvandlade till mänsklig dygd genom undervisningen och ledningen genom detta avskiljandets innersta väsen. Kristus var därför en livgivande ande och orsaken till andligt liv för hela mänskligheten.

8. Adam var orsaken till det fysiska livet och då människans fysiska värld är en värld av ofullkomlighet och eftersom ofullkomlighet är lika med död liknade Paulus den förra med den senare.

9. Men majoriteten av kristna tror att Adam syndade och gjorde en överträdelse genom att äta från det förbjudna trädet, att den ödesdigra och katastrofala följden av denna överträdelse ärvdes för all framtid av Hans ättlingar och att Adam därmed blev orsaken till död för mänskligheten. Denna förklaring är oförnuftig och uppenbarligen felaktig, för det skulle betyda att alla människor, även profeterna och Guds budbärare, utan att ha begått någon egen synd eller felaktighet bara för att de är ättlingar till Adam, har blivit skyldiga syndare som fram till dagen för Jesus offergärning hölls fångna i helvetet och led smärtsamma plågor. Detta skulle vara långt ifrån Guds rättvisa. Om Adam var en syndare, vilken är då Abrahams synd? Vilken var Isaks eller Josefs förseelse? Vilken var Moses överträdelse?

10. Men Kristus, som var Guds ord, offrade sig själv. Detta har två innebörder – en yttre innebörd och en sann innebörd. Den yttre innebörden är denna: Eftersom Kristi avsikt var att verka för en tro som förde med sig undervisning av det mänskliga släktet, att vederkvicka människobarnen och att upplysa hela mänskligheten och eftersom grundläggandet av en sådan stor sak – en sak som stod i motsättning till all världens människor och stod emot oppositionen från alla nationer och regeringar – skulle det utan tvekan medföra att Hans blod skulle spillas och att Han skulle korsfästas och dödas. Så i det ögonblick Han uppenbarade sitt uppdrag, offrade Han sitt liv, välkomnade korset som sin tron, såg varje sår som en balsam och varje gift som den sötaste honung och stod upp för att undervisa och leda folket. Det vill säga, Han offrade sig själv så att Han skulle kunna utgjuta livets ande och kroppsligen omkom så att Han skulle kunna vederkvicka andra i anden.

11. Den andra innebörden av offret är emellertid denna: Jesus var som ett frö och detta frö offrade sin form så att trädet skulle kunna växa och utvecklas. Även om fröets form förstördes blev dess verklighet uppen-barad i fulländat majestät och skönhet i form av trädet.

12. Kristi ställning var absolut fulländning. Dessa gudomliga fullkomliga egenskaper lyste som solen på alla troende själar och utgjutelser av detta ljus blev uppenbart och strålande i sin verklighet. Det är därför Han säger, ”Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himlen. Den som äter av det brödet, skall leva i evighet”; det vill säga, vem som än tar del av denna gudomliga föda kommer att uppnå evigt liv. Var och en som tog emot dessa gåvor och förvärvade en del av dessa fulländade drag vann evigt liv, och vemhelst som sökte upplysning från Hans uråldriga nåd kommer att befrias från villfarelsens mörker och upplysas av Hans väglednings ljus.

13. Fröets form offrades för trädet, men på grund av detta offer blev dess fulländning tydlig och klar: ty trädet, dess grenar, dess blad och dess blommor var dolda i fröet, men när fröets form offrades framträdde dess fulländade egenskaper i form i blad, blommor och frukter.

1. Fråga: Vad är sanningen när det gäller berättelsen om Adam och att Han åt från trädet?

2. Svar: Det står skrivet i Toran att Gud placerade Adam i Edens trädgård, till att bruka och vårda den och sade till Honom; ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det skall du dö.” Sedan sägs det att Gud lät en dvala falla över Adam och att Han tog ett av Hans revben och skapade kvinnan så att hon kunde vara Hans ledsagarinna. Efter det står det att ormen frestade kvinnan att äta av trädet och sade; ”Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Sedan] åt Eva av trädet och gav till Adam som också åt. Då öppnades deras ögon, de befann sig vara nakna och de skylde sin nakenhet med blad. Då förebrådde Gud dem och sade till Adam; ”Har du ätit av det förbjudna trädet?” Adam svarade: ”Eva frestade mig.” Gud klandrade sedan Eva, som sade: ”Ormen frestade mig.” För detta blev ormen fördömd och fiendskap blev satt mellan ormen och Eva och mellan deras ättlingar. Och Gud sade; ”Människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd och så äta så att hon lever för alltid.” Så Gud skyddade livets träd.

3. Om vi skulle taga denna berättelse bokstavligt, enligt dess vanliga betydelse, skulle den vara oerhört märklig och intellektet skulle inte kunna acceptera den, bekräfta den eller föreställa sig den. Ty sådana utspekulerade spetsfundigheter och detaljer, uttryck och förebråelser skulle vara osannolika även om de kom från en intelligent människa, hur mycket mer icke då ifrån själva Gudomen, som har organiserat detta oändliga universum i den mest fulländade form, och med dess otaliga invånare enligt en fullkomlig ordning, stabilitet och fullkomlighet.

4. Här måste man göra en paus för att tänka efter. Om den yttre meningen av denna berättelse skulle tillskrivas en vis person, skulle alla visa människor säkerligen förneka det med argumentet att en sådan ordning och åtgärd omöjligt skulle ha kunnat komma från denne. Berättelsen om Adam och Eva, att de åt av trädet och deras fördrivning från paradiset är därför symboler och gudomliga mysterier. De har allomfattande betydelser och förunderliga förklaringar och endast de som har en ingående kunskap om de gudomliga mysterierna, och de som är gynnade av den alltillräcklige Herren är medvetna om den sanna innebörden av dessa symboler.

5. Dessa verser i Toran har därför många betydelser. Vi skall förklara en av dem och vi säger att, med Adam menas Adams själ och med Eva menas Hans mänskliga jag. I en del stycken i de heliga böckerna där kvinnor omnämns, representerar de det mänskliga jaget. ”Trädet på gott och ont” symboliserar den fysiska världen, själens himmelska värld är ren godhet och absolut strålglans, men i den fysiska världen finns ljus och mörker, gott och ont och där kan man finna alla sorters motsatta verkligheter.

6. Innebörden av ormen är bundenhet till den materiella världen. Denna andens bundenhet till den materiella världen förvisade Adams jag och själ från en värld av frihet till en värld av bojor, och fick honom att vända sig bort från den gudomliga enhetens rike till den mänskliga tillvarons värld. När en gång Adams själ och ande trädde in i den materiella världen, lämnade Han frihetens paradis och steg ned i en värld av bojor. Han hade vistats på helighetens och den absoluta godhetens höjder och därefter trädde Han in i en värld av gott och ont.

7. Med ”Livets träd” menas den högsta graden i tillvarons värld, det vill säga Guds ords ställning och Hans universella manifestation. Denna ställning var verkligen väl bevarad tills den främsta uppenbarelsen av Hans universella manifestation framträdde och lyste fram. För Adams ställning var, med avseende på framträdande och manifestering av gudomlig fulländning i ett embryonalt tillstånd, medan Kristi ställning var vuxenstadiets tillstånd och uppnåendet av mognad; och gryningen av den Största ljuskällan var fulländningen av den innersta naturen och attributen. Det är därför som Livets träd i det högsta paradiset uttrycker centrum för absolut helighet och renhet, det vill säga Guds universella manifestation. Alltifrån Adams dagar fram till Kristi dagar nämndes det blott i obetydlig grad något om det eviga livet och den allomfattande fullkomligheten i riket därovan. Detta Livets träd syftar på ställningen för Kristi verklighet: Det planterades under Hans religionsordning och pryddes med eviga frukter.

8. Överväg nu hur väl denna betydelse överensstämmer med verkligheten, ty då Adams ande och Adams jag blev bundna till den fysiska världen gick de från en värld av frihet till en värld av bojor; detta förhållande fortgick under varje efterföljande generation och denna bundenhet av själen och jaget – som är synd – ärvdes av Hans ättlingar. Ormen är detta band som för alltid kommer att stå i mitten av och i fiendskap med själen hos Adams ättlingar, ty bundenhet till världen har blivit orsak till själens träldom. Denna träldom är den synd som överförts från Adam till Hans ättlingar, för den har gjort att människan berövats möjligheten att erkänna sin grundläggande andlighet och uppnå en upphöjd ställning.

9. När den heliga fläkten från Kristus och det heliga ljuset från den Största ljuskällan spreds över världen, räddades den mänskliga verkligheten från detta band och från synd – det vill säga, de själar som vänt sig till Guds ord och tog del av Hans mångfaldiga nåd, uppnådde evigt liv, blev befriade från träldomens bojor och nådde fram till frihetens värld. De renades från jordiska laster och utrustades med himmelska dygder. Detta är meningen med Kristi ord att, brödet Jag skall ge är Mitt kött. Jag skänker det för att världen ska leva. Det vill säga, Jag har valt att bära alla dessa prövningar, lidanden, katastrofer och även det största martyrskapet för att uppnå detta slutgiltiga syfte, för att säkerställa att synderna minskar – det vill säga, säkerställa andarnas avskiljelse från den materiella världen och att de attraheras till den gudomliga världen – att själar må träda fram och kommer att utgöra själva vägledningens väsen och framvisa konungarikets fullkomlighet.

10. Det skulle vid noggrann eftertanke vara helt orättvist, och utgöra en absolut ödesbestämmelse om dessa ord skulle tolkas bokstavligen, såsom de förståtts av bokens folk. Om Adam syndade genom att närma sig det förbjudna trädet, vilken var då den ärevördige Abrahams synd, Guds Vän, och Moses villfarelse, Han som samtalade med Gud? Vilken var profeten Noas förseelse? Vilken var den sannfärdige Josefs överträdelse? Vilket fel hade Guds profeter gjort och vilken var den kyske Johannes[8] försummelse? Skulle den gudomliga rättvisan ha låtit dessa lysande mani-festationer, på grund av Adams synd, tvingas stå ut med helvetets plågor ändå fram tills Kristus framträdde och som genom att offra sig själv rädda dem från den nedersta elden? En sådan idé är bortom gränsen för alla regler och principer och kan aldrig godtagas av en tänkande person.

11. Nej, betydelsen är istället den som redan har uttryckts; Adam är Adams ande och Eva är Hans jag; trädet är den fysiska världen och ormen är bandet till den här världen. Detta band, som är synd har överförts till Adams ättlingar. Kristus räddade själar genom helighetens bris från detta band och befriade dem från denna synd.

12. Adams synd står för övrigt i förhållande till Hans ställning. Även om detta världsliga band åstadkommer betydande resultat, är det ändå, i förhållande till bandet till den andliga världen att betrakta som synd och sanningen i talesättet ”De rättfärdigas goda gärningar är synd för dem som är nära” framstår klar. Och återigen är den, liksom kroppens förmåga, som inte endast är bristfällig i förhållande till andens kraft – i själva verket ren svaghet i jämförelse. På liknande sätt är fysiskt liv, jämfört med evigt liv och konungarikets liv, att betraktas som ett tillstånd av död. Kristus kallade sålunda det fysiska livet för död och sade; ”Låt de döda begrava sina döda.” Fastän dessa själar hade fysiskt liv var ändå detta liv i Hans ögon detsamma som död.

13. Detta är endast en av betydelserna av den bibliska berättelsen om Adam. Begrunda den så att du kan upptäcka de andra.

1. Fråga: ”Därför säger jag er: all synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden ska inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse; men den som säger något mot den Helige anden, får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande.”

2. Svar: Gudsmanifestationernas heliga verklighet har två andliga tillstånd. Den ena är den gudomliga manifestationens ställning, vilken kan jämföras med solens himlakropp och den andra står för utstrålning och uppenbarelse, som kan liknas vid gudomligt ljus och ädla drag – den Helige anden. För den Helige anden är Guds mångfaldiga nåd och fullkomliga egenskaper och denna gudomliga fullkomlighet är att liknas vid solens strålar och värme. Solen är sol på grund av sina lysande strålar; utan dessa strålar skulle den inte vara solen. Om Guds fullkomlighet inte var uppenbarade och förevisades i Jesus, kunde Han inte vara Kristus. Han är en gudsmanifestation just därför att de gudomliga ädla egenskaperna är uppenbarade i Honom. Guds profeter är manifesta-tioner och de gudomliga egenskaperna – det vill säga, den Helige anden, är manifesterad hos dem.

3. Om en själ distanserar sig från manifestationen kan han ändå bli väckt, för han kanske inte kände till Honom eller erkände Honom som förkroppsligandet av gudomlig fullkomlighet. Men om han undviker de gudomliga utmärkande kännetecknen i sig, som är den Helige anden, visar detta att han är som en fladdermus som skyr ljuset.

4. Denna avsky för själva ljuset har inget botemedel och är oförlåtligt; det vill säga, det är omöjligt för en sådan själ att komma nära Gud. Denna lampa är en lampa på grund av dess ljus; utan ljuset skulle det inte vara en lampa. En själ som avskyr ljuset i lampan är, kan man säga, blind och kan inte uppfatta ljuset, och denna blindhet är orsaken till evig förlust.

5. Det är uppenbart att själar erhåller nåd från den Helige andens utgjutelser som framträder i Guds manifestationer och inte från manifestationens individuella personlighet. Därav följer att om en själ inte får nåd från den Helige andens utflöden, förblir den berövad Guds nåd och denna förlust är i sig själv liktydig med att bli nekad gudomlig förlåtelse.

6. Det är därför det har funnits många människor som varit fiender till gudsmanifestationerna, när de inte insåg att de var gudsmanifestationer, men som blev deras vänner när de väl erkänt Dem. Fientlighet mot manifestationen var därmed inte orsaken till evig förlust, ty de var fiender till ljusstaken och visste inte att det var sätet för Guds strålande ljus. De var inte fiender till själva ljuset och när de en gång förstått att ljusstaken var säte för ljuset, blev de uppriktiga vänner.

7. Vad vi menar är: att vara långt ifrån ljusstaken är inte orsak till evig förlust, för man kan bli väckt och bli vägledd, men fiendskap mot själva ljuset är orsaken till evig förlust och för detta finns det inte något botemedel.

1. Fråga: I evangeliet säger Kristus: ”Många är bjudna, men få är utvalda” och i Koranen är det skrivet: ”Gud utmärker den han vill med sin nåd; återkomsten till Gud är det högsta goda.” Vad är visdomen i detta?

2. Svar: Du skall veta att universums ordning och fulländning kräver att skapelsen antar otaliga former. Skapade ting kan därför inte förverkligas till att ha endast en grad, ett tillstånd, en sort, ett slag eller en art. Skillnader i grader, olika former och en mångfald av olika sorter och arter är oundvikligt. Så det måste nödvändigtvis finnas mineraler, växter, djur och mänskliga riken; för tillvarons värld kan inte bli tillräckligt ordnad, smyckad, organiserad och fulländad av enbart människan. På samma sätt skulle denna värld, med endast djur, växter eller mineraler, inte kunna framvisa ett så underbart utseende, fullgod organisation och en utsökt utsmyckning. Det måste finnas skillnader i grader och tillstånd, för sorter och arter för att tillvaron skall framstråla med yttersta fulländning.

3. Till exempel, om detta träd helt och hållet skulle vara en frukt, skulle inte växtrikets fulländning kunna uppnås, för blad, blommor och frukter är alla nödvändiga så att trädet skall kunna framträda med den yttersta fägring och fullkomning.

4. Betrakta på samma sätt den mänskliga kroppen. Den måste nödvändigtvis bestå av olika delar, lemmar och organ. Den mänskliga kroppens skönhet och fullkomning kräver förekomsten av öron, ögon, hjärna och även av naglar och hår. Om människan bara skulle ha hjärna, ögon eller öron skulle detta vara liktydigt med ofullkomlighet. Avsaknad av hår, ögonfransar, tänder och naglar skulle i sig vara en bristfällighet ty även om de, jämförda med ögat, inte har någon förmåga till förnimmelse, saknar känsel och liknar mineraler och växter, vore det likväl i högsta grad obehagligt och otillfredsställande om de saknades i den mänskliga kroppen.

5. När skapelsens grader således är olika, kommer vissa av dem naturligt att inneha högre rang än de andra. Då därför vissa skapelser är utvalda för den högsta graden, som människan, och några andra bestås en mellangrad, såsom växter, och då några finns kvar i den lägsta graden, såsom mineraler, och allt detta står i överensstämmelse med den gudomliga viljan och syftet, blir följden att det är genom Guds nåd som människan är utvald för den högsta graden. De skillnader som finns mellan människor när det gäller andliga framsteg och himmelska fullkomligheter är jämväl beroende av den Allbarmhärtiges vilja. Ty tron, som innebär evigt liv, är ett tecken på nåd och inte ett resultat av rättvisa. Lågan i kärlekens eld i denna värld av jord och vatten, brinner genom sin dragningskraft och inte genom mänsklig ansträngning och strävan, fast man genom den senare kan få kunskap, lärdom och andra fulländade ting. Det är följaktligen ljuset från den gudomliga Skönheten som måste väcka och röra själen genom sin dragningskraft. Därför är det sagt: ”Många är bjudna men få är utvalda.”

6. När det gäller de materiella skapelserna så skall de inte klandras eller hållas ansvariga för sin egen grad och tillstånd. Varje grad för mineraler, växter och djur är godtagbara i sin egen tillstånd, men om de skulle förbli ofullkomliga är de klandervärda medan graden i sig är fulländad.

7. Skillnaden mellan människorna är av två slag: den ena är skillnad i tillstånd och den skillnaden är inte klandervärd. Den andra är skillnad i tro och övertygelse och dess frånvaro är klandervärd, ty då måste själen ha fallit offer för sin egen lust och lidelse och blivit berövad denna nåd och hindrat henne från att känna dragningskraften i Guds kärlek. Hur lovvärd och acceptabel själen än må vara i dess mänskliga grad men är berövad dess grads fullkomlighet, kommer den att bli en källa till brister och hållas ansvarig av det skälet.

1. Fråga: Skulle Ni kunna förklara frågan om återkomsten?

2. Svar: Bahá’u’lláh har besvarat denna fråga ingående och grundligt i Kitáb-i-Íqán. Läs den och sanningen i detta ämne kommer då att klargöras och framgå. Men eftersom du har tagit upp frågan skall den förklaras kortfattat här.

3. Vi inleder vår framställning med Evangeliets text. Det står däri att när Johannes, Sakarias son, framträdde och för folket tillkännagav Guds rikes ankomst, frågade de honom: ”Vem är du? Är du den utlovade Messias?” Han svarade, ”Jag är inte Messias.” Sedan frågade de honom: ”Är du Elia?” Han sade, ”Det är jag inte”. Av dessa ord framgår det tydligt att Johannes, Zakarias son, inte var den utlovade Elia.

4. Men på förklaringsdagen på berget Tabor sade Jesus klart att Johannes, Zakarias son, var den utlovade Elia. I Mark. 9:11–13 sägs det: ”Och de frågade honom: ’Varför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?’ Han svarade dem och sade: ’Visst kommer Elia först och återställer allt. Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad? Jag säger er: Elia har redan kommit, men med honom gjorde de som de ville, som det står skrivet om honom.’” Och i Matt.17:13 sägs det: ”Då förstod lärjungarna att han talade om Johannes döparen.”

5. Så de frågade Johannes Döparen, ”Är du Elia?” och han svarade, ”Det är jag inte,” trots att det sägs i Evangeliet att Johannes var den utlovade Elia och Kristus också uttryckte det tydligt. Om nu Johannes var Elia, varför sade han att han inte var det och om han inte var Elia, varför sade Jesus att han var Elia?

6. Orsaken är att vi här inte talar om en persons individualitet utan om verkligheten bakom hans fullkomliga egenskaper – det vill säga, samma fullkomlighet som fanns hos Elia fanns också i Johannes Döparen. Johannes Döparen var därför den utlovade Elia. Vad som åsyftas är inte hans väsen utan hans egenskaper.

7. Förra året, till exempel, fanns det en blomma och i år har det också kommit en blomma. När jag säger att förra årets blomma har återvänt menar jag inte att samma blomma med samma identitet har kommit tillbaka. Men eftersom denna blomma har samma egenskaper som förra årets blomma – eftersom den har samma doft, skirhet, färg och form – säger man att förra årets blomma har återvänt och att blomman är densamma. Likaledes säger vi när våren kommer, att förra årets vår har kommit tillbaka, eftersom allt som fanns under våren förra året nu finns under årets vår. Det är därför Kristus sade; ”Så ska allt rättfärdigt blod som utgjutits här på jorden komma över er.”

8. Låt oss använda en annan liknelse: Förra årets frön har såtts, grenar och blad har visat sig, blommor och frukter spirar och till slut har nya frön alstrats. När detta andra frö har planteras, kommer ett träd att växa upp och ännu en gång kommer dessa blad, blommor, grenar, och frukter tillbaka och det tidigare trädet kommer att visa sig ännu en gång. Då början var ett frö och i slutet också var ett frö, säger vi att fröet har återvänt. När vi ser på trädets materiella substans är det annorlunda, men när vi ser på blommorna, bladen och frukterna, så har samma doft, smak, och skirhet återkommit. Trädets fulländning har därför återvänt på nytt.

9. Sammalunda förhåller det sig när vi betraktar återkomsten av en person. Det är en annan individ, men om vi ser till egenskaper och fullkomliga drag, är det samma individ som har återvänt. När Jesus därför sade, ”Detta är Elia”, menade Han: den här personen uppvisar Elias gåvor, full-komlighet, karaktär, egenskaper och dygder. Och när Johannes döparen sade, ”Jag är inte Elia.” så menade han ”Jag är inte samma person som Elia. Kristus avsåg egenskaperna, ädelheten, karaktären och dygderna i dem båda, medan Johannes syftade på sin person och sin individualitet. Det är som med den här lampan: den var här i går kväll och ikväll är den också tänd och i morgon kväll kommer den också att lysa. Vi säger att ikväll har lampan samma ljus som igår kväll och att det har återvänt, och vi menar ljuset och inte oljan, veken eller hållaren.

10. Dessa beaktanden har förklarats ingående och grundligt i Kitáb-i-Íqán

1. Fråga: I Matteus evangelium säger Kristus till Petrus ”Du är Petrus, och på den klippan ska jag bygga min kyrka.” Vilken är innebörden av denna vers?

2. Svar: Detta yttrande av Jesus är en bekräftelse av Petrus svar när Kristus frågade: Vem säger ni att jag är? Simon Petrus svarade: “Du är Messias, den levande Gudens son.” Då sade Jesus till honom; ”Du är Petrus,” – eftersom ”Kefas” på arameiska betyder ”klippa” – och på den klippan ska jag bygga min kyrka”. Ty andra hade svarat Kristus med att Han var Elia eller Johannes Döparen eller Jeremiah eller en av profeterna.

3. Kristus önskade bekräfta Petrus ord genom att uttrycka det bildligt. Och eftersom den senares namn betyder klippa sade Han, ”och på den klippan ska jag bygga min kyrka”, vilket betyder: din tro på att Kristus är den levande Gudens Son kommer att vara grunden för Guds religion och på denna tro ska grunden för Guds kyrka – som är Guds lag – uppbyggas.

4. När det gäller frågan om Petri grav är belägen i Rom så är det tveksamt, det är inte bestyrkt, en del säger att den finns i Antiokia.

5. Låt oss också jämföra några av påvarnas liv med Kristi religion. Kristus hungrade och stod utan skydd, levde på örter i öknen och accepterade inte att se något hjärta vara sorgset. Påven åker i en gyllene vagn och tillbringar sina dagar i det största majestät, i sådant välbehag och sysselsättningar, att det överträffar alla jordens konungar i rikedom och njutningslystnad.

6. Kristus skadade inte någon, men några av påvarna dödade många oskyldiga människor. Läs historieböckerna. Hur mycket blod har inte påvarna spillt enbart för att säkra sin världsliga makt! Hur många tusenden av mänsklighetens tjänare, bland dem lärda personer som hade upptäckt universums hemligheter, har de inte torterat, fängslat och dödat, allt för enbart några åsiktsskillnaders skull! Hur våldsamt har de inte motsatt sig sanningen!

7. Tänk på Kristi förmaningar och undersök påvarnas vanor och uppförande. Finns det någon likhet mellan den förres förmaningar och de senares ledning? Vi tycker inte om att söka fel men sidorna om Vatikanens historia är verkligen häpnadsväckande. Vi menar att Kristi undervisning är en sak och att de påvliga regeringarnas uppträdande är helt annorlunda. De stämmer inte överens det allra minsta. Se hur många protestanter som har dödats på order av påvarna, vilka felaktigheter och grymheter som har tillåtits, vilken tortyr och vilka bestraffningar som har tillfogats! Kan de ljuva dofterna från Kristus förnimmas i dessa åtgärder? Nej, vid Guds rättfärdighet! Sådana människor har inte lytt Jesus, medan sankta Barbara, vars porträtt är framför oss, lydde Honom och följde i Hans fotspår och handlade i enlighet med Hans maningar.

8. Bland påvarna har det faktiskt också funnits några välsignade själar som följde i Kristi fotspår, särskilt under de första århundradena av den kristna eran, när världsliga medel saknades och prövningarna från himlen var svåra. Men när förutsättningarna för världslig makt var säkrade och världslig ära och välstånd hade vunnits, glömde det påvliga styret Kristus helt och hållet och blev upptaget av världslig makt och storslagenhet, med materiell be-kvämlighet och lyx. De dödade människor, motsatte sig spridandet av kunskap och gav order om att dräpa och plundra. Tusentals människor, lärda vetenskapsmän och oskyldiga själar, gick under i Roms fängelser. Med sådana sätt och handlingar, hur kan man då erkänna deras krav på att vara Kristi ställföreträdare?

9. Påvestolen har ständigt i så hög grad varit i strid med tanken på att öka kunskap, att man i Europa till och med kommit att se religionen som vetenskapens fiende och att vetenskap förstör grundpelarna i religionen, alltmedan Guds religion främjar sanning, lägger grunden till vetenskap och lärande, stödjer kunskap, förädlar det mänskliga släktet, upptäcker tillvarons hemligheter och upplyser världens horisonter. Hur kan den då motsätta sig kunskap? Gud förbjude! I Guds ögon är kunskap tvärtom den mest strålande av mänskliga dygder och den ädlaste mänskliga fullkomligheten. Att motsätta sig kunskap är ren okunnighet och den som avskyr kunskap och lärdom är inte människa utan ett själlöst djur. Ty kunskap är upplysning, liv, lycka, fullbordan och skönhet och får själen att närma sig den gudomliga tröskeln. Den utgör äran och härligheten i människornas värld och är den största av Guds gåvor. Kunskap är identisk med vägledning och okunnighet är kärnan i villfarelse.

10. Lyckliga är de som tillbringar sina dagar med att sträva efter kunskap, att upptäcka universums hemligheter och att noga undersöka sanningen! Ve dem som är nöjda med okunnighet, som gläder sig över tanklös imitation, som fallit ned i okunnighetens och omedvetenhetens avgrund och som på så sätt har slösat bort sina liv!

1. Fråga: När en handling som någon kommer att utföra och Gud får kunskap om detta och det skrivs ner i ödets ”skyddade skrift” är det då möjligt att motstå den?

2. Svar: Kunskapen om någonting är inte orsaken till att det sker, för Guds grundläggande kunskap omsluter alla tings verklighet, såväl före som efter dess existens, men det är inte orsaken till deras existens. Det är ett uttryck för Guds fullkomlighet.

3. När det gäller uttalandena som gjorts genom gudomlig uppenbarelse gällande ankomsten av den Utlovade i Toran, så var de på samma sätt inte orsaken till Kristi framträdande. Men framtidens dolda hemligheter uppenbarades för profeterna som på så sätt fick kännedom om framtida händelser och i sin tur tillkännagav dem. Denna kunskap och dessa profetior var inte orsaken till händelserna. Till exempel vet alla denna afton att solen kommer att gå upp efter sju timmar, men sådan allmän kunskap orsakar inte solens uppgång och framträdande.

4. Därför skapar inte Guds kunskap i denna ovissa värld tingens former. Tvärtom är den kunskapen renad från skillnaden mellan det förflutna, nutid och framtid och är identisk med förverkligandet av alla ting utan att vara orsak till detta förverkligande.

5. På samma sätt är uppteckningen och omnämnandet av ett ting i skrifterna inte orsaken till att det existerar. Guds profeter visste genom gudomlig inspiration att vissa händelser skulle ske. De fick till exempel veta genom gudomlig inspiration att Kristus skulle bli martyr, vilket de tillkännagav. Var deras kunskap och information orsaken till Kristi martyrskap? Nej denna kunskap är ett tecken på deras fulländning och orsakade inte Hans martyrdöd.

6. Matematikerna vet genom astronomiska beräkningar att vid en viss tidpunkt inträffar en mån- eller solförmörkelse. Förvisso orsakar inte denna upptäckt förmörkelsen. Detta är naturligtvis bara en analogi och inte en exakt bild.

1. Du skall veta att det generellt sett finns fem typer av ande. Den första anden är den som tillhör växtriket. Det är den kraft som är resultatet av sammansättningen och kombinationen av element enligt den Högstes visdom och påbud, och från deras ordning sinsemellan, liksom deras sammanlänkning med andra skapade ting. När dessa delar och element separeras från varandra upphör även den sammansatta växtkraften att existera. Eller för att göra en annan jämförelse, elektricitet uppkommer som ett resultat av sammansättningen av vissa beståndsdelar och så snart dessa beståndsdelar är åtskilda, blir den elektriska kraften upplöst och går förlorad. Sådan är anden i växtriket.

2. Därefter kommer djuranden, som också är ett resultat av kombinationen av element som förs samman till en enda komposition. Men denna sammansättning är fullständigare och genom påbud från den allsmäktige Herren når den en högre grad av kombination, och djuranden, som består av sinnenas kraft skapas. Denna kraft uppfattar sinnenas verklighet – det som kan ses, höras, smakas, det som förnimmes med luktsinnet och beröres. Efter upplösning och nedbrytning av de sammansatta elementen kommer också denna ande att försvinna på ett naturligt sätt. Det är som med den här lampan du ser framför dig. När oljan sinat och veken tagit slut och dess beståndsdelar har separerats, kommer även ljuset att försvinna och gå förlorat.

3. När det gäller den själen kan den liknas vid ett glas och solens gåvor. Det vill säga, människans kropp som är sammansatt av elementen, är den mest perfekta formen av komposition och kombination, det är den mest solida konstruktionen, den ädlaste kompositionen, den mest fulländade av alla existerande ting. Den växer och utvecklas genom djurrikets ande. Denna fulländade kropp kan jämföras med en spegel och själen med solen: Om glaset går sönder eller spegeln förstörs kommer ingenting att hända med solens gåvoflöde som fortsätter oförminskat.

4. Denna ande är den utforskande kraft som omfattar alla ting. Alla underbara tecken, alla hantverk och upptäckter, mäktiga åtaganden och viktiga historiska händelser som du känner till, har upptäckts av denna ande och förts fram från den osynliga sfären genom dess andliga kraft till det synliga planet. Sålunda finns den på jorden och likväl kan den göra upptäckter i himlen och dra slutsatser om det som är okänt utifrån vad som är kända och synliga verkligheter. Till exempel befinner sig en person i den här hemisfären, men i kraft av sitt förnuft uppdagar han, som Columbus, en annan hemisfär – Amerika – som dittills var okänd. Hennes kropp är tung, men hon flyger genom luften med hjälp av farkoster som hon själv uppfinner. Hon förflyttar sig själv långsamt, men med hjälp av transportmedel som hon uppfinner reser hon snabbt från öst till väst. Kort sagt, denna kraft omfattar alla ting.

5. Men människans själ har två aspekter; en gudomlig och en satanisk – det vill säga, den har förmåga till både den yttersta fullkomning och den yttersta ofullkomlighet. Om den förvärvar dygder är den det ädlaste av alla existerande varelser och om den förvärvar laster, blir den den mest fördärvade varelse.

6. Den fjärde graden av ande är den himmelska anden, som är trons ande och den Allbarmhärtiges utströmmande nåd. Denna ande kommer från den Helige andens andedräkt och genom en kraft som har fötts av Gud blir den orsak till evigt liv. Det är denna kraft som gör den jordiska själen himmelsk och den ofullkomliga människan fullkomlig. Den gör den orene ren, den tyste vältalig, den renar och helgar dem som är slavar under lidelse och begär och förlänar kunskap till den okunnige.

7. Den femte graden av ande är den Helige anden, vilken är förmedlaren mellan Gud och Hans skapelse. Den är som en spegel som är vänd mot solen. På samma sätt som rena speglar får sitt ljus från solen och återkastar denna gåva vidare till andra, förmedlar den Helige anden det heliga ljuset från Sanningens sol och skänker det till helgade själar. Denna Ande är smyckad med alla de gudomliga ädla egenskaperna. Närhelst den framträder förnyas världen och en ny cykel inleds och den mänskliga världens kropp får en ny klädnad. Den kan liknas vid våren som när den anländer passerar världen från ett tillstånd till ett annat. För vid vårens ankomst kommer den svarta jorden, fälten och ängarna att grönska och bli fruktbärande. Blommor och doftande örter av alla sorter växer upp, träd får nytt liv och underbara frukter framkommer och en ny cykel inviges.

8. Det är samma sak med den Helige andens manifestering, ty närhelst den framträder, tillför den människorna ett nytt liv och ingjuter en ny anda i den mänskliga verkligheten. Den ikläder all existens en underbar skrud, skingrar okunnighetens mörker och får ljuset från människans fullkomliga egenskaper att framstråla med skimrande glans. Det är med en sådan kraft som Jesus har förnyat den här cykeln – varpå den himmelska våren med största vitalitet och behag slog upp dess tält i mänsklighetens rike och parfymerade de upplystas sinnen med sin livgivande bris.

9. På samma sätt innebar Bahá’u’lláhs framträdande att en ny vårtid infann sig med ljuva dofter av helighet, med det eviga livets härskara och med en kraft född av det himmelska riket. Han grundlade Guds överhöghets tron i världens mitt och återupplivade själarna genom den Helige andens kraft och inledde en ny cykel.

1. Fråga: Vilken är gudomlighetens Verklighet och vilket samband är det mellan gryningarna för Herrens prakt och gryningsplatserna för den Allbarmhärtiges ljus?

2. Svar: Du skall veta att gudomlighetens Verklighet och det gudomliga Väsendets natur äger en obeskrivlig helgd och absolut helighet, vilket betyder att den är upphöjd över och helgad ovan all lovprisning. Alla egenskaper som tillskrivits den högsta graden av tillvaron är, i jämförelse med denna ställning, ren inbillning. Den Osynlige och Oåtkomlige kan aldrig bli känd, det absoluta Väsendet kan aldrig beskrivas, ty det gudomliga Väsendet är en alltomslutande Verklighet och alla skapade ting är omslutna. Det alltomslutande måste förvisso vara större än det som omsluts, och därför kan det senare inte på något sätt upptäcka eller förstå dess Verklighet. Oavsett hur mycket den mänskliga intelligensen än utvecklas, så är den yttersta gränsen för denna fattningsförmåga att kunna se Guds tecken och egenskaper i skapelsens värld och inte i Gudom-lighetens värld. För den allhärlige Herrens Väsen och egenskaper finnes inneslutna i helighetens otillgängliga höjder och mänsklig intelligens och förståelse kommer aldrig att finna någon stig till den nivån. ”Vägen är stängd och allt sökande tillbakavisas”.

3. Det är uppenbart att vadhelst människan än förstår, så följer det av hennes existens och att människan är den Allbarmhärtiges tecken. Hur kan då det som följer av tecknet, omfatta Skaparen av tecknet? Det vill säga, hur kan mänsklig förståelse, som är en konsekvens av människans existens, förstå Gud? Därför ligger den gudomliga Verkligheten gömd för all förståelse och är dold för alla människors fattningsförmåga, och att stiga till denna ställning är på intet sätt möjligt.

4. Vi kan iaktta hur allt som står lägre är oförmöget att förstå verkligheten hos det som står högre. Hur mycket stenar, jord och träd än må utvecklas, kan de inte förstå människans verklighet eller föreställa sig förmågor som syn, hörsel och andra sinnen, även om de förra och de senare alla är skapade ting. Hur kan då människan, som blott är en skapelse, förstå verkligheten hos Skaparens helgade innersta Väsen? Ingen mänsklig förståelse kan närma sig denna ställning, inget yttrande kan avslöja dess sanning och ingen hänsyftning kan tillkännagiva dess mysterium. Vilket samröre har ett dammkorn med helighetens värld, och vilka samband finns det mellan det begränsade sinnet och den gränslösa sfärens vidd? Medvetandet saknar förmåga att förstå Honom och själar blir förvirrade när de skall beskriva Hans verklighet. ”Människans öga ser Honom ej, men Han ser allt vad ett mänskoöga kan se.”

5. Följaktligen är i detta sammanhang varje uttalande och klargörande bristfälligt, all beskrivning och karaktärisering ovärdig, varje uppfattning ogrundad och varje försök att begrunda dess djup gagnlöst. Men genom detta Väsendenas väsen, denna Sanningarnas sanning, detta Mysteriernas mysterium, finns det prakt, strålglans, manifestationer och framträdanden i tillvarons värld. Daggryningarna för detta skimmer av ljus, gryningsplatserna för dessa uppenbarelser och källorna till dessa manifestationer är företrädarna för heligheten, de universella verkligheter och gudomliga gestalter som är de sanna speglarna av Gudomens helgade Väsen. All fullkomlighet, de gåvor och den prakt som kommer från den ende sanne Guden är fullständigt synliga i Hans heliga manifestationers verklighet, liksom solens ljus är reflekterat i hela sin fullhet och med alla sina gåvor i en klar och blankpolerad spegel. Och om det sägs att speglarna är manifestationer av solen och gryningsplatserna för världens sol, betyder inte det att solen har stigit ned från sin helighets höjd, eller blivit införlivad i spegeln eller att den gränslösa Verkligheten är begränsad till detta synliga plan. Gud förbjude! Detta är den tro som anhängare till antropomorfismen hyser. Nej, alla dessa beskrivningar, alla uttryck för pris och härlighet är riktade till dessa heliga manifestationer; det vill säga, varje beskrivning, pris, namn eller gudomlig egenskap som vi nämner är tillämpliga på Dem. Men ingen själ har någonsin fattat den innersta kärnan i den gudomliga Verkligheten så att man kunnat meddela något om den, beskriva den, prisa den eller förhärliga den. Därför syftar allt som den mänskliga verkligheten känner till, upptäcker och förstår av Guds namn, egenskaper och fullkomlighet till dessa heliga manifestationer och leder ingen annanstans. ”Vägen är stängd och allt sökande tillbakavisas.”

6. Ändå ger vi vissa namn och egenskaper till den gudomliga Verkligheten och prisar Honom för Hans seende, Hans hörande, Hans kraft, Hans liv och kunskap. Vi bejakar dessa namn och egenskaper, inte för att bevisa Guds fullkomlighet, utan för att förneka att Han har några brister.

7. När vi betraktar den jordiska tillvaron, ser vi att okunnighet är en brist och att kunskap är fullkomning, och därför säger vi att det heliga gudomliga Väsendet är allvetande. Svaghet är en brist och makt är fullkomlighet, och därför säger vi att det helgade och gudomliga innersta Väsendet är allsmäktigt. Det är inte så att vi kan förstå Hans kunskap, Hans seende, Hans hörande, Hans kraft, Hans liv som de är i sig själva, det är förvisso bortom vår fattningsförmåga, för Guds inneboende namn och egenskaper är identiska med Hans Väsen och Hans Väsen är helgat bortom all förståelse. Om inte de väsentliga egenskaperna vore identiska med Väsendet, skulle det finnas en mångfald preexistenser och då måste skillnaden mellan den Essensen och egenskaperna vara fast etablerade, preexisterande. Men det skulle innebära en oändlig kedja av preexistenser och detta är uppenbart felaktigt.

8. Därav följer att alla dessa egenskaper, namn, lovord och prisande är tillämpliga på själva gudsmanifestationerna och allt vad vi uttyder eller uppfattar vid sidan av Dem är ren illusion, ty vi har ingen möjlighet att finna en väg till den Osynlige och Oåtkomlige. Det är därför det är sagt; ”Allt det som ni fåfängt tror er ha urskilt och uttryckt i era subtilaste termer är inget annat än en skapelse lik er själva och återvänder till era egna jag.”

9. Det är uppenbart att, om vi söker föreställa oss den gudomliga Verkligheten, skulle denna föreställning omges av det omgivna och vårt förstånd skulle vara det som omger – och förvisso är det som omsluter större än det omslutna. Härav framgår det, att vilken verklighet vi än föreställer oss som Gudomens, förutom de heliga manifestationernas, skulle det vara villfarelse, ty det finns inget sätt att närma sig den gudomliga Verkligheten, vilken är helt bortom förståndets räckvidd. Allt som vi kan föreställa oss är ren inbillning.

10. Betänk då hur världens folk kretsar runt sina egna fåfänga inbillningar och dyrkar sina egna tankars och fantasiers avgudar, utan att på något sätt vara medvetna om att de gör så. De ser dessa fåfänga inbillningar som den verklighet vilken är upphöjd bortom varje tanke. De betraktar sig själva som förespråkare för gudomlig enhet och alla andra som avgudadyrkare, trots att avgudar åtminstone har en existens på mineralplanet, medan tankens och inbillningarnas avgudar hos människan är ren vanföreställning, som inte existerar ens som stenar. ”Beakta detta, o insiktsfulla människor!”

11. Du skall veta att fullkomlighetens egenskaper, utflödet av gudomlig nåd och strålglansen från gudomlig uppenbarelse lyser med prakt hos alla gudsmanifestationer, men att det allomfattande ordet från Gud – Kristus – och Hans Största namn – Bahá’u’lláh – har kommit med en uppenbarelse som är bortom all fattbarhet, ty de äger inte endast alla de tidigare manifestationernas fullkomlighet, utan De visar också på något bortom sådan fullkomlighet, vilket gör andra till Deras efterföljare. Sålunda var alla Israels profeter mottagare av gudomlig uppenbarelse, vilket också Kristus var, men vilken skillnad det är mellan uppenbarelsen av Honom som var Guds ord, och den inspiration som kom till en Jesaja, en Jeremia eller en Elia!

12. Tänk på ljuset, som består av eterns vibrationer, som påverkar ögats nerver så att syn skapas. Vilken skillnad är det inte mellan ljuset från solen och det från stjärnor eller en lampa, trots att eterns vibrationer existerar både i lampan och i solen!

13. Människans själ företer vissa tecken och yttringar på det embryonala stadiet och andra storslagna ting och uttryck i barndomen, tonåren och i mogen ålder. Själen finns där, men på det embryonala stadiet saknas förmågan till syn och hörsel, medan den i tonåren och på mognadsstadiet framträder i sin yttersta prakt och utstrålning. På samma sätt framträder fröet i början av sin tillväxt endast som blad, vilket är platsen där växtrikets ande framträder och på fruktstadiet blir samma ande, det vill säga växtkraften, uppenbar i sin fullbordans ymnighet – men vilken skillnad det är mellan bladets och fruktens stadier! Ur en frukt uppkommer med tiden hundra tusen blad, fastän de alla växer och utvecklas genom samma växtrikets ande. Fundera en stund på skillnaden mellan Jesu dygd och fullkomlighet och prakten och glansen hos Bahá’u’lláh å ena sidan, och förtjänsterna hos Israels profeter, som Hesekiel och Samuel eller några andra. Alla var mottagare av gudomlig uppenbarelse men mellan dem är det ett omätligt avstånd.

1. Du skall veta att, medan gudsmanifestationerna besitter oändlig dygd och fullkomlighet, har de endast tre tillstånd. Den första är det fysiska tillståndet; den andra är den mänskliga, vilket är själens tillstånd; den tredje är den gudomliga manifestationens och den himmelska praktens tillstånd.

2. När det gäller det fysiska tillståndet, så har den en begynnelse i tiden, den är sammansatt av olika komponenter och allt som är sammansatt måste till slut brytas ned. Det är helt omöjligt för det som är sammansatt att undgå sönderdelning.

3. Det andra tillståndet, själen, som är den mänskliga verkligheten. Den har också en begynnelse och gudsmanifestationerna delar den med hela mänskligheten.

4. Det tredje tillståndet är gudomlig manifestation och himmelsk prakt, som är Guds Ord, evig nåd och den Helige anden. Detta tillstånd har varken början eller slut. Att komma först och att komma sist tillhör den jordiska tillvaron och hör inte till Guds värld. För Gud är begynnelse och slut ett och detsamma. På liknande sätt är beräkningen av dagar, veckor, månader och år – av igår och idag – gjord med tanke på jorden. Men i solen är sådana saker okända: det finns varken i går, i dag eller i morgon, varken månader eller år, allt är ett och detsamma. Likaledes är Guds ord helgat över alla dessa förhållanden och upphöjt över varje lag, villkor och begränsning som kan förekomma i den jordiska tillvaron.

5. Du skall veta att, fastän mänskliga själar har funnits på jorden under oräkneliga tider och cykler, har den mänskliga själen ändå ett ursprung. Och eftersom den är ett av Guds tecken, när den en gång har skapats, varar den för evigt. Människans själ har en början men inget slut. Den varar för evigt. På samma sätt har de olika arterna som finns på jorden en tidsbestämd början, för det är bekräftat av alla att det fanns en tid då dessa arter inte fanns på jordens yta, och verkligen en tid då jorden själv inte existerade. Men existensen har alltid varit till, för den är inte begränsad till detta jordklot.

6. Vi menar härmed att, fastän den mänskliga själen har haft en begyn-nelse är den ändå odödlig, varaktig och evig. För tingens värld är en värld av ofullkomlighet i jämförelse med människans värld och människans värld är en värld av fullkomlighet i jämförelse med tingens värld. När sådant som är ofullkomligt når ett tillstånd av fullkomlighet blir det evigt. Detta är menat som ett exempel. Sök förstå dess sanna mening.

7. Profetskapets verklighet, vilket är Guds ord och det fullkomliga tillståndet av gudomlig manifestation, har varken början eller slut, men dess strålglans varierar på samma sätt som solens. Den framträdde till exempel över Kristi tecken med största prakt och utstrålning och detta är evigt och bestående. Se hur många konungar som bedrivit erövringar i världen, hur många visa ministrar och härskare som har kommit och gått, och som alla och envar har fallit i glömska – medan vindarna från Kristus fortfarande fläktar. Hans ljus strålar fortfarande, Hans kallelse höjs fortfarande, Hans fana vajar fortfarande, Hans arméer kämpar fortfarande, Hans stämmas ljuvhet hörs fortfarande, Hans moln låter ännu livgivande skurar nedfalla, Hans blixtar ljungar fortfarande, Hans härlighet är fortfarande klar och odiskutabel, Hans prakt är fortfarande strålande och lysande, och så är det också för varje själ som står under Hans skugga och får del av Hans ljus.

8. Det är därför uppenbart att gudsmanifestationen har tre tillstånd: den fysiska tillståndet, själens tillstånd och den gudomliga manifestationens och himmelska praktens tillstånd. Det kroppsliga tillståndet kommer oundvikligen att förgås. När det gäller själens tillstånd, har den en början även om den inte har något slut och den är förlänad evigt liv. Men när det gäller den heliga Verklighet om vilken Kristus säger, ”Fadern är i mig”, så har den varken början eller slut och dess begynnelse åsyftar enbart Hans uppenbarande av sin egen ställning. På så sätt liknar Han symboliskt tystnad med sömn. En människa som är tyst är som en som sover och när hon talar är det som om hon har vaknat. Och ändå är den sovande och den vakna människan en och samma person och det har inte skett någon förändring av hennes ställning, upphöjelse, storhet, inre verklighet eller medfödda natur. Tillståndet av tystnad har endast liknats vid sömn och tillkännagivandet med vakenhet. Oavsett om en människa sover eller är vaken är hon densamma. Sömn är helt enkelt ett möjligt tillstånd och vakenhet ett annat. Och därför jämförs perioden av tystnad med sömn och perioden av framträdande och vägledning med vakenhet.

9. I Evangeliet sägs det, ”I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud.” Därav följer att Kristus inte uppnådde sin messianska ställning och sin fulländning vid tiden för dopet, då den Helige anden sänkte sig ned över Honom i form av en duva. Nej, Guds ord har alltid varit och kommer alltid att förbli i de mest upphöjda höjderna av helighet.

1. Vi konstaterade tidigare att gudsmanifestationerna har tre tillstånd. Den första är den fysiska verkligheten, som gäller den mänskliga kroppen; den andra är den individuella verkligheten, det vill säga, själen; och den tredje är den himmelska manifestationen, som har alla fullkomliga gudomliga egenskaper och är källan till allt liv i världen, själarnas fostran, människornas vägledning och upplysningen av hela skapelsen.

2. Kroppens tillstånd är mänsklig till sin natur och kommer att sönderfalla för att den är sammansatt av olika delar, och allt som är sammansatt av delar kommer med nödvändighet att bli sönderdelat och upplöst.

3. Men den individuella verkligheten hos den Allbarmhärtiges manifestation är en helgad verklighet, och det är den därför att den överträffar alla skapade varelser vad gäller Hans innersta Väsen och dess kännetecken. Den är som solen vars inneboende benägenhet nödvändigtvis är att alstra ljus och den kan inte jämföras med någon biplanet. Solens beståndsdelar kan till exempel inte på något sätt jämföras med månens. Den förras sammansättning och ordning alstrar nödvändigtvis strålar, men den senares sammansättning kräver tillförandet av ljus, istället för produktion av det. Så den andra mänskliga verkligheten är själar som likt månen får sitt ljus från solen men den helgade Verkligheten lyser av sig själv.

4. Det tredje tillståndet är den av gudomlig nåd, uppenbarelsen av skönheten hos Dagarnas uråldrige och den evigt levande och allsmäktige Herrens strålande ljus. De heliga manifestationernas individuella verklighet kan inte skiljas från gudomlig nåd och uppenbarelse mer än solens fysiska massa kan skiljas från dess ljus. Därför är de heliga manifestationernas uppstigande helt enkelt ett avskiljande från deras fysiska kroppar. Se till exempel på lampan som lyser upp denna nisch. Dess strålar kan upphöra att flöda i nischen om den senare blir förstörd, men det finns inget uppehåll i själva lampans utflöde. De heliga manifestationernas preexistentiella nåd är liksom ljuset, deras individuella verklighet kan liknas vid glasgloben och deras mänskliga kropp vid nischen. Om nischen blir förstörd, fortsätter lampan att brinna. Gudsmanifestationerna är liksom flera olika speglar, då de har sin egen särpräglade personlighet, men det som reflekteras i dessa speglar är en och samma sol. Det är därför uppenbart att Kristi verklighet är skild från Moses.

5. Den helgade Verkligheten är utan tvekan medveten om tillvarons hemligheter alltifrån begynnelsen och i barndomen framträder tydligt tecken på storhet hos Honom. Hur skulle Han då kunna misslyckas med att, trots sådana nådegåvor och sådan fullkomlighet, vara medveten om sin egen ställning?

6. Vi talade om de heliga manifestationernas tre tillstånd: den fysiska existensen, den individuella verkligheten och den fullkomliga gudomliga manifestationen, som kan liknas vid solen, dess värme och dess ljus. Andra individer har också den fysiska tillståndet och en själ – ande och sinne. Därav det citat som konstaterar, ”O konung! Jag var blott en människa bland andra, sovande på min bädd, då Guds bris svepte fram över mig och väckte mig.”, vilket liknar Kristi uttalande, ”Kroppen är full av sorg men anden fröjdar sig” ,eller ”jag är drabbad”, eller ”jag är tillfreds”, eller ”jag är bekymrad”. Allt detta avser det fysiska tillståndet och gäller inte den individuella verkligheten eller ställningen som manifestation av den gudomliga Verkligheten. Överväg till exempel de tusentals förändringar som kan drabba människans kropp som själen förblir helt omedveten om. Det kan till och med hända att vissa av kroppens lemmar kan vara mycket skadade men medvetandets innersta kärna förblir opåverkad. Ett plagg kan bli utsatt för otaliga revor och bristningar, men bäraren förblir ändå oskadd. Därför syftar de här orden som Bahá’u’lláh sade, ”Jag var sovande på min bädd, då se Guds bris fläktade över mig och väckte mig”, på kroppen.

7. I Guds värld finns det ingen dåtid, nutid eller framtid, allt är ett och detsamma. När Kristus således sade: ”I begynnelsen fanns ordet” menade Han att det var, är och skall bli, för i Guds värld finns det ingen tid. Tiden råder över alla varelser men inte över Gud, så i bönen då Kristus säger, ”Låt Ditt namn bli helgat”, innebär det att Ditt namn var, är och skall bli helgat. Morgon, middag och kväll är på samma sätt relaterade till denna jord men i solen finns det varken morgon, middag eller kväll.

1. Fråga: Vilka begränsningar har lagts på gudsmanifestationernas förmågor och då särskilt på deras kunskap?

2. Svar: Det finns två slags kunskap. Existentiell kunskap och formell kunskap, det vill säga, intuitiv kunskap och begreppsmässig kunskap.

3. Den kunskap som människor i allmänhet har om olika saker baseras på begreppsbestämning och observation. Det vill säga, antingen uppfattas objektet genom förnuftsförmågan eller genom att man observerar en form som skapas i hjärtats spegel. Omfattningen av denna kunskap är ganska begränsad eftersom den är beroende av förvärv och färdigheter.

4. Den andra sortens kunskap som emellertid är existentiell eller intuitiv kunskap, liknar människans medvetande om sig själv.

5. Exempelvis är människans förstånd och ande medvetna om alla hennes ställningar och tillstånd hos hennes kropps olika delar och lemmar, samt alla hennes fysiska förnimmelser liksom hennes andliga förmågor, insikter och tillstånd. Detta är en existentiell kunskap genom vilken människan förstår sitt eget tillstånd. Hon både känner och förstår det, ty själen uppfattar kroppen och är medveten om dess förnimmelser och krafter. Denna kunskap är inte resultatet av ansträngning och förvärv. Den är existentiell och en ren gåva.

6. Eftersom de heliga verkligheterna, de universella gudsmani-festationerna, omsluter alla skapade ting, både i deras innersta väsen och i deras attribut, eftersom de överskrider och upptäcker alla existerande verkligheter och då de är medvetna om alla ting, följer det att deras kunskap är gudomlig och inte förvärvad – det vill säga, den är en helig gåva, en gudomlig upptäckt.

7. Låt oss ge ett exempel, enbart för att illustrera denna punkt. Den ädlaste av alla jordiska varelser är människan. I henne har djurriket, växtriket och mineralriket förverkligats. Det betyder att alla dessa grader finnes inom henne därigenom att hon har begåvats med dem alla. Och, då hon har försetts med alla dessa grader och tillstånd, är hon informerad om deras mysterier och är medveten om hemligheten i deras existens. Detta är endast ett exempel och inte en exakt analogi.

8. Kort sagt, de universella gudsmanifestationerna är medvetna om de bakomliggande sanningarna till mysterierna om alla skapade ting, och därför grundar De en religion som baserar sig på och är i överensstämmelse med människans verklighet som den ser ut just då. För religionen består av den nödvändiga relation som springer ur tingens verklighet. Om gudsmanifestationen – den gudomlige Lagstiftaren – inte vore medveten om tingens verklighet, om Han inte förstod den nödvändiga relationen som har sitt ursprung i dessa verkligheter, skulle Han förvisso inte kunna grunda en religion som är förenlig med tidens behov och förhållanden. Guds profeter, de universella manifestationerna, kan liknas vid skickliga läkare och tillvarons värld är som en människas kropp. De gudomliga religionerna är som behandlingen och botemedlet. Därför måste läkaren vara fullständigt medveten om och ha kunskap om kroppens alla delar och organ, patientens tillstånd och konstitution så att han kan ordinera en verkande behandling. Det är faktiskt från själva sjukdomen som läkaren drar slutsatsen om vilken behandling som skall användas, ty han diagnosticerar först orsaken till krämporna och behandlar därefter dess underliggande orsak. Hur kan någon behandling eller något botemedel ordineras innan sjukdomen är ordentligt diagnosticerad? Läkaren måste därför ha en grundlig kunskap om patientens kroppskonstitution, dess delar, organ och tillstånd och vara bekant med varje sjukdom och varje behandling för att kunna föreskriva ett passande botemedel.

9. Religion är sålunda i överensstämmelse med de grundläggande förhållanden som råder inom tingens verklighet. De universella gudsmanifestationerna, som är medvetna om skapelsens mysterier, är till fullo underrättade om dessa grundläggande förhållanden och upprättar dem som Guds religion.

1. Fråga: De cykler som förekommer i tillvarons värld har nämnts. Jag vill nu be om förklaringen av sanningen rörande detta ämne.

2. Svar: Var och en av de lysande himlakropparna på detta gränslösa himlafäste har ett cykliskt kretslopp, den period under vilken de gör ett helt varv på sina omloppsbanor innan de börjar på en ny. Jorden till exempel, fullföljer ett omlopp på 365 dagar, fem timmar, fyrtioåtta minuter och en bråkdel och därefter påbörjas ett nytt omlopp. På samma sätt finns det för hela universum cykler för stora tilldragelser och händelser, oavsett om det gäller naturens värld eller människans värld.

3. När en cykel ändats inleds en ny cykel och då försvinner den tidigare fullständigt ur minnet på grund av de stora tilldragelser som ägt rum, och inget spår eller minne kommer att bli bestående. Som ni vet har vi inga uppgifter om tiden för tjugo tusen år sedan, fastän vi tidigare har visat genom rationella argument att livet här på jorden är mycket gammalt – det är inte hundra tusen eller två hundra tusen, eller ens en miljon eller två miljoner år gammalt. Det är verkligen mycket gammalt och bevarade minnen och spår från gamla tider är helt utplånade.

4. Var och en av gudsmanifestationerna har på samma sätt en cykel då Hans religion och Hans lagar råder och tillämpas. När Hans cykel avslutas genom ankomsten av en ny manifestation begynner en ny cykel. På detta sätt börjar, avslutas och förnyas cykler, tills en universell cykel är genomförd i världen och då kommer viktiga tilldragelser och stora händelser att äga rum, som helt kommer att utplåna alla spår och minnen av det förflutna och då påbörjas en ny universell cykel i världen, för tillvarons värld har ingen begynnelse. Vi har tidigare givit bevis och belägg angående detta ämne och det finns ingen anledning till upprepning.

5. Kort sagt, vårt påstående lyder sålunda: en universell cykel i tillvaron varar en mycket lång tid och oräkneliga tidsåldrar och epoker. Under sådana cykler framstrålar gudsmanifestationer i den synliga världen tills en universell och ojämförlig manifestation gör världen till blickpunkten för gudomlig prakt, och genom sin uppenbarelse bringar världen till dess mognadsstadium. Varaktigheten av den cykel Han inleder är i sanning mycket lång. Andra manifestationer kommer att framträda under den cykelns förlopp och stå under Hans skugga och kommer att, i enlighet med tidens behov, förnya vissa lagar rörande materiella frågor och angelägenheter, men de kommer att kvarstå under Hans skugga. Vi är i den cykel som började med Adam och vars universella Manifestation är Bahá’u’lláh.

1. Fråga: Hur långt sträcker sig kraften och fullkomligheten hos dessa sanningens troner, gudsmanifestationerna och var går gränsen för deras inflytande?

2. Svar: Tänk på tillvaron, det vill säga den materiella skapelsen. Solsystemet är insvept i mörker. Inom dess omkrets är solen centrum för allt ljus och alla relaterade planeter i systemet kretsar kring den och är upplysta av utflödet av dess gåvor. Solen är källan till liv och ljus och orsak till tillväxt och utveckling av alla ting inom solsystemet. Skulle solens gåvor upphöra skulle ingen levande varelse kunna existera där: alla ting skulle förmörkas och förvandlas till intet. Därför är det klart och tydligt att solen är ljusets centrum och källan till liv för alla ting i solsystemet.

3. På liknande sätt är de heliga gudsmanifestationerna de centrala brännpunkterna för sanningens ljus, springkällorna till de dolda mys-terierna och källan till utgjutelsen av gudomlig kärlek. De kastar Sitt starka strålande ljus på hjärtats och sinnenas värld och skänker evig nåd över andarnas värld. De förlänar andligt liv och strålar med prakten från inre sanningar och innebörder. Upplysningen av tankens värld kommer ifrån dessa centra av ljus och företrädare för mysterierna. Vore det inte för uppenbarelsens nåd och undervisningen av dessa helgade gestalter skulle själarnas värld och tankarnas rike bli mörker och idel mörker. Vore det inte för de sanna och tillförlitliga lärorna av dessa mysteriernas företrädare, skulle den mänskliga världen bli en arena för djuriska drifter och egenskaper, all existens skulle bli en försvinnande illusion och sant liv förloras. Det är därför som det sägs i Evangeliet: ”I begynnelsen fanns ordet”, vilket innebär att det var källan till allt liv.

4. Fundera nu på solens genomgripande inflytande på alla jordiska varelser och se vilken påtaglig inverkan och vilket resultat som kommer sig av närhet till eller avlägsenhet från den, genom dess uppgång eller nedgång. Vid en tidpunkt är det höst, vid en annan är det vår. Vid en tidpunkt är det sommar och vid en annan är det vinter. När solen passerat vårdagjämningen framträder den livgivande våren i all sin prakt och när den nått sommarsolståndet kommer frukterna att nå sin fulla mognad, säd och växter kommer att skänka sina skördar och jordiska ting att uppnå sin fulla tillväxt och utveckling.

5. På liknande sätt kastar den heliga gudsmanifestationen, som är solen i skapelsens värld, sin glans på hjärtats, tankens och andens världar och då invigs en andlig vårtid och ett nytt liv avslöjas. Den makalösa vårens kraft blir synlig och dess förunderliga gåvor kan skådas. Ni kan därför se hur storslagna framsteg äger rum i det mänskliga förståndets, tankens och andens världar vid varje gudsmanifestations ankomst. Se till exempel vilken utveckling som har uppnåtts i sinnets och tankens värld i denna gudomliga tidsålder – och detta är bara början på dess gryning! Snart kommer ni att få se hur dessa nya gåvor och himmelska lärosatser har omfattat denna mörka värld med sitt ljus och omvandlat denna sorgtyngda värld till det högsta paradiset.

6. Om vi skulle förklara inflytandet och gåvorna av var och en av guds-manifestationerna fullständigt, skulle det ta mycket lång tid. Fundera och reflektera själv över det för att nå fram till sanningen i detta ämne.

1. Fråga: Hur många slag av profeter finns det, generellt sett?

2. Svar: Generellt sett finns det två slag av profeter. Det ena slaget är självständiga profeter som har anhängare, den andra typen är inte självständiga och de är själva anhängare.

3. De självständiga profeterna är var och en upphovsman till en gudomlig religion, lagstiftare och grundare av en ny religionsordning. Vid deras ankomst ikläds världen en ny dräkt, en ny religion invigs och en ny Bok blir uppenbarad. Dessa profeter förvärvar en utströmmande nåd från den gudomliga verkligheten utan någon mellanhand. Deras strålglans är en inneboende strålglans såsom solen som är lysande i och av sig själv och vars lyskraft är en grundläggande nödvändighet, istället för någonting som den får från en annan stjärna. De är liksom solen och inte som månen. Dessa gryningsplatser för Den gudomliga enhetens morgon är urkällorna för gudomlig nåd och speglarna för Verklighetens innersta väsen.

4. Den andra sortens profeter är anhängare och främjare, deras ställning är villkorlig och inte självständig. De förvärvar gudomlig nåd från de självständiga profeterna och söker efter vägledningens ljus från det universella profetskapets verklighet. De är som månen som inte lyser och strålar av sig själv utan får sitt ljus från solen.

5. De universella profeterna vars framträdande var självständigt innefattar Abraham, Moses, Kristus, Muhammed, Báb och Bahá’u’lláh. Den andra typen, som består av är anhängare och främjare är Salomo, David, Jesaja, Jeremia och Hesekiel. För de självständiga profeterna är grundare, vilket vill säga att de etablerar en ny religion och återskapar själarna, återupprättar samhällets moral, förkunnar ett nytt sätt att leva och en nytt uppträdande. Genom dem framkommer en ny religionsordning och en ny religion invigs. Deras ankomst är som våren då alla jordiska ting får en ny dräkt och finner nytt liv.

6. När det gäller den andra typen av profeter som är anhängare, befrämjar de också Guds religion, sprider Hans tro och förkunnar Hans ord. De har ingen egen kraft eller myndighet utan får den från de oberoende profeterna.

7. Fråga: Till vilken kategori hör Buddha och Konfucius?

8. Svar: Buddha etablerade också en ny religion och Konfucius förnyade de uråldriga sederna och moralen, men de gamla föreskrifterna har förändrats fullständigt och deras anhängare håller inte längre fast vid det ursprungliga mönstret av tro och tillbedjan. Grundaren av buddhismen var en underbar gestalt som upprättade Guds enhet men senare glömdes Hans ursprungliga föreskrifter gradvis bort, och ersattes av okunniga seder och ritualer tills det slutligen ledde till dyrkan av statyer och bilder.

9. Tänk till exempel på Kristus som förmanade människor gång på gång och sade att de skulle lyda Torans tio budord strikt. Ett av de tio budorden förbjuder dyrkan av bilder och statyer. Likväl finns det mängder av bilder och statyer i kyrkorna hos vissa kristna samfund. Det är därför klart och tydligt att Guds religion inte bibehåller de ursprungliga föreskrifterna bland folken utan de förändras gradvis och blir annorlunda tills den punkt nås, då de blir helt utplånade och därmed en ny manifestation framträder och en ny religion grundas. För om den tidigare religionen inte skulle bli förändrad och annorlunda, skulle det inte finnas något behov av förnyelse.

10. Till en början var detta träd fullt av livskraft och bar blommor och frukt, men med tiden blev det gammalt, förbrukat och ofruktsamt, tills det slutligen vittrade ned och föröddes. Det är därför den Sanne trädgårdsmästaren åter planterar ett ungt träd av samma sort så att det kan växa och utvecklas dag för dag, och sprida sin skyddande skugga i denna himmelska trädgård och lämna sin prisade frukt. Så är det med de gudomliga religionerna, för med tidens gång förändras deras ursprungliga föreskrifter, deras underliggande sanning försvinner fullständigt, deras ande försvinner, nya läror uppstår och de blir som en kropp utan själ. Det är därför de förnyas.

11. Vi menar att Buddhas och Konfucius anhängare numera dyrkar bilder och statyer och har blivit helt omedvetna om Guds enhet. De tror istället på inbillade gudar såsom antikens greker gjorde. Men så löd inte de ursprungliga lärosatserna, för de ursprungliga före-skrifterna och vägledningen var faktiskt helt annorlunda.

12. Tänk åter på i vilken utsträckning de ursprungliga föreskrifterna i den kristna religionen har glömts bort och hur mycket förändrat lärostoff som har dykt upp. Kristus förbjöd till exempel våld och hämnd och föreskrev istället att ondska och oförrätter skulle bemötas med godhet och mildhet. Men se nu hur många blodiga krig som har ägt rum bland de kristna folken själva och hur mycket förtryck, grymhet, rovgirighet och blodtörst som har uppkommit som ett resultat därav! Många av krigen har faktiskt bedrivits på befallning av påvarna. Det är därför fullständigt klart att med tidens gång blir religioner fullständigt förändrade och blir helt annorlunda och det är därför de förnyas.

1. Fråga: Vissa tillrättavisningar har riktats till Guds profeter i de heliga skrifterna. Till vem riktar de sig och vilka åsyftas i sista hand?

2. Svar: Varje gudomligt yttrande som har formen av en tillrättavisning, fastän det till det yttre är riktat till Guds profeter, riktar sig i själva verket till deras anhängare. Visdomen i detta är ingenting annat än renaste nåd för att människor ej skall förskräckas, bli nedslagna eller nedtyngda av sådana förebråelser och tillrättavisningar. Orden är därför till det yttre riktade till profeterna, och ändå är de till det inre ämnade för deras anhängare och inte för budbärarna.

3. Ett lands mäktige och högste monark representerar också alla som bor i landet; det vill säga, vadhelst han må yttra är allas ord och vilket avtal han än må ingå är allas avtal, ty alla hans undersåtars vilja och önskningar innefattas i hans egen. Likaledes representerar profeten hela gruppen av hans anhängare. Därför är förbundet som Gud sluter med honom och orden som är riktade till honom tillämpbara på hela hans folk.

4. Gudomliga förebråelser och tillrättavisningar tenderar att belasta och plåga folkets hjärtan och Guds fulländade visdom kräver därför en sådan form av tilltal. Detta framgår även i själva Toran, som till exempel när israeliterna gjorde uppror mot Moses och sade: ”Vi kan inte strida mot amalekiterna, de är för mäktiga, våldsamma och modiga.” Gud tillrätta-visade då Moses och Aron fastän Moses var fullkomligt lydig och inte gjorde uppror. Det är förvisso helt säkert att en sådan stor gestalt som är kanalen för Guds nåd och förkämpen för Hans lag, måste vara lydig mot de gudomliga buden.

5. Dessa heliga själar är som löven på ett träd, som har satts i rörelse av vinden och inte på grund av sin egen önskan, ty de hänförs av Guds kärleks andedräkt och De har givit upp sin egen vilja. Deras ord är Guds ord; Deras bud är Guds bud; Deras förbud är Guds förbud. De är som denna lampkupa som tar emot ljuset från lampans låga. Fastän ljuset verkar komma från glaset, kommer det i verkligheten från lågan. På samma sätt utgår Guds profeters, Hans manifestationers verk eller vila, från uppenbarelse och inte från mänskliga nycker. Om det inte vore så, hur kunde profeten handla som en trofast företrädare och Guds utvalda sändebud? Hur kunde Han förkunna Guds befallningar och förbud? Alla de ofullkomliga saker som nämns i de heliga böckerna med hänvisning till gudsmanifestationerna måste därför förstås i detta ljus.

6. Prisad vare Gud, för att du har kommit hit och mött Guds tjänare! Har du inandats något annat från dem än doften av Guds välbehag? Sanner-ligen inte. Du har sett med dina egna ögon hur de dag och natt strävar mot målet att upphöja Guds ord, att främja själslig bildning, att upprätta mänsklighetens lycka, att säkerställa andliga framsteg, att främja universell fred, att visa vänlighet och välvilja mot alla folk och nationer, att offra sig själva för det allmänna goda, att överge sina egna materiella förmåner och att arbeta för att främja dygd i mänskovärlden.

7. Låt oss återgå till vårt ämne. I Toran sägs det i Jesaja 48:12, ”Hör på mig, Jakob, Israel, som jag har kallat! Jag är Gud, jag är den förste och jag är den siste.” det är uppenbart att den som åsyftas inte är Jakob, som kallades Israel, utan israeliterna. Även i Jesaja 43:1 sägs det: ”Men nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.”

8. Vidare sägs det i fjärde Mosebok, 23:24, ”På berget Hor, vid gränsen till Edom, sade Herren till Mose och Aron: ’Aron skall förenas med sina fäder. Han får inte komma in i det land som jag har gett åt israeliterna, ty ni trotsade min befallning om Merivavattnet.’” och i 20:13, ”Detta var ett Merivavatten, ett anklagelsevatten: israeliterna anklagade Herren, men han visade sin helighet bland dem.”

9. Lägg märke till att det var Israels folk som hade gjort uppror, men till-rättavisningen var till det yttre riktad till Moses och Aron, som det sägs i femte Moseboken, 3:26: ”Herren var förbittrad på mig för er skull och ville inte lyssna på mig: ’Det är nog, sade han, tala inte mer med mig om detta.’”

10. Denna förebråelse och tillrättavisning var i verkligheten riktad till Israels barn som, på grund av sitt uppror mot Guds befallning, tvingades bo en längre tid i den ofruktbara öknen på den andra sidan Jordan, fram till Joshuas tid. Denna förebråelse och tillrättavisning verkar vara riktad till Moses och Aron, men i själva verket var den riktad till Israels folk.

11. Likaledes sägs det till Muhammed i Koranen; ”Vi har öppnat vägen för dig till en klar seger. Gud vill förlåta dig de synder som du har begått och dem som du kan komma att begå …” Fastän dessa ord verkar vara riktade till Muhammed, är de i själva verket menade för hela Hans folk och detta kommer sig av Guds fullkomliga visdom, så att folkens hjärtan inte skulle oroas, ängslas och förfäras.

12. Hur ofta har inte Guds profeter och Hans universella manifestationer i sina böner bekänt sina synder och tillkortakommanden! Detta gör De enbart för att undervisa andra människor, för att inspirera och uppmuntra dem att vara ödmjuka och undergivna inför Gud och att bekänna sina egna synder och brister. Ty de heliga själarna är helgade från varje synd och befriade från all brist. I Evangeliet sägs det till exempel att en man kom till Kristus och frågade ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Kristus svarade: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Detta betyder inte – Gud förbjude! – att Kristus var en syndare, Hans avsikt var istället att undervisa den person som han talade med, om ödmjukhet, underkastelse, saktmod och anspråkslöshet. Dessa välsignade själar är ljus och ljuset kan inte förena sig med mörker. De är evigt liv och liv kan inte samsas med döden. De är vägledning och vägledning och villfarelse kan inte finnas samtidigt. De är lydnadens kärna och lydnad kan inte existera tillsammans med uppror.

13. Kort sagt, vi menar att tillrättavisningar i de heliga skrifterna, fastän de till det yttre är riktade till profeterna – gudsmanifestationerna – i själva verket är avsedda för människorna. Om du läste Bibeln skulle detta bli klart och tydligt.

1. I den välsignade versen sägs det: ”Det finns ej någon motsvarighet till Honom som är Gryningsplatsen för Guds uppenbarelse i Hans Största ofelbarhet. Det är Han som i skapelsens rike är manifestationen av ’Han gör vad Han vill’. Gud har reserverat denna bestämmelse för Sitt eget Jag och har förordnat att ingen får del av denna sublima och himmelska ställning

2. Du skall veta att ofelbarhet är av tvenne slag: ofelbarhet som en del av den innersta kärnan och ofelbarhet som en egenskap. Detsamma gäller alla andra namn och egenskaper, exempelvis kunskapen om den innersta kärnan i någonting och kunskapen om dess egenskaper. Ofelbarhet som en del av den innersta kärnan är begränsad till de universella gudsmanifestationerna, ty ofelbarhet är ett nödvändigt krav för deras verklighet och ett nödvändigt krav för någonting kan inte skiljas åt från själva saken. Strålarna är ett nödvändigt krav för solen och är oskiljaktiga från den; kunskap är ett nödvändigt krav för Gud och är oskiljaktig från Honom; Makt är ett nödvändigt krav för Gud och kan på samma sätt inte skiljas från Honom. Om det vore möjligt att skilja dem från Honom skulle Han inte vara Gud. Om strålarna kunde skiljas från solen skulle det inte vara solen. Om man således föreställer sig separationen av den Största ofelbarheten från den universella gudsmanifestationen, skulle Han inte vara en universell manifestation och Han skulle sakna den inneboende fullkomligheten.

3. Men ofelbarhet som egenskap är inte ett nödvändigt krav, det är fastmer en stråle av ofelbarhetens gåva som strålar från Sanningens sol på vissa hjärtan och förlänar en andel och en del av sig själv. Även om dessa själar inte har en inneboende ofelbarhet står de ändå under Guds omsorg, beskydd och ofelbara vägledning – det vill säga, Gud bevarar dem från villfarelse. Således har det funnits många helgade själar som själva inte var gryningen för den Största ofelbarheten, men som inte desto mindre blivit bevarade och skyddade från villfarelse under skuggan av gudomlig omsorg och beskydd, ty de var kanaler av nåd mellan Gud och människan och om inte Gud beskyddade dem från villfarelse, skulle de leda alla trofasta att på samma sätt falla i villfarelse, och därmed skulle grunden för Guds religion undergrävas, vilket inte skulle vara tillbörligt eller värdigt Hans upphöjda Verklighet.

4. För att sammanfatta detta, kan vi säga att ofelbarhet som en del av den innersta kärnan är förbehållen den universella gudsmanifestationen och ofelbarhet som en egenskap förlänas helgade själar, exempelvis Universella Rättvisans Hus. Om det etableras enligt de nödvändiga förhållandena – det vill säga, om det väljs av hela samfundet – kommer detta Rättvisans Hus att vara under beskydd och osviklig ledning av Gud. Om ett sådant Rättvisans Hus fattar ett beslut enhälligt eller med majoritet i någon fråga som inte uttryckligen nämns i Boken, kommer det beslutet och befallningen att vara skyddat från misstag. Medlemmarna av Rättvisans Hus har inte någon inneboende ofelbarhet som individer, men Rättvisans Hus som organ står under beskydd och osviklig vägledning av Gud och detta kallas tilldelad ofelbarhet.

5. I korthet säger Bahá’u’lláh att ”Han som är Gryningsplatsen för Guds sak” är manifesteringen av ”Han gör vadhelst Han vill”, att denna ställning är reserverad för den helgade gestalten och att andra inte har någon del av denna inneboende fullkomlighet. Det vill säga, eftersom den inneboende ofelbarheten hos de universella gudsmanifestationerna har grundlagts är därför, oavsett vad som utgår från dem, identiskt med sanningen och i överensstämmelse med verkligheten. De befinner sig inte i skuggan av den tidigare religionen. Vad än de säger är Guds ord och vad än de gör är en rättfärdig handling och ingen troende har fått rätten att invända mot det; han måste istället visa fullständig underkastelse i denna situation, ty Guds manifestation handlar med fulländad visdom, och det mänskliga sinnet kan vara oförmöget att förstå den dolda visdomen i vissa frågor. Vad därför den universella gudsmanifestationen än säger och gör, är detta visdomens innersta kärna och i överensstämmelse med verkliga förhållanden.

6. Om en del personer inte förstår den dolda hemligheten i en viss befallning eller handling av den Sanne, bör de inte motsätta sig den, ty den universella gudsmanifestationen ”gör vadhelst han önskar”. Hur ofta har det inte hänt att andra varit oförmögna att förstå visdomen i en handling utförd av en vis, högt bildad och klok person och motsatt sig den och ifrågasatt att han kunde säga eller göra något sådant. Denna invändning härrör från deras okunnighet och den vise mannens visdom är fri och helgad från villfarelse.

7. En kunnig läkare ”gör vad han vill” på liknande sätt vid behandling av patienten och den senare har inte rätt att invända mot det. Vadhelst läkaren säger och gör är rätt och riktigt och han måste av alla betraktas som förkroppsligandet av, ”Han gör vad Han vill och förordnar vad Han vill”. Läkaren kommer säkerligen att ordinera någon medicin som inte stämmer överens med andra människors tankegång, men är det tillåtet för dem som inte har någon kunskap om vetenskap och medicin att göra invändningar? Nej, vid Gud! De måste tvärtom alla låta sig nöja med och följa vadhelst den kunnige läkaren föreskriver. Därav följer att den kunnige läkaren ”gör vad han vill” och patienterna har ingen del i denna ställning. Först måste läkarens skicklighet bli fastställd men när detta en gång har gjorts, gör han vad han vill.

8. En general som på samma sätt är oöverträffad i krigskonsten, ”gör vad han vill” i allt det han säger eller befaller, och detsamma gäller för en kapten på ett fartyg som bemästrar sjöfarandets konst, och, vad gäller den Sanne fostraren som besitter all mänsklig fullkomlighet: De gör vadhelst de vill i allt vad de säger och befaller.

9. För att summera: innebörden av orden ”Han gör vadhelst han vill” är: Om gudsmanifestationen utfärdar ett påbud, driver igenom en lag, eller utför en handling och de troende inte förstår visheten med det, bör de inte ett ögonblick tänka på att ifrågasätta hans ord eller handlingar. Alla själar befinner sig i skuggan av den universella manifestationen, måste underkasta sig Guds religions auktoritet och får inte avvika så mycket som en hårsmån. De måste istället bringa sina handlingar och gärningar i överensstämmelse med Guds religion, och skulle de avvika från dem kommer de att tillrättavisas för det och hållas ansvariga inför Gud. Det är säkert att de inte har någon delaktighet i ställningen ”Han gör vadhelst Han vill” ty detta tillstånd är begränsat till den universella gudsmani-festationen.

10. Därför var Kristus – må min ande få utgöra ett offer för Hans sak! – förkroppsligandet av orden ”Han gör vadhelst Han vill” men Hans lärjungar var inte delaktiga i denna ställning, eftersom de vistades i Hans skugga och inte hade tillstånd att avvika från Hans vilja och befallning.

1. Vi har nu kommit till frågan om arternas omvandling och den evolutionära utvecklingen av organ, det vill säga om människan har uppkommit ur djurriket.

2. Denna tanke har befästs i medvetandet hos vissa europeiska filosofer och det är nu mycket svårt att göra dess felaktighet begriplig, men i framtiden kommer det att bli klart och tydligt och de europeiska filosoferna själva kommer att inse det. För det är verkligen ett uppenbart fel. När man undersöker skapelsen med ett skärskådande öga, när man förstår de skapade tingens invecklade beskaffenhet och bevittnar tillståndet, organisationen och fullständigheten i tillvarons värld, blir man övertygad om den sanning som säger att ”det inte finns någonting i skapelsen som är underbarare än det som redan existerar”. För alla existerande varelser, vare sig det är på jorden eller i himlen, så väl som i det gränslösa himlavalvet och allt vad det innehåller, har skapats på ett mycket passande sätt och arrangerats, sammanställts, ordnats och fulländats så, att inte något är ofullkomligt. Detta är sant i så hög grad att om alla varelser förvandlas till ren intelligens och reflekterade till slutet som inte har något slut, skulle det vara omöjligt för dem att kunna tänka sig något bättre än det som redan finns.

3. Om däremot skapelsen tidigare hade saknat en sådan fullständighet och utsmyckning, om det hade befunnit sig i ett undermåligt tillstånd, då skulle tillvaron med nödvändighet ha varit bristfällig och som sådan, ofullständig. Denna fråga kräver största uppmärksamhet och eftertanke. Tänk dig till exempel att hela den jordiska tillvaron – tillvarons rike – kan liknas vid den mänskliga kroppen. Om kompositionen, organisationen, fullständigheten, skönheten och fulländningen som nu finns i den mänskliga kroppen, på något sätt skulle vara annorlunda, skulle resultatet vara ofullkomligheten personifierad.

4. Om vi således skulle kunna föreställa oss en tid då människan tillhörde djurriket, det vill säga då hon endast var ett djur, så skulle tillvaron ha varit ofullkomlig. Detta innebär att om det inte skulle ha funnits någon människa och denna huvudbeståndsdel, som i världens kropp är som förståndet och hjärnan hos en mänsklig varelse, skulle saknas, skulle världen i så fall uppvisa en fullständig brist. Detta är ett tillräckligt bevis i sig själv, att om det funnits en tid då människan tillhörde djurriket skulle tillvarons fullständighet ha störts, ty människan är den viktigaste kroppsdelen i denna världens kropp, och en kropp utan sin viktigaste kroppsdel är utan tvekan ofullkomlig. Vi betraktar människan som den viktigaste kroppsdelen därför att, bland alla skapade ting, är det hon som omfattar hela tillvarons fullkomlighet.

5. Vad vi nu menar med ”människan” är den fullständiga mänskliga varelsen, den främsta individen i världen, summan av all andlig och materiell fullkomlighet och som är som solen bland alla skapade ting. Förställ dig sedan en tid då solen inte existerade som sådan, med andra ord, om solen bara var en annan himlakropp. Vid en sådan tid skulle utan tvekan relationen mellan existerande ting ha varit rubbad. Hur kan man föreställa sig något sådant? Skulle man noggrant undersöka tillvarons värld, skulle detta argument vara tillräckligt.

6. Låt oss anföra ett annat, mer subtilt bevis; de oräkneliga skapade varelser som man kan finna i tillvaron – vare sig de är människa, djur, växter eller mineral – måste var och en bestå av beståndsdelar. Det råder ingen tvekan om att denna fullkomlighet, som finns i var och en, kommer sig av den gudomliga skapelsens sammansättning av olika element, deras balanserade kombination, deras proportionerliga mått, sättet de är sammanställda på samt inflytandet från andra skapade företeelser. För alla varelser är sammanlänkade som en kedja, och ömsesidig hjälp, stöd och växelverkan ingår i deras inneboende egenskaper och är orsaken till deras skapnad, utveckling och tillväxt. Det är bekräftat genom många bevis och argument att varje enskild sak påverkar och har inflytande på varje annan, antingen oberoende eller genom en kedja av orsaker. För att summera, vars och ens fullständighet – det vill säga, den fullständighet som ni idag ser i människan eller i andra varelser gällande deras delar, kroppsdelar och förmågor – uppstår genom deras sammansatta delar, deras antal och mått, hur de är kombinerade och deras inbördes handlingar, växelverkan och inflytande. När allt detta förs samman uppkommer människans existens.

7. Då människans fullständighet är helt beroende av förening av de sammansatta delarna, deras mängd, deras sätt att kombineras och deras samspel, deras växelverkan med andra varelser – och eftersom män-niskan skapades för tio eller ett hundratusen år sedan från samma jordiska element med samma mått och kvantiteter, genom samma sätt att sammanställa och kombinera dem och rönte samma växelverkan med andra varelser – följer att människan var exakt densamma då som nu. Detta är en självklar sanning och kan inte betvivlas. Och om tusen miljoner år framåt, om dessa människans beståndselar förs samman, uppmätta i samma proportioner, kombinerade på samma sätt, är samlade och ordnade på detta speciella sätt och underkastas samma växelverkan med andra varelser, kommer exakt samma människa att skapas. Om det till exempel efter hundratusen år sammanföres olja, eld, veke, lampa och en tändare av lampan – kort sagt, om det som behövs nu skulle föras samman framdeles, kommer exakt samma lampa att erhållas.

8. Detta ämne är uppenbart och dessa argument är avgörande. Men de som de europeiska filosoferna förfäktar, är spekulativa och avgör ingenting.

1. Du skall veta att en av de mest svårfattliga andliga sanningar är att till-varons värld – det vill säga, det oändliga universum – inte har någon början.

2. Vi har redan förklarat att själva namnen och egenskaperna hos Gudomligheten kräver att det finns skapade ting. Även om detta ämne redan har förklarats i detalj, skall vi nämna det kortfattat igen här. Du ska veta att man inte kan föreställa sig en herre utan tjänare, en härskare utan undersåtar kan inte existera, en lärare utan elever kan inte utses, en skapare utan en skapelse är omöjligt, en försörjare utan försörjda är ofattbart – eftersom alla gudomliga namn och egenskaper kräver att det finns skapade varelser. Om vi skulle kunna föreställa oss en tid när inga skapade varelser existerade, skulle denna föreställning innebära förnekandet av Guds gudomlighet.

3. Bortsett från det, saknar absolut icke-existens förmågan att uppnå existens. Om universum vore ren intighet kunde existens inte ha kommit till stånd och därför är Enhetens innersta kärna, eller det gudomliga Väsendet, evigt och evinnerligt – vilket varken har början eller slut. Helt säkert är det möjligt för någon del av skapelsen – en av dessa himmelska planeter – att nyligen ha blivit formad eller att ha upplösts, under det att andra oräkneliga planeterna fortsätter att existera och själva tillvaron skulle inte sönderslitas eller förstöras. Tvärtom är dess existens fortgående och oföränderlig. Eftersom varje planet har en begynnelse måste den nödvändigtvis också ha ett slut, då varje sammansättning, vare sig den är universell eller enskild, med nödvändighet måste upplösas. På sin höjd upplöses några snabbt och andra sakta, men det är omöjligt för någonting som är sammansatt att inte slutligen upplösas.

4. Det är därför nödvändigt för oss att veta vad var och en av de stora befintliga tingen var i begynnelsen. Det råder ingen tvekan om att det till en början fanns ett enda ursprung, det kan inte ha funnits två ursprung. För ursprunget till alla siffror är ett och inte två och siffran två behöver själv ett ursprung. Det är därför uppenbart att ursprungligen var materien en enda och att denna enda materia framträdde i olika former i varje beståndsdel. Således framkom olika former och då de framträdde antog de alla en oberoende form och blev en särskild beståndsdel. Men denna skillnad fick sitt fullständiga uttryck och förverkligande först efter en mycket lång tid. Då blev dessa beståndsdelar förenade, organiserade och kombinerade i oändliga former, så att det med andra ord, ur före-ningen och kombinationen av dessa element framträdde otaliga varelser.

5. Denna förening och ordning skapades genom Guds visdom och Hans uråldriga makt utifrån en naturlig ordning. Då denna förening och ordning således har kommit till i enlighet med en naturlig ordning med fullkomlig stabilitet, i förening med en mästerlig visdom och under-kastad en universell lag, är det klart att det är en gudomlig skapelse och inte en slumpartad sammansättning och ordning. Det är därför varelser uppstod ur varje naturlig sammansättning, men från en oavsiktlig förening kan ingen varelse uppkomma. Så om till exempel en människa efter eget skarpsinne och intelligens samlar och kombinerar vissa beståndsdelar kommer inte en levande varelse att skapas, eftersom det inte skulle vara i enlighet med en naturlig ordning. Detta är svaret på den underförstådda fråga som kan uppstå; att då dessa varelser är skapade genom sammansättningen och kombinationen av dessa be-ståndsdelar, kan då inte vi samla ihop och kombinera samma beståndsdelar och på så sätt skapa en levande varelse? Själva tanken är ett misstag, för den ursprungliga sammansättningen är en gudomlig sammansättning och kombinationen är producerad av Gud enligt en naturlig ordning, och det är av denna anledning som en levande varelse är skapad av denna sammansättning och som en existensform kunnat förverkligas. Men en sammansättning som görs av människan alstrar ingenting eftersom människan inte kan skapa liv.

6. I korthet har vi sagt att, utifrån sammansättningen av beståndsdelarna; genom deras kombination, funktion och proportioner; och genom deras växelverkan med andra varelser, har oräkneliga former och verkligheter och otaliga varelser kommit att existera. Men det är uppenbart att detta jordklot i sin nuvarande form inte kom till stånd på en gång, utan denna universella existens har successivt genomgått olika faser fram till den tidpunkt då den framträdde i sin nuvarande fulländning. Universella existenser kan liknas vid och jämföras med enskilda, ty båda är underkastade en naturlig ordning, en universell lag och en gudomlig organisation. Du kan till exempel finna att de minsta atomerna i sin allmänna struktur liknar universums största beståndsdelar, och det är uppenbart att de har kommit från ett mäktigt laboratorium enligt en naturlig ordning och en universell lag och därför kan jämföras med varandra.

7. Till exempel växer det mänskliga embryot och utvecklas gradvis i moderns livmoder och antar olika former och tillstånd tills det når mognad med fullkomlig skönhet och framträder i fullbordat skick med det största behag. Och på samma sätt som ett frö av denna blomma, som du ser framför dig, i början var en liten och obetydlig sak, men den växte och utvecklades i jordens livmoder och antog olika former, tills den framträdde med denna fullständiga livskraft och detta behag i denna grad. Det är likaledes klart och tydligt att detta jordklot kom till, växte och utvecklades i universums matris, och antog olika former och tillstånd tills den gradvis uppnådde den nuvarande fulländningen, utsmyckades med otaliga skapelser, och framträdde med denna fulländade form.

8. Det är därför klart att den ursprungliga materien, som var såsom ett embryo, ursprungligen tog formen av sammansatta och kombinerade beståndsdelar, och att denna sammansättning gradvis växte och utvecklades successivt under otaliga tidsåldrar och sekler, passerande genom en skepnad och form till en annan, tills den genom Guds fulländade visdom framträdde med denna fulländning, ordning, organisation och stabilitet.

9. Låt oss återvända till vårt ämne. Från början av sin existens i den jordiska planetens livmoder växte människan gradvis och utvecklade sig som ett embryo i moderns livmoder, och passerade från en skepnad och form till en annan tills hon framträdde med denna skönhet och fulländning, med denna kraft och konstitution. Förvisso hade hon inte detta behag, elegans och förfining i begynnelsen och endast gradvis uppnådde hon denna form, läggning, skönhet och behag. Det råder ingen tvekan om att mänsklighetens embryo, liksom ett embryo i moderns livmoder, inte genast framträdde i denna form och blev förkroppsligandet av orden ”Välsignad vare Herren, den främste av alla skapare!” Så småningom passerade det genom olika tillstånd och uppnådde olika former tills det uppnådde denna skapnad och skönhet, denna fulländning, ädelhet och älsklighet. Det är därför klart och uppenbart att människans tillväxt och utveckling på denna planet fram till hennes nuvarande fulländning, är likt tillväxten och utvecklingen av ett embryo i moderns livmoder som gradvis passerar från tillstånd till tillstånd, från en skepnad och form till en annan, ty detta är i enlighet med kraven i den universella ordningen och den gudomliga lagen.

10. Det vill säga, det mänskliga embryot passerar genom olika tillstånd och genomkorsar många stadier, tills det når den form som manifesterar verkligheten i orden ”Helgad vare Gud, den allra främste av alla skapare!” och visar fram tecken på fullständig utveckling och mognad. Alltifrån början av människans existens på denna planet, fram tills hon antagit den nuvarande gestalten, formen och tillståndet, måste likaledes en lång tid ha gått och hon måste ha genomgått många stadier innan hon kom fram till sin nuvarande skapnad. Men alltifrån början av sin existens har människan varit en särskild art. Detta kan liknas vid människans embryo i moderns livmoder. I början har det en märklig form och sedan passerar denna kropp från tillstånd till tillstånd, från form till form tills den framträder i yttersta skönhet och fullkomning. Men även när den har en märklig form i moderns livmoder, fullständigt skild från hennes nuvarande form och utseende, är det ändå ett embryo till en särskild art och inte ett djur. Artens innersta kärna och dess medfödda verklighet omdanades inte alls.

11. Om man nu skulle bevisa att det förefinnes rudimentära organ,

kan detta inte utgöra något bevis för att arterna inte är självständiga och ursprungliga. På sin höjd kunde det bevisa att människans form, yttre skepnad och organ har utvecklats med tiden. Men människan har alltid varit en distinkt art; hon har varit en människa, inte ett djur. Betänk följande: om människans embryo i moderns livmoder övergår från en form till en annan så att den andra formen på intet sätt liknar den första, är då detta ett bevis på att artens innersta kärna har förändrats? Att den från början var ett djur och att dess organ växt och utvecklas tills blev en människa? Nej, vid Gud! Hur inskränkt och ogrundad är inte denna tanke! För den mänskliga artens ursprunglighet och det mänskliga väsendets oberoende är klart och tydligt.

1.Vi har redan haft ett eller två samtal på temat själen, men de blev inte nedskrivna.

2. Du skall vara medveten om att världens människor är av två slag. Det vill säga, de tillhör två grupper. En grupp förnekar själen och säger att människan är ett slags djur. Varför? Eftersom vi ser att människor och djur har samma förmågor och sinnen gemensamt. De enkla och enskilda delar som fyller utrymmet runt omkring oss förs samman i otaliga kombinationer, som var och en bildar upphovet till en annan varelse. Bland dem finns det kännande varelser som är begåvade med vissa förmågor och sinnen. Ju fullständigare sammansättningen är, desto ädlare är varelsen. Kombinationen av beståndsdelarna i människans kropp är fullständigare än i någon annan varelse och dess delar har kombinerats i fullkomlig balans, och därför är hon ädlare och mer fullbordad. Det är inte så, säger de, att människan har en särskild förmåga och ande som de andra djuren är berövade. Djur har också sinnesorgan, men människans förmågor är helt enkelt mera skärpt i vissa avseenden (fastän med avseende på de yttre sinnena, såsom hörsel, syn, smak, lukt och beröring, och även när det gäller inre förmågor såsom minne, är djuret rikare utrustat än människan). Djuret, säger de, har förmågorna intelligens och förståelse. Allt de kommer att medge är att människans intelligens är större.

3. Sådana är påståendena bland dagens filosofer. Så lyder deras ord, sådana är deras anspråk och sådana är deras fantasiers diktat. Så, efter omfattande forskning och beväpnade med kraftfulla argument, placerar de människan i linje med djuren och säger att, vid en tidpunkt var människan ett djur och att arten gradvis förändrades och utvecklades tills den nådde det mänskliga stadiet.

4. Men de andliga filosoferna säger: Nej, så är det inte. Fastän människan har samma yttre förmågor och sinnen som djuret, finns det i henne en extraordinär förmåga som djuret är berövat. Alla vetenskaper, konst, uppfinningar, hantverk och forskning, utgår från denna enda förmåga. Det är en förmåga som omfattar alla skapade ting, förstår deras verklighet, klarar upp dess dolda hemligheter och lägger dem under sin kontroll. Den förstår även saker som inte har någon yttre existens, som är fattbara, men ej påtagliga, samt osynliga realiteter som sinnet, själen, mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, kärlek och sorg som alla är förståeliga realiteter. Dessutom var samtliga förekommande vetenskaper och hantverk, alla stora verk och otaliga upptäckter av människan en gång gömda och dolda mysterier. Det är den allomfattande mänskliga förmågan som upptäckte och förde fram dem ut ur den osynliga och till den synliga världen. Telegrafen, fotografiet, fonografen – alla sådana stora uppfinningar och hantverk var en gång dolda mysterier som människans verklighet upptäckte och framtog från den osynliga till den synliga sfären. Det fanns även en tid då detta stycke järn framför dig, och faktiskt alla mineral, var en dold hemlighet. Den mänskliga verkligheten upptäckte denna mineral och åstadkom att denna metall fick denna färdiga form. Samma sak är sann för alla övriga mänskliga upptäckter och uppfinningar vilka är otaliga. Denna fråga är obestridlig och det är ingen idé att förneka detta.

5. Om vi skulle hävda att alla dessa ting utgår från förmågorna i den djuriska naturen och de fysiska sinnena, då kunde vi klart och tydligt se, att när det gäller dem är djuren överlägsna människan. Exempelvis är synen bland djur mycket skarpare än människans, deras hörsel mer utvecklad och likaså deras lukt- och smaksinne. Kort sagt, vad gäller de organ som människa och djur har gemensamt har djuret ofta en fördel. Tänk på minnesförmågan: Om du bär en duva härifrån till ett avlägset land och släpper den fri, kommer den att komma ihåg vägen och återvända hem. Tag en hund härifrån till hjärtat av Asien, släpp den fri och den kommer att återvända hem utan att någonsin förlora vägen. Och så är det med de andra organen såsom hörsel, syn, lukt, smak och känsel. Det står då klart att om människan inte ägde en förmåga utöver djurets, skulle djuret nödvändigtvis överträffa människan med betydande upptäckter och i förståelse av verkligheten. Det följer av detta argument att människan är förlänad en gåva och besitter en fulländning som inte är närvarande hos djuret.

6. Vidare uppfattar djuret påtagliga saker men kan inte uppfatta begreppsmässiga realiteter. Djuret ser till exempel det som befinner sig inom dess synkrets men kan inte förstå eller föreställa sig det som ligger bortom den. Sålunda är det inte möjligt för djuret att förstå att jorden har en sfärisk form. Men människan kan härleda det okända från det kända och upptäcka dolda verkligheter. Så, till exempel, utifrån observation av böjningen av horisonten härleder människan jordens klotform. Polstjärnan vid Akka till exempel, befinner sig vid 33:e inklinationen; det vill säga, den står 33 grader över horisonten. När man förflyttar sig mot nordpolen, stiger polstjärnan en grad över horisonten för varje grad av tillryggalagd sträcka, det vill säga, kommer lutningen av polstjärnan att nå 34 grader, sedan 40, 50, 60, och 70 grader. När man når Nordpolen kommer polstjärnans lutning att vara 90 grader och stjärnan kommer att ses i zenit.

7. Polstjärnan är en konkret verklighet och så är också dess uppstig-ning, det vill säga, det faktum att, ju närmare man kommer mot polen desto högre stiger polstjärnan. Och från dessa två kända realiteter upptäcks en okänd verklighet, nämligen att horisonten böjer av, vilket innebär att himlen ovanför horisonten vid varje latitud skiljer sig från den som finns vid en annan latitud.

Människan uppfattar detta förhållande och utifrån det en tidigare okänd sak, nämligen jordens krökning. Men denna förståelse är omöjlig för djuret. Det är likaledes omöjligt för djuret att förstå att solen är i centrum och att jorden kretsar kring den. Djuret är en sinnenas fånge och omringas av dem. Det kan inte förstå något som ligger utom räckhåll eller kontroll genom sinnena, även om det överträffar människan till yttre förmågor och sinnesorgan. Det är därför klart fastställt att människan är begåvad med en förmåga till upptäckt som skiljer henne från djuret, och denna förmåga är ingen annan än den mänskliga själen.

8. Pris vare Gud! Människan strävar beständigt mot högre höjder och ädlare mål. Hon eftersträvar alltid en värld som överträffar den som hon uppehåller sig i och att stiga upp till en nivå över den som hon vistas på. Denna kärlek till transcendens är ett av kännetecknen för människan. Jag är förvånad över att vissa filosofer i Europa och Amerika har samtyckt till att sänka sig till djurets sfär och att så nedsänka sig, då all existens beständigt måste sträva mot upphöjelse. Och ändå, skulle du kalla en av dem ett djur, skulle han bli mycket sårad och förolämpad.

9. Vilken skillnad det är mellan människans värld och djurets! Vilken skillnad det är mellan människornas högtstående sfär och djurets låghet, mellan människans fullkomlighet och djurets okunnighet, mellan människans ljus och djurets mörker, mellan människans härlighet och djurets ringhet! Ett arabiskt barn på tio år kan bemästra två eller tre hundra kameler i öknen och leda dem med blott sin röst. En bräcklig indier kan så behärska en mäktig elefant att han kan befalla den att röra sig i strikt lydnad. Allt är underkuvat av människohanden, som kan stå emot själva naturen.

10. Alla andra varelser är naturens fångar och kan inte frigöra sig från sina förutsättningar. Människan allena kan stå emot naturen. Naturen lockar alla kroppar mot jordens mitt, men genom mekaniska medel rör sig människan bort från den och svävar upp i luften; naturen förhindrar människan att gå över havet, men hon bygger fartyg och färdas över de stora havens mitt och så vidare – ämnet är oändligt. Till exempel korsar människan berg och slätter i olika farkoster och samlar på en plats nyheter om händelserna i öst- och västerland. Detta är hur människan står emot naturen. Havet kan i all sin mäktighet inte avvika ett grand från naturens styre; solen i all sin storhet kan inte avvika så mycket som en nålsudd från naturens regel, ej heller kan den någonsin förstå stater, förhållanden, egenskaper, rörelser och människans natur. Vilken är då den förmåga som bor i människans ringa gestalt och som omfattar allt detta? Vilken är den härskande makt som underkuvar allt?

11. En sak kvarstår. Moderna filosofer säger: “Ingenstans ser vi en ande i människan, och även om vi har undersökt de innersta skrymslena i människokroppen uppfattar vi ingenstans en andlig förmåga. Hur skall vi då föreställa oss en förmåga som inte är påtaglig. “De gudomliga filosoferna svarar:” Djurets ande är inte förståelig heller och kan inte uppfattas genom våra materiella förmågor. Hur sluter vi oss till dess existens? Det råder ingen tvekan om att det är från dess påverkan som du sluter dig till att det hos djuret existerar en förmåga som saknas i plantan, och det är kraften i synsinnet, hörseln och de andra förmågorna. Det är utifrån dem som du kommer till slutsatsen att det finns en djurande. Drag sedan likaså slutsatsen utifrån de ovan nämnda tecknen och argumenten förekomsten av en mänsklig ande. Eftersom det således förekommer tecken hos djur som inte kan hittas i plantan, kan du påstå att denna sensoriska förmåga är ett av kännetecknen för djurets ande. Du ser också i människan tecken, förmågor, egenskaper som inte finns i djuret – drag så slutsatsen att det finns en förmåga i henne som djuret är berövat “.

12. Om vi skulle förneka allt som inte är tillgängligt för sinnena, skulle vi bli tvungna att förneka realiteter som otvivelaktigt finns till. Till exempel är etern inte förnimbar, även om dess verklighet kan bevisas. Kraften i gravitationen är inte förnimbar, även om dess existens också är obestridlig. Hur bekräftar vi deras existens? Genom dess yttringar. Detta ljus exempelvis, består av vibrationerna i etern och utifrån dessa vibrationer sluter vi oss till dess existens.

1. Fråga: Vad kan Ni säga om evolutionsteorin rörande arternas uppkomst som vissa europeiska filosofer skriver under på?

2. Svar: Vi diskuterade denna fråga häromdagen, men vi ska tala om den igen. I korthet inskränker sig denna fråga om ursprung eller icke-ursprung hos arterna, det vill säga, om den mänskliga artens varelse fastställdes utifrån ursprunget eller om hon senare uppkom ur djuren.

3. Vissa europeiska filosofer menar att arter utvecklas och kan även förändras och förvandlas till andra arter. Bland de bevis de framför, är påståendet att genom noggrann geologisk forskning och utredning, har det blivit tydligt och uppenbart för oss att förekomsten av växterna föregått djurens, och att förekomsten av djuren föregått människans. De vidhåller dessutom att både växt- och djurriket har förvandlats; i vissa skikt av jorden, har växter upptäckts som fanns i det förflutna, men som sedan dess har försvunnit, vilket innebär att de utvecklats, blev härdigare och ändrade form och utseende varigenom arten förändrats. På samma sätt, finns det i jordens skikt vissa djurarter som har förändrats. En av dessa är ormen, som har rudimentära lemmar, det vill säga, tecken som tyder på att den en gång hade fötter som har försvunnit med tiden och kvar finns endast en mindre kvarleva.

På samma sätt finns det i människans ryggrad ett spår som indikerar att hon i likhet med djuren en gång hade svans av vilken de påstår, en lämning finns kvar. Vid en tid var den lemmen bra, men allt eftersom människan utvecklats, förlorades nyttan med den och har därför gradvis försvunnit. Då ormar likaledes kom att leva under marken och blev krypande djur, blev de inte längre i behov av tassar och så försvann de senare och lämnade efter sig en rest. Deras främsta bevis är att dessa rudimentära lemmar är bevis på existensen av tidigare lemmar som gradvis har försvunnit i brist på användning, och att de inte längre är till någon nytta eller har orsak att existera. Således finns de lämpliga och nödvändiga lemmarna kvar, medan de onödiga som successivt har försvunnit till följd av omvandlingen av arten, har lämnat kvar en rest.

4. Det första svaret på detta argument är att djurens uppkomst före människorna inte utgör ett bevis på, att den mänskliga artens väsen har ändrats eller förvandlats eller att människorna uppkom ur djurriket. Ty så länge det är erkänt att dessa olika varelser har tillkommit i olika tider, är det möjligt att människorna helt enkelt uppkommit efter djuret. Således ser vi i växtriket att frukterna på olika träd inte visar sig alla på en gång; vissa kommer tvärtom fram tidigare under säsongen och andra senare. Denna prioritering är inte ett bevis på att den senare frukten av ett träd framkom ur den tidigare frukten av ett annat träd.

5. För det andra kan dessa mindre spår och rudimentära lemmar bära med sig en djup underliggande visdom, som det mänskliga sinnet hittills inte har kunnat förstå. Hur många saker finns det inte i denna värld vars underliggande visdom ännu i dag inte har blivit förstådd! Således sägs det i fysiologin angående relationerna mellan kroppens organ – att den underliggande visdomen och orsaken till skillnaderna i djurens färgsättning och av människohår, eller rodnaden på läpparna, eller de olika färgerna på fåglar, fortfarande är okänd och förblir dolda och gömd. Men det har upptäckts att svärtan i ögats pupill beror på dess absorption av solstrålarna, för om den var av annan färg – låt oss säga, jämnt vit – skulle den inte absorbera dessa strålar. Nå, så länge visdomen bakom de saker som vi har nämnt är okänd, kan man väl tänka sig att orsaken och visdomen i rudimentära lemmar, antingen i djuret eller i människa, också är okänd. En sådan underliggande visdom existerar naturligtvis även om den kanske inte är känd.

6. För det tredje, även om vi skulle förmoda att vissa djur och till och med människan en gång var i besittning av lemmar som nu har försvunnit, skulle detta inte vara ett tillräckligt bevis för förvandlingen av arten. För människan, alltifrån befruktningen av embryot till uppnåendet av mognad, antar olika former och utseenden. Hennes utseende, form, drag och färg förändras, vilket vill säga att hon går från form till form och från utseende till utseende. Men från och med bildandet av embryot tillhör hon människosläktet; det vill säga, det är ett embryo till en människa och inte till ett djur. Men till en början är detta faktum inte uppenbart och först senare blir det klart och synligt.

7. Låt oss till exempel anta att människan en gång hade en likhet med djuret och att hon sedan dess har utvecklats och omvandlats. Att acceptera detta uttalande bevisar inte en förvandling av arter, utan i stället skulle det kunna liknas vid de förändringar och omvandlingar som det mänskliga embryot genomgår innan det uppnår sin fulla utveckling och mognad, såsom nämnts tidigare. För att vara än tydligare, låt oss anta att människan en gång gick på alla fyra eller hade en svans: Denna förändring och omvandling liknar den hos fostret i livmodern hos modern. Även om fostret utvecklar sig och danas på alla möjliga sätt innan den når sin fulla utveckling, tillhör den från början en särskild art. Detsamma gäller i växtriket, där vi iakttar att den ursprungliga och särskilda arten inte ändras, under det att dess form, färg och massa förändras, förvandlas och utvecklas.

8. För att sammanfatta: Just så som människan danas, utvecklas och omvandlas från en form och utseende till en annan i livmodern hos modern, samtidigt som den från början är ett mänskligt embryo, så har också människan själv varit ett särskilt väsen, det vill säga, den mänskliga arten har från början av sin tillkomst i världens matris gradvis gått från form till form. Härav följer att denna förändring av utseendet, denna uppkomst av organ och denna tillväxt och utveckling inte hindrar att arten är ursprunglig. Om man nu även accepterar evolutionens verklighet och framsteg, har dock människan från det ögonblick hon tillkom ägt en fullkomlig komposition, och har haft kapacitet och potential att förvärva både materiella och andliga egenskaper och bli förkroppsligandet av versen, “Låt oss göra människor till vår avbild, efter vår likhet“. På sin höjd har hon blivit alltmer intagande, mer förfinad och älsklig och i kraft av civilisering har hon vuxit ifrån sitt vilda tillstånd, precis som vilda frukter blir finare och sötare genom trädgårdsmästarens kultivering, och förvärvar allt större behagfullhet och vitalitet.

9. Mänsklighetens trädgårdsmästare är Guds profeter.

1. De argument som vi har anfört hittills för att visa ursprunget till den mänskliga arten har varit rationella. Nu kommer vi att använda andliga argument, som i sanning är de grundläggande, ty vi fastställde Guds existens genom rationella argument, och det blev också fastställt genom rationella argument att människan till sitt ursprung har varit människa från första början, och att hennes släktes egenart har funnits till sedan evig tid. Vi kommer nu att lägga fram andliga bevis för att den mänskliga existensen – det vill säga den mänskliga arten, är en nödvändig existens och att de gudomliga egenskaperna människan förutan, inte skulle lysa fram. Men detta är andliga och inte rationella argument.

2. Vi har gång på gång genom bevis och argument fastlagt att människan är den ädlaste av alla varelser och summan av all fullkomning. Faktum är att alla existerande ting är säte för uppenbarelsen av den gudomliga prakten; det vill säga, tecknen på Guds gudomlighet är uppenbar i alla tings verklighet. Just så som jorden är den plats där solstrålarna reflekteras – vilket innebär att ljus, värme och påverkan av solen är tydlig och uppenbar i alla atomer i jorden, så förkunnar också var och en av atomerna i universums oändliga rymd ett av Guds fullkomliga kännetecken. Ingenting är berövat detta: vart och ett av dem är antingen ett tecken på Guds barmhärtighet eller Hans makt eller Hans storhet eller Hans rättvisa eller Hans vidmakthållande försyn, eller Hans frikostighet eller Hans syn eller Hans hörsel eller Hans kunskap eller Hans nåd, och så vidare.

3. Vad vi menar är att varje företeelse nödvändigtvis är säte för uppenbarandet av den gudomliga prakten, vilket innebär att Guds full-komliga egenskaper är manifesterade och avslöjade däri. Det är alldeles som solens sken över öknen, havet, träden, frukterna, blommorna – ja, på alla jordiska ting. Världen och i sanning allt skapat, förkunnar ett av Guds namn, men människans verklighet är en allomfattande och universell verklighet som är säte för avslöjandet av alla de gudomliga egenskaperna. Således utgör vart och ett av namnen, attributen och egenskaperna hos människan ett tecken som vi tillskriver Gud. Om så inte vore fallet, skulle hon inte kunna föreställa sig och förstå dessa egenskaper. Till exempel, vi säger att Gud är allseende. Ögat är ett tecken på Hans syn: Om denna förmåga saknades hos människan, hur kunde vi då föreställa oss Guds åsyn? En som är född blind kan ju inte föreställa sig vad det är att se något, inte mer än en som är född döv kan föreställa sig vad det är att höra, eller en livlös vad det är att vara vid liv.

4. Gudomligheten, som är totaliteten av all fullkomlighet, uppenbarar sig således i människans verklighet – det vill säga, det gudomliga Väsendet är summan av all fullkomlighet, och från denna ställning kastar Det en stråle av sin glans på den mänskliga verkligheten. Med andra ord, Sanningens sol är återspeglad i spegeln. Människan är alltså en fullkomlig spegel för Sanningens sol och är säte för dess återspegling. Prakten hos alla de gudomliga egenskaperna är uppenbar i människans verklighet och det är anledningen till att hon är Guds företrädare och apostel. Om människan inte existerade, skulle universum vara utan resultat, för syftet med tillvaron är uppenbarandet av den gudomliga fullkomligheten. Vi kan då inte säga att det fanns en tid då människan inte fanns till. På sin höjd kan vi säga att det fanns en tid då jorden inte existerade, och att hon till en början inte var närvarande på den.

5. Men från den början som inte har någon början intill slutet, som inte har något slut, har en fullkomlig manifestation alltid funnits. Den människa som vi nu talar om, är inte bara människa: Det som vi avser här, är Den fullkomliga människan. Ty den ädlaste delen av trädet och det grundläggande syftet med dess existens är frukten. Ett träd utan frukt är ej till någon nytta. Därför kan det inte tänkas att en tillvaro, vare sig i sfärerna därovan eller därunder, en gång befolkades av kor och åsnor, katter och möss, och likväl var berövad förekomsten av människan. Vilken falsk och tom föreställning!

6. Guds ord är lika tydligt som solen. Detta är ett andligt argument, men det kan inte läggas fram för materialistiska filosofer till en början. I stället måste vi först presentera rationella argument och först därefter de andliga.

1. Fråga: Framträdde sinne och ande hos människosläktet från allra första början av dess framväxt och utveckling på jorden, eller ägde detta rum under en gradvis process? Och om det var det senare, uppnåddes det då under en kort tid eller under en längre period?

2. Svar: Begynnelsen av människans danande på jordklotet är som det mänskliga embryots bildande i livmodern hos modern. Embryot växer gradvis och utvecklas tills det föds och därefter fortsätter det att växa och utvecklas tills det når mognadsstadiet. Även om tecknen på medvetande och ande redan i barndomen är närvarande i människan, visar de sig inte i ett fulländat tillstånd utan är ofullbordade. Men när människan uppnår mognad, manifesterar sig medvetandet och själen i den yttersta fullkomning.

3. Likaså var människan liksom ett embryo i början av sin tillblivelse i världens matris. Sedan formades hon gradvis och växte och utvecklades tills hon nådde mognadsstadiet då medvetandet och själen manifesterade sig i yttersta fullkomning. Från början av sin tillblivelse existerade medvetandet och själen, men de var fördolda och framträdde först senare. I livmoderns värld, existerade också medvetande och ande i embryot men doldes och visade sig endast i efterhand. Det är också så med fröet: Trädet finns inom det men är dolt och förborgat, men när fröet växer och utvecklas, framträder trädet i dess fullhet. På liknande sätt, fortgår tillväxt och utveckling för alla varelser gradvis. Detta är den universella och gudomligt föreskrivna lagen och den naturliga ordningen. Fröet blir inte plötsligt trädet; embryot blir inte genast människa; mineralämnet blir inte sten på ett ögonblick: Nej, de växer och utvecklas alla gradvis tills de når gränsen för fullkomnandet.

4. Alla varelser, både universella och enskilda, skapades fullkomliga och fullständiga helt från början. Man kan på sin höjd säga att deras karakteristiska drag bara blir uppenbara gradvis. Guds lag är en enda; utvecklingen av tillvaron är en enda; den gudomliga ordningen är en enda. Alla varelser, stora som små, är underkastade en enda lag och en ordning. Varje frö har från början alla fullkomliga dragen hos plantan. Alla vegetabiliska karakteristika fanns exempelvis i detta frö från början men var osynliga och kom endast gradvis till synes. Således kommer först grodden ur fröet, sedan grenarna, bladen och blommorna och slutligen frukten. Men från början av dess bildande fanns de alla potentiellt, fastän osynligt, i fröet. Embryot besitter likaså alla egenskaper redan från början , såsom ande, medvetande, syn, lukt och smak, med ett ord, samtliga förmågor, men de är osynliga och blir kända först gradvis.

5. På samma sätt skapades jordklotet från början, med alla dess element, ämnen, mineraler, delar och komponenter men de framträdde endast gradvis: först mineralerna, sedan växterna, sedan djuren och slutligen människan. Men från början, var dessa olika släkten och arter latenta i den jordiska sfären och framträdde därefter gradvis. För Guds överhets lag och den universella naturliga ordningen omfattar alla ting och underkastar dem dess styre. När man betraktar denna allmänna ordning ser man, att inte en enda sak når gränsen för fullbordan omedelbart efter sin tillblivelse utan växer och utvecklas gradvis tills den når det stadiet.

1.Fråga: Vilken är visdomen med själens närvaro i kroppen?

2. Svar: Visdomen med själens närvaro i kroppen är denna: den mänskliga själen är en enhet som betrotts människan av Gud och som måste genomgå varje tillstånd, ty att gå igenom och passera genom existensens olika tillstånd är medlet för dess förvärvande av fullkomning. När en människa till exempel färdas på ett ordnat och metodiskt sätt genom många olika länder och regioner, kommer det med största sannolikhet att möjliggöra för henne att förvärva goda egenskaper, ty hon kommer att själv få se olika platser, trakter och regioner; upphämta lärdom rörande olika frågor och förhållanden i andra länder; bli bekant med andra länders geografi; bekanta sig med deras konst och underverk; bli informerad om vanorna, beteendet och karaktären hos deras invånare; bevittna civilisation och tidens framsteg; få kännedom om regeringsformen, kapaciteten och rönen i varje land. På samma sätt uppnår själen goda egenskaper när den passerar tillvarons olika grader och alla nivåer och tillstånd – och även kroppen kommer förvisso att förbättras.

3. Dessutom är det nödvändigt att tecknen på den fullkomliga själen framträder i världen, så att skapelsens sfär kan frambringa en oändlig mängd olika frukter, och att detta organ i den jordiska tillvaron kan få motta liv och manifestera de gudomliga gåvorna. Till exempel måste således solens strålar lysa över jorden och dess värme vårda alla jordiska varelser. Om strålarna och värmen från solen inte nådde jorden, skulle den vara inaktiv och öde och dess utveckling skulle förhindras. Om likaså själens goda egenskaper inte framträdde i den här världen, skulle den bli mörk och helt djurisk. Det är genom själens framträdande i den materiella kroppen som denna värld blir upplyst. Såsom människans själ är orsaken till kroppens liv, så är hela världen också liksom en kropp och människan som dess själ. Om människan inte existerade, om fullkomligheten hos själen inte manifesterades och sinnets ljus inte lyste fram i den här världen, skulle den vara en kropp utan själ.

4. Med en annan bild är världen också såsom ett träd och människan som frukten, och utan frukten skulle trädet inte vara till något gagn.

5. Och utöver detta dras lemmarna, beståndsdelarna och sammansättningen som finns inom människan till själen och fungerar som en magnet för själen: Själen är tvungen att visa sig inom den. När en spegel är polerad, är den tvungen att locka solens strålar, att belysas och att reflektera klara bilder. Det vill säga, när dessa fysiska element samlas och sammansättes, blir de enligt den naturliga ordningen och med största perfektion, en magnet för själen och själen kommer att visa sig däri med alla sina ädla egenskaper.

6. Ur detta perspektiv frågar man inte: “Varför är det nödvändigt för solens strålar att falla på spegeln?”, för de villkor som binder samman verkligheten hos alla ting, vare sig det är andliga eller materiella, kräver att spegeln ska manifestera strålarna från solen när den är polerad och vänd mot den. På liknande sätt kommer själen att framträda när elementen är sammansatta och kombinerade enligt den största ordning, arrangemang och sätt och manifesterar sig i henne. Så lyder den Allhärliges den Allvises påbud.

1. Fråga: Vilken natur har sambandet mellan Gud och Hans skapelse, mellan den Absolute och Ouppnåelige och alla andra varelser?

2. Svar: Sambandet mellan Gud och Hans skapelse är detsamma som råder mellan skaparen och det skapade, mellan solen och de mörka himlakropparna i universum, mellan hantverkaren och hans verk. Solen är inte bara helgad i sitt inre över alla de enheter som mottar dess upplysning, men dess ljus är också i grunden helgat från och oberoende av jorden. Så, även om jorden får sin näring av solen och är mottagaren av dess ljus, är ändå solen och dess strålar helgade över den. Och om det inte vore för solen, kunde jorden och allt jordiskt liv inte existera.

3. Skapelseprocessen från Gud är ett förlopp grundat på emanering. Det vill säga, skapandet utgår från Gud; det manifesterar Honom inte. Sambandet utgörs av emanering och inte av manifestation. Solens ljus emanerar från solen; men manifesterar den inte. Framträdande genom emanering är som utflödet av strålarna från solen: Det helgade Väsen som är Sanningens sol kan inte delas eller nedkomma till skapelsens nivå. På samma sätt delar sig inte solen eller nedstiger till jorden, men dess strålar – utgjutelserna av dess nåd – utgår från den och upplyser de mörka himlakropparna.

4. Men framträdande genom manifestation är som manifestationen av grenarna, löven, blommorna och frukterna ur fröet; för fröet själv blir grenar och frukt, och dess verklighet går in i dem. Detta manifesterade framstigande skulle vara ren ofullkomlighet och fullständigt omöjligt för den Högste, ty det skulle kräva att ej villkorad preexistens påtog sig attributets ursprung, att absolut självständighet skulle bli till den yttersta fattigdom och kärnan i tillvaron att bli ren icke-existens, vilket på intet sätt är möjligt.

5. Av detta följer att allt utgick från Gud; det vill säga, det är genom Gud som allt har förverkligats och genom Honom har den villkorade världen kommit att existera. Det första som utgick från Gud är den universella verklighet som de gamla filosoferna kallade “det första intellektet” vilket Bahás folk kallar “den första viljan”. Detta utflöde med avseende på dess verkan i Guds värld, är ej begränsad av tid eller plats och har varken början eller slut, för vad gäller Gud innebär början och slut ett och detsamma. Guds preexistens är både essentiell och timlig, medan uppkomsten av den villkorade världen är essentiell men inte timlig, som vi redan har förklarat en annan dag vid bordet.

6. Även om det första intellektet är utan början, betyder inte det att det har del i Guds preexistens, ty i förhållande till Guds preexistens är förekomsten av denna universella verklighet blott intighet – den kan inte ens sägas existera, låt vara ha någon del av Guds preexistens. En förklaring till denna fråga gavs vid ett tidigare tillfälle.

7. När det gäller de skapade tingen, består deras liv av sammansättning och deras död i sönderfall. Men materia och de universella elementen kan inte helt förstöras och förintas. Nej, deras förintelse innebär endast transformation. Till exempel, när människan dör blir kroppen till stoft men den blir inte absolut icke-existens: Den bibehåller ett minerals existens, men en omvandling har skett och sammansättningen har utsatts för nedbrytning. Det är likadant med förintelsen av alla andra varelser, för tillvaron blir inte till absolut icke-existens och absolut icke-existens förvärvar icke existens.

1. Fråga: På vilket sätt utgår den mänskliga själen från Gud. I Toran sägs det ju att Gud inblåste anden i människans kropp?

2. Svar: Du ska veta att framträdande är av två slag: uppkomst och framträdande genom emanering, och uppkomst och framträdande genom manifestation. Tillkomst genom emanering är som tillkomsten av hantverk från dess upphovsman. Skrift till exempel utgår från författaren. Precis som skrift således utgår från författaren och yttrandet från den talande, så utgår själen från Gud. Men detta innebär inte att denne uppenbaras, det vill säga, ingen del separeras från den gudomliga Verkligheten för att komma in i människans kropp. Nej, själen har emanerat, precis så som tal utgår från talaren och framträtt i kroppen hos människan.

3. När det gäller uppkomst genom manifestering är det ett uttryck för en saks verklighet i andra former, såsom uppväxten av detta träd eller denna blomma utifrån dess frö, för det är fröet i sig som har blivit manifesterat i form av grenar, löv och blommor. Detta kallas uppkomst genom manifestation.

4. Människors ande utgår från Gud genom emanering, på samma sätt som talet utgår från talaren och skriften från författaren; det vill säga, talaren själv blir inte till tal mer än författaren blir skriften. Anknytningen är istället en utgjutelseprocess. Ty talaren kvarstår i sitt tillstånd av förmåga och kraft, såsom talet utgår från honom och just så som författarens verk utgår från honom. Den Sanne talaren, det gudomliga Väsendet förblir för evigt i samma tillstånd och erfar ingen förändring eller nydaning, ingen förvandling eller skiftar. Det har varken början eller slut. Uppkomsten av mänskliga andar från Gud är därför ett utströmningsförlopp. När det sägs i Toran att Gud inblåste sin ande i människan, är denna ande såsom tal, som utgår från den Sanne talaren och som trätt i kraft i människans verklighet.

5. Om vi nu skulle förstå uppkomst genom manifestering som “framträdande” i stället för “uppdelning i delar”, har vi redan förklarat att detta är det sätt som den Helige anden och utgår genom och framträder på och som kommer från Gud. Som det sägs i Johannesevangeliet, “I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud.” Härav följer då att den Helige anden och ordet är Guds framträdande och består i de gudomliga egenskaperna som lyste fram genom Kristus. Och dessa egenskaper var hos Gud, just så som solen som manifesterar sin fulla härlighet i en spegel. Ty med “ordet” avses inte Jesu lekamen, utan de gudomliga egenskaper som manifesterades i Honom. Sålunda var Kristus såsom en fläckfri spegel som var vänd emot Sanningens sol, och den solens ädla egenskaper, dvs dess ljus och hetta – framträdde helt i den spegeln. Om vi ser in i den spegeln, ser vi solen och vi säger att detta är solen. Därför är ordet och den Helige anden, som består av Guds fulländade egenskaper, det gudomliga framträdandet. Detta är innebörden i den vers i Evangeliet som säger: ”I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud”, ty de gudomliga egenskaperna kan inte skiljas från det Gudomliga väsendet. Kristi egenskaper kallas ordet, eftersom alla skapade ting är liksom enskilda bokstäver, och enskilda bokstäver förmedlar inte en hel mening, medan Kristi egenskaper är såsom ett helt ord, ty av ett helt ord kan man sluta sig till en meningsfull innebörd. Då Kristi verklighet var en manifestation av de gudomliga egenskaperna, var de såsom ett helt ord. Varför? Därför att det omfattade en meningsfull innebörd och det är därför det har kallats ordet.

6. Och du ska veta att när ordet och den Helige anden utgår från Gud, vilket är utgående och framträdande genom manifestation så ska detta inte förstås som att Gudomlighetens verklighet är uppdelad i delar eller har mångfaldigats, eller att den har nedstigit från sina höjder av renhet och helighet. Gud förbjude! Om en klar och fläckfri spegel skulle placeras framför solen kommer ljuset och värmen, formen och bilden av solen att lysa fram i den med sådant klart framträdande, att om en betraktare säger ”det är solen”, så är det sant. Men spegeln är en spegel och solen en sol. Solen är bara en sol och förblir en enda även om den förekommer i många speglar. Det finns ingen plats här för essentiellt inneboende, utträdande, sammanblandning eller nedstigande, för utträdande, återgång, inneboende, nedstigande och sammanblandning är egenskaper och villkor för kroppar, inte för andar – hur mycket mindre icke då för gudomlighetens heliga och helgade Verklighet. Gud är förhärligad över allt som illa anstår Hans helighet och okränkbarhet. Upphöjd är Han i sin höghets höjder.

7. Sanningens sol har, som vi har sagt, alltid befunnit sig i samma tillstånd och genomgår varken förvandling eller förändring, omdaning eller skiftar. Den har varken början eller slut. Guds ords helgade verklighet är som en klar, fläckfri och skinande spegel vari Sanningens sols värme och ljus, form och bild – det vill säga alla dess fullkomliga kännetecken – reflekteras. Det är därför Kristus säger i Evangeliet ”Fadern är i Sonen”, vilket innebär att Sanningens sol lyser skimrande i denna spegel. Förhärligad vare Han som har kastat sin glans på denna Verklighet som är helgad över alla skapade ting!

1. Fråga: Vad är skillnaden mellan förstånd, ande och själ?

2. Svar: Vi har tidigare förklarat attn anden, generellt sett, kan uppdelas i fem kategorier; växtanden, djuranden, människoanden, trons ande och den Helige anden.

3. Växtanden är kraften att växa och åstadkommer fröets växt genom påverkan av andra skapade ting.

4. Djuranden är den allomfattande sensoriska kraften, som förverkligas genom sammansättningen och kombinationen av elementen. När denna sammansättning bryts ner försvinner denna ande och existerar inte längre. Den kan jämföras med denna lampa: när oljan, veken och lågan förs samman och kombineras tänds den; och när denna kombination borttages – det vill säga, när dessa beståndsdelar blir skilda från varandra – utplånas också lampan.

5. Människoanden, vilken skiljer människan från djuren, är själen, och dessa två benämningar – människoanden och själen – avser en och samma sak. Denna ande som i filosofernas terminologi kallas själen omfattar allting och så långt som mänsklig förmåga tillåter, upptäcker den tingens verklighet och blir medveten om deras egenskaper och verkningar samt om vad som är utmärkande för alla jordiska ting och dess betingelser. Men själen kan inte utan hjälp av trons ande lära känna den gudomliga hemligheten och himmelska verkligheter. Den är som en spegel som, även om den är blank, polerad och putsad fortfarande måste ha ljus. Inte förrän en solstråle faller på den kan den upptäcka de gudomliga hemligheterna.

6. När det gäller sinnet så är detta själens förmåga. Själen är som lampan, sinnet är ljuset som lyser från den. Själen är som trädet och sinnet är som frukten. sinnet är själens fullkomlighet och utgör dess grundläggande förmåga på samma sätt som solens strålar är en grundläggande nödvändighet för själva solen.

7. Denna förklaring, fastän kort, är fullständig. Reflektera över den och om Gud vill, kan du bli förtrogen med detaljerna.

1. Människan har fem yttre materiella förmågor som är medel för varseblivningen – det vill säga, genom dessa fem förmågor uppfattar människan materiella saker. Dessa är syn som uppfattar synliga former, hörsel som uppfattar hörbara ljud, luktsinne som uppfattar lukter, smaksinne som uppfattar ätbara saker samt känsel, som finns i alla delar av kroppen och som uppfattar kännbara saker. Dessa fem förmågor uppfattar yttre objekt.

2. Människan har på samma sätt ett antal andliga förmågor: föreställningsförmågan som formar en mental bild av tingen, tanke-förmågan som reflekterar över tingens verklighet, förståndet som förstår dessa verkligheter och minne som bevarar allt vad människan har föreställt sig, tänkt och förstått. Förmedlaren mellan de fem yttre förmågorna och de inre förmågorna är en gemensam förmåga, ett sinne som medlar mellan dem och som överför till de inre förmågorna vad de yttre förmågorna har uppfattat. Den kallas den gemensamma förmågan eftersom den delas mellan de yttre och inre förmågorna.

3. Synen, till exempel, som är en av de yttre förmågorna ser och uppfattar denna blomma och förmedlar denna förnimmelse till den inre förmågan i den gemensamma förmågan; den gemensamma förmågan överför den till föreställningsförmågan, som uppfattar och formar denna bild och överför den till tankeförmågan och tankeförmågan reflekterar över den och, efter att ha uppfattat dess verklighet, överför den till förståndet som, när den väl förstått den, överför bilden av den synliga företeelsen till minnet och minnet bevarar den i sitt förråd.

4. De yttre förmågorna är fem; synförmågan, hörsel, smak, lukt och känsel. De inre förmågorna är också fem: den gemensamma förmågan, föreställningsförmågan, tanken, förståendet och minnet.

1. Fråga: Hur många olika slags karaktärer finns det inom människan och vad är orsakerna till skillnader och variationer mellan dem.

2. Svar: Det finns en medfödd karaktär, en ärftlig karaktär samt den förvärvade karaktär som erhålles genom uppfostran.

3. Vad gäller den medfödda karaktären, fastän given till människan av Gud och som enbart är god, skiljer den sig människor emellan beroende på vilken grad som de besitter. Alla grader är av godo, men några är bättre än andra. Varje människa äger på så sätt intelligens och kapacitet, men intelligens, kapacitet och fallenhet skiljer sig från person till person. Detta är självklart.

4. Tag till exempel ett antal barn från samma plats och familj. De har gått i samma skola, undervisades av samma lärare, närdes av samma slags mat, växte upp i samma klimat, hade samma kläder och bedrev studier på samma lektioner. Det är förvisso så att några av barnen kommer att bli skickliga i konstarterna och i naturvetenskapliga ämnen, några kommer att ha genomsnittlig förmåga och några kommer att vara långsamma. Därför är det uppenbart att det i människans inre natur existerar gradskillnader, fallenhet och kapacitet, men det är inte en fråga om god eller ond – det är bara fråga om grader. En person innehar den högsta graden, en annan den mellersta graden och ytterligare en, den lägsta graden. Sådan är existensen för människan, djuret, växten och mineralen och existensen för dessa fyra former av varelser är olika. Vilken skillnad är det inte mellan människans och djurets existens! Ändå existerar de alla och det är uppenbart att det i tillvaron finns gradskillnader.

5. När det gäller skillnader i ärvda egenskaper, så härrör de från styrkan eller svagheten i människans konstitution, det vill säga, när båda föräldrarna har en svag konstitution kommer barnen att uppvisa detsamma, och om de är starka kommer barnen också att bli robusta. För övrigt kommer kvalitén gällande arvet att få ett stort inflytande, ty det friska fröet är likt den överlägsna rådande härstamningen och det gäller både för växter och för djur. Till exempel, om man ser barn som fötts av en svag och sjuk moder och fader kommer de helt naturligt att ha en svag konstitution och svaga nerver, de kommer att sakna tålamod, uthållighet, viljekraft eller ståndaktighet och kommer att vara impulsiva, för de har ärvt sina föräldrars svaghet och bräcklighet.

6. Bortsett från detta har en särskild välsignelse förlänats några familjer och ätter. Sålunda har Abrahams ättlingar fått den särskilda välsignelsen som innebar att alla profeter från Israels släkt kom från deras led. Detta är en välsignelse Gud har förlänat denna ätt – Moses, genom både sin fader och sin moder; Kristus genom sin moder; Muhammed; Báb; och alla profeter och heliga gestalter i Israel tillhör denna ätt. Bahá’u’lláh härstammar också från Abraham, för Abraham hade även andra söner än Ismael och Isak som vid denna tid emigrerade till Persien och Afghanistan, och den Välsignade skönheten är en av deras ättlingar.

7. Därför är det uppenbart att ärftlig karaktär existerar och det till en sådan hög grad att om ens karaktär inte stämmer överens med ens förfäder, så kan man inte räknas som en som tillhör denna ätt ur andlig synvinkel, även om man fysiskt sett tillhör denna härstamning. Det var fallet med Kanaan som inte räknas som Noas ättling.

8. När det gäller skillnader i karaktär som kommer sig av uppfostran, så är de mycket stora, för uppfostran och utbildning utövar ett väldigt inflytande. Genom utbildning blir de okunniga lärda, de fega tappra, den krokiga grenen rak, den kärva och bittra frukten från bergen och skogen blir söt och saftig och den fembladiga blomman skjuter fram hundra blad. Genom utbildning blir barbariska nationer civiliserade och även djur lär sig människoliknande sätt. Utbildning måste givas den största betoning, ty just så som sjukdomar är mycket smittsamma i kroppens värld, så är karaktär mycket lätt att förmedla i själens och hjärtats värld. Skillnaderna som är orsakade av utbildning är enorma och utövar ett stort inflytande.

9. Kanske kommer någon att säga nu, att eftersom själars kapacitet och lämplighet varierar, måste skillnaden i kapacitet utan tvekan leda till skillnader i karaktär. Men så är det inte, för det finns två typer av kapacitet, medfödd och förvärvad. Medfödd kapacitet, som är Guds skapelse, är helt och hållet god – i den medfödda naturen finns det inte något ont. Den förvärvade kapaciteten kan däremot bli orsak till ondska. Gud har till exempel skapat alla människor på ett sådant sätt och gett dem en sådan kapacitet och fallenhet, att de kan dra nytta av socker och honung och bli skadade eller dödade av gift. Denna medfödda kapacitet och fallenhet har Gud gett lika mycket till hela mänskligheten. Men människan kan börja inta gift, litet i taget, och genom att inta en liten kvantitet varje dag och gradvis öka den når hon en punkt då hon tynar bort, om hon inte konsumerar flera gram opium varje dag och då har hennes medfödda kapacitet blivit fullständigt förstörd. Observera hur mycket medfödd kapacitet och fallenhet kan förändras, tills de blir helt förvridna av olika vanor och tillvänjning. Det är inte för människors medfödda kapacitet och fallenhet som man klandrar de onda, utan istället för vad de själva har förvärvat.

10. I tingens inneboende natur finns det ingenting ont – allt är gott. Detta gäller även vissa egenskaper och fallenheter som till synes är klandervärda och som verkar vara inneboende hos vissa människor, men som i verkligheten inte är klandervärda. I början av ett spädbarns liv kan man till exempel se tecken på girighet, ilska och retlighet och då kan man argumentera för att gott och ont är medfött i människans natur, och att det strider mot att allt är gott i den medfödda naturen och skapelsen. Svaret är att girighet, som innebär att kräva än mer, är en berömvärd egenskap under förutsättning att den visar sig under de rätta omständigheterna. Om således en människa visar girighet inför att förvärva vetenskap och kunskap eller att få visa medkännande, storsinthet och rättvisa, skulle det vara mycket lovvärt. Och om hon vänder sin ilska och vrede mot blodtörstiga tyranner som är som vildsinta bestar, är detta också mycket lovvärt. Men om hon använder sig av dessa egenskaper under andra förhållanden skulle det vara klandervärt.

11. Av detta följer att det i tillvaron och skapelsen inte alls finns någon ondska, men då människans medfödda egenskaper används på ett olovligt sätt blir de klandervärda. Om därför en rik och frikostig person skänker en allmosa till en fattig man för att denne skall använda den till sina nödvändiga saker, och om den fattige spenderar denna summa på ett olämpligt sätt är det klandervärt. Detsamma är sant när det gäller människans medfödda egenskaper som utgör basen för mänskligt liv. Om de visas och används på ett olämpligt sätt blir de klandervärda. Således är det uppenbart att den medfödda naturen är enbart god.

12. Tänk på att den värsta av alla egenskaper och den mest avskyvärda av alla kännetecken och själva grunden för ondska är lögnen, och att man inte kan föreställa sig någon mer ondskefull eller mer klandervärd egen-skap i hela tillvaron. Den förstör alla mänskliga goda egenskaper och är orsaken till otaliga laster. Det finns ingen värre egenskap än denna och den är grunden till all ondska. Om en läkare oavsett detta, skulle trösta en patient och säga ”Tack Gud för att du är bättre och att det finns hopp för ditt tillfrisknande”, så kan de bli till tröst för patienten även om de orden står i strid med sanningen och bli ett medel för att bota sjukdomen. Och detta är inte klandervärt.

13. Frågan har nu blivit fullständigt klargjord.

1. Fråga: Hur långt sträcker sig den mänskliga förståelsen och vilka är dess begränsningar?

2. Svar: Du skall veta att fattningsförmågan varierar. Den lägsta graden finns i djurrikets sinnevärld, det vill säga, de naturliga förnimmelser som kommer i kraft av de yttre sinnena. Denna förmåga är gemensam för djur och människor och vissa djur överträffar människan på det här området. I människoriket skiftar emellertid fattningsförmågan och varierar i enlighet med de olika grader därav som människan besitter.

3. Det högsta tillståndet för fattningsförmåga i naturens värld är själen. Denna kraft och detta förstånd delas av alla människor, antingen de är likgiltiga eller medvetna, nyckfulla eller trofasta. I Guds skapelse innehar människans förståndsbegåvade själ en särställning och skiljer sig från alla andra skapade varelsers och det är på grund av dess ädla natur och dess särställning som den överträffar dem alla. Genom själens kraft kan människan upptäcka tingens verklighet, förstå deras egenskaper och tränga in i tillvarons mysterier. All vetenskap, olika lärdomsgrenar, konstarter, uppfinningar, institutioner, verksamheter och upptäckter härrör från själens förmåga till förståelse. De var en gång ogenom-trängliga hemligheter, dolda mysterier och okända verkligheter. Själen upptäckte dem gradvis och lyfte fram dem från det osynliga planet till den synliga världen. Detta är den förnämsta kraften för förståelse av naturens värld och den yttersta gränsen för dess tankeflykt är att förstå tillvarons verklighet, tecken och egenskaper.

4. Men det universella Gudomliga intellektet, som överträffar naturen, är den utströmmande nåden från den Preexistentiella kraften. Den omfattar alla existerande verkligheter och får sin del av Guds ljus och mysterier. Det är en allvetande kraft, inte en kraft för undersökning och kännedom. Den andliga kraft som är relaterad till naturens värld är den undersökande kraften och det är genom undersökning som den upptäcker tingens verklighet och egenskaper. Men den Himmelska intellektuella kraften som är bortom naturen, omfattar, vet och förstår alla ting och den är medveten om gudomliga mysterier, sanningar och inre betydelser samt varse konungarikets dolda sanningar. Denna gudomliga intellektuella kraft är begränsad till de heliga manifesta-tionerna och profetskapets morgongryningar. En stråle av detta ljus faller på speglarna i de rättfärdigas hjärtan, så att de också genom de heliga manifestationerna kan motta en del av denna kraft och gagnas av.

5. De heliga manifestationerna har tre tillstånd: det kroppsliga tillståndet, själens tillstånd och tillståndet som fullkomlig gudomlig manifestation och himmelsk prakt. Deras kroppar uppfattar endast tingen enligt den materiella världens förmåga och därför har de ibland givit uttryck för fysisk svaghet. Till exempel, ”Jag var sovande och omedveten, Guds vind svepte över mig och väckte mig och befallde mig att förkunna ordet” eller när Jesus i Sitt trettionde år döptes och den Helige anden sänkte sig ned över Honom. Innan dess hade den Helige anden dock ej varit synlig inom Honom. Allt detta gäller manifestationens kroppsliga till-stånd, men deras himmelska tillstånd uppfattar alla ting, är medveten om alla mysterier, är underrättad om alla tecken och behärskar till fullo allt, och detta är lika sant före som efter deras kallelse. Det är därför Jesus har sagt: ”Jag är A och O, den förste och den siste” – det vill säga, det har aldrig skett och ska aldrig ske någon förändring och omdaning i Mig,

1. Fråga: I vilken utsträckning kan människans uppfattningsförmåga förstå Gud?

2. Svar: Detta ämne kräver sin tid och att förklara det vid det här bordet kommer att bli svårt. Likväl ska vi i korthet tala om det.

3. Du ska veta att det finns två slags kunskap: kunskap om tingens innersta väsen och kunskap om deras egenskaper. Tingens innersta väsen är endast känt genom deras egenskaper, deras innersta väsen är för övrigt okänt och dolt.

4. Eftersom vår kunskap om tingen, även om de skapade och begränsade, handlar om deras egenskaper och inte om deras innersta väsen, hur kan det då vara möjligt att förstå det innersta Väsendet hos den obegränsade gudomliga verkligheten? För den innersta naturen av något kan aldrig förstås utan endast dess egenskaper. Till exempel är solens innersta kärna okänd men den kan förstås genom dess egenskaper som är värme och ljus. Människans innersta väsen är okänt och outgrundligt, men det är känt och karakteriserat genom sina egenskaper. Således är allting känt genom sina egenskaper och inte genom sin innersta natur: Fastän det mänskliga sinnet omfattar alla ting och alla yttre ting i sin tur omfattas av det, är ändå det senare okänt med avseende på dess innersta väsen och kan endast bli känt genom dess egenskaper. Hur kan då den uråldrige och evige Herren, som är helgad över all förståelse och föreställning, bli känd till sitt innersta Väsen? Det vill säga, då skapade ting endast kan bli kända genom sina egenskaper och inte genom sin innersta kärna, måste också gudomlighetens verklighet vara okänd när det gäller dess innersta Väsen och känd endast till sina egenskaper.

5. Hur kan för övrigt något som har skapats omfatta den Verklighet som har existerat i all evighet, ty förståelse är resultatet av att kunna omfatta – det senare måste äga rum för att det förra skall kunna inträffa – och den gudomliga innersta essensen är allomfattande och kan ej omfattas.

6. Även skillnader i tillstånd i skapelsens värld är ett hinder för förståelse. Då exempelvis det här mineralet tillhör mineralriket kan den aldrig förstå växtkraften hur högt det än utvecklas. Oavsett vilka framsteg växter och träd gör kan de aldrig föreställa sig synförmågan eller de övriga sinnenas egenskaper. Djuren kan inte föreställa sig människans tillstånd, det vill säga, hennes andliga förmågor. Därför är skillnader i tillstånd ett hinder för kunskap, det lägre tillståndet kan inte förstå den högre. Hur kan då den skapade verkligheten förstå den Verklighet som har existerat i all evighet?

7. Att lära känna Gud innebär därför att förstå och ha kunskap om Hans egenskaper och inte om Hans Verklighet. Och även denna kunskap om Hans egenskaper sträcker sig endast så långt som mänsklig kraft och kapacitet tillåter och förblir fullständigt otillräcklig. Filosofi innebär att, endast så långt som den mänskliga förmågan tillåter, förstå tingens verklighet sådana de är i sig själva. Den skapade verkligheten har ingen annan utväg än att söka förstå de preexistentiella egenskaperna inom ramarna för den mänskliga förmågan. Gudomens osynliga sfär är helgad och upphöjd över alla varelsers fattningsförmåga, och allt som går att föreställa sig kan blott ske genom mänsklig förståelse. Den mänskliga förmågan till förståelse omfattar inte den gudomliga Verklighetens innersta väsen. Allt som människan kan hoppas uppnå är att förstå Gudomens egenskaper, vars ljus är uppenbart och strålande i världen och inom människosjälarna.

8. När vi undersöker världen och människors själar framkommer Den gudomliga fullkomlighetens kristallklara tecken klart och tydligt, ty alla tings verklighet vittnar om existensen om en universell Verklighet. Den gudomliga Verkligheten är såsom solen som skiner från sin helighets höjd över alla länder, och av vars strålglans vart land och var själ mottar en andel. Om det inte vore för detta ljus och denna strålglans kunde ingenting existera. Alla skapade ting förtäljer om detta ljus, tar del av dess strålar och får en del av det, men den fullständiga prakten i dess fullkomlighet, gåvor och kännetecken för Gudomen, lyser fram från den fullkomliga människans verklighet, det vill säga, från den unika gestalt som är den universella gudsmanifestationen. För de andra varelserna har endast tagit emot en del av detta ljus, men den universella gudsmani-festationen är som en spegel som hålles framför Solen och den senare manifesterar sig i den med alla sina fullkomliga drag, attribut, tecken och inflytande.

9. Kunskap om den gudomliga Verkligheten är inte möjlig på något sätt, men kunskap om gudsmanifestationerna är kunskap om Gud, ty gåvorna, prakten och gudomliga attribut är uppenbara i dem. Den som sålunda uppnår kunskap om gudsmanifestationerna kommer därför att få kunskap om Gud och den som förblir likgiltig för dem, kommer att bli berövad denna kunskap. Det är därför klart bevisat att de heliga manifestationerna utgör fokus för Guds gåvor, tecken och fullkomliga egenskaper. Välsignade är de som mottar de gudomliga gåvornas ljus från dessa strålande gryningsplatser!

10. Vi hyser förhoppningen att Guds älskade med stor kraft kommer att dra till sig dessa gåvor från själva källan, och att de kommer att stå upp med en sådan utstrålning och utgöra ett sådant inflytande, att de kommer att utgöra uppenbara bevis på Sanningens sol.

1. Efter att ha påvisat existensen av människans själ, måste vi nu ge bevis för dess odödlighet.

2. Själens odödlighet omnämns i de himmelska böckerna och är själva grunden för de gudomliga religionerna. För belöning och straff sägs vara av två slag – det ena är existentiella belöningar och bestraffningar och den andra är slutgiltiga belöningar och bestraffningar. Existentiella paradis och helveten finns i alla Guds världar, antingen i denna värld eller i andens himmelska riken och att få dessa belöningar är att få evigt liv. Det är därför som Kristus sade, ”Handla på ett sådant sätt att du kan finna evigt liv. Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.”

3. Existentiella belöningar består av dygder och goda egenskaper som pryder den mänskliga verkligheten. Människan var till exempel insvept i mörker och blev lysande; hon var okunnig och blev underrättad; hon var likgiltig och blev medveten; hon var sovande och blev väckt; hon var död och väcktes till liv; hon var blind och började se; hon var döv och började höra; hon var jordisk och blev himmelsk; hon var materiell och blev andlig. Genom dessa belöningar blir hon återfödd i själen, blir skapad på nytt och gestaltningen av versen i Evangeliet där det sägs att apostlarna ”som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud” – vilket vill säga att de befriades från djuriska karaktärsdrag och egenskaper som är inneboende i den mänskliga naturen och fick gudomliga egenskaper, som är utgjutelsen av Guds nåd. Detta är den sanna innebörden av att bli född på nytt. För sådana själar finns det ingen värre plåga än att vara dolda från Gud och inget värre straff än själviska drag, onda egenskaper, lågsinnad karaktär och försjunkande i köttsliga begär. När dessa själar befrias från mörkret i sådana brister genom trons ljus, när de upplyses av strålarna från Sanningens sol och begåvas med alla mänskliga dygder, räknar de detta som den största belöning och betraktar det som det sanna paradiset. Likaledes betraktar de andlig bestraffning – det vill säga, existentiella plågor och bestraffning – som bestående av underkastelse under naturens värld; att vara av-skärmad från Gud; vara okunnig och omedveten; att vara upptagen av begär; att vara försjunken i djuriska laster; att utmärkas av onda egenskaper såsom falskhet, en tyranni och orättfärdighet; böjelse för världsliga ting och att vara absorberad av sataniska fantasier – allt detta räknar de som den största plåga och bestraffning.

4. Den slutgiltiga belöningen som består av evigt liv, har uttryckligen skrivits ned i alla de heliga böckerna. Det innebär gudomliga karaktärsdrag, evig nåd och evig glädje. Den slutgiltiga belöningen är gåvorna och de ädla egenskaper som människan uppnår i den andliga världen efter sitt uppstigande från denna värld, medan de existentiella belöningarna är de sanna och strålande drag som uppnås medan man fortfarande lever i den här världen, och vilka är orsaken till evigt liv. För de existentiella belöningarna innebär framåtskridandet av själva existensen analogt med människans övergång från det embryonala stadiet till mognadsstadiet, framställt i versen, ”Välsignad vare Gud, den bäste Formgivaren!” Den slutgiltiga belöningen består av andliga skänker och förläningar, såsom Guds mångfaldiga gåvor som själen bevärdigas efter själens uppstigande, att få uppnå sitt hjärtas önskan och åter förenas med Honom i det eviga riket. På liknande sätt består den slutgiltiga vedergällningen och straffet av att berövas de särskilda och osvikliga gåvorna från Gud och att nedsjunka till tillvarons lägsta grad. Och den som berövas de gudomliga förmånerna, även om hon lever vidare efter döden, betraktas som död av sanningens folk.

5. Ett logiskt bevis för själens odödlighet är följande: Inga resultat kan produceras utifrån en inte existerande sak, det vill säga, det är omöjligt att någon verkan skulle kunna uppkomma ur absolut icke-existens. För verkan av någonting är sekundärt i förhållande till dess existens och det som är sekundärt är beroende av att det existerar något som är primärt. Så från en icke-existerande sol kan inte några solstrålar skina; på ett icke-existerande hav kan inga vågor svalla; från ett icke-existerande moln kan inget regn falla; från ett icke-existerande träd kan det inte komma någon frukt; från en icke-existerande människa kan inte något manifesteras eller produceras. Så länge som därför verkningen av en existens kommer till synes utgör de bevis för att upphovsmannen till denna effekt existerar.

6. Tänk på hur Kristi överhöghet har levt kvar till denna dag. Hur kan ett rike av en sådan storhet manifesteras av en härskare som inte existerat? Hur kan sådana vågor svalla på ett icke-existerande hav? Hur kan sådana himmelska vindar fläkta från en icke-existerande trädgård? Reflektera över hur, så snart beståndsdelarna av någonting upplöses, oavsett om det är mineraler, växter eller djur och dess grundläggande sammansättning upplöses, all inverkan, inflytande och spår av det försvinner. Men så är det inte med den mänskliga själen och verkligheten, som fortsätter att manifestera sina tecken, att utöva sitt inflytande och upprätthålla sin verkan även efter upplösningen och sönderfallet av kroppens lemmar.

7. Denna fråga är mycket subtil, överväg den uppmärksamt. Detta är ett rationellt bevis så att rationella sinnen skall kunna överväga det, balanserat med förnuft och rättsinnighet. Men om den mänskliga själen gläds och hänförs av konungariket, om det inre ögat öppnas och det andliga örat samstämmer därmed, och om de andliga känslorna får dominera kommer själens odödlighet att kunna ses lika klart som solen, och himmelska budskap och tillkännagivanden kommer att omsluta denna ande.

8. I morgon kommer vi att presentera andra bevis.

1. I går diskuterade vi andens odödlighet. Du ska vara medveten om att själens inflytande och varseblivning är av två slag: det vill säga, själen har två sätt att verka och förstå. Det ena sättet är genom kroppens instrument och organ. Alltså ser den med ögat, hör med örat, talar med tungan. Detta är själens handlingar och den mänskliga verklighetens verksamhet, men de sker med hjälp av kroppsliga instrument. På så sätt är det själen som ser, men med hjälp av ögat; det är själen som hör, men med hjälp av örat; det är själen som talar, men med hjälp av tungan.

2. Det andra sättet för själen att utöva sitt inflytande och utföra en handling är utan dessa kroppsliga instrument och organ. Till exempel under sömnen ser den utan ögon, hör den utan öron, talar den utan tunga, springer den utan fötter – kort sagt, alla förmågor används utan hjälp av instrument och organ. Hur ofta händer det inte att själen har en dröm i sömnens värld vars innebörd blir helt uppenbar två år senare? Och hur många gånger händer det inte likaledes att själen löser ett problem i drömmens värld som den inte kunde lösa i vaket tillstånd. I vaket tillstånd ser ögat bara en kort sträcka men i drömmens värld ser den som befinner sig i öst ända till väst. Vaken ser man endast det för stunden rådande men i sömnen ser man framtiden. I vaket tillstånd kan man på sin höjd resa etthundratjugo kilometer på en timme, under sömnen färdas man genom öst och väst på ett ögonblick. För själen har två sätt att resa: utan hjälpmedel, eller genom en andlig resa och med hjälpmedel, eller fysisk resa – såsom fåglarna som flyger, eller att bäras fram i en farkost.

3. Under sömnen är den fysiska kroppen som död, för den kan inte se, inte heller höra, inte känna och den har varken medvetande eller iakttagelseförmåga – dess krafter har upphävts. Själen är dock inte bara levande och bestående utan den utövar också ett större inflytande, svävar i högre höjder och innehar en djupare förståelse. Att påstå att själen efter kroppens död förintas är som att föreställa sig att en fågel som hålls fånge i en bur skulle förgås om buren blir förstörd, fastän fågeln inte har något att frukta av att buren blir förstörd. Kroppen är som buren och själen är som fågeln: Vi ser att fågeln, obesvärad av sin bur, svävar fritt i sömnens värld. Om därför buren skulle brytas sönder, skulle fågeln inte bara fortsätta att existera utan dess känslor skulle förhöjas, dess iakttagelseförmåga skulle stärkas och dess glädje skulle bli större.

I verkligheten skulle den lämna en plågans plats för ett angenämt paradis, för det finns inget större paradis för de tacksamma fåglarna än att bli befriade från sina burar. Det är därför som martyrer med den största glädje och upprymdhet skyndar till självuppoffringens fält.

4. I vaket tillstånd ser människans öga på sin höjd så långt som en timmes färdavstånd, eftersom själens inflytande med kroppen som hjälpmedel endast sträcker sig så pass långt, men med den inre synen ser den Amerika, förstår den detta land, blir underrättad om dess förhållanden och organiserar sina bestyr därefter. Om då själen vore identisk med kroppen skulle kraften hos dess inre syn inte kunna sträcka sig längre än den. Därför är det uppenbart att själen är skild från kroppen, att fågeln är skild från buren och att själens kraft och inflytande är starkare när kroppen inte fungerar som mellanled. Om då instrumentet inte längre kan användas fortsätter ändå dess handhavare att existera. Om pennan exempelvis övergives eller bryts sönder förblir ändå författaren levande och frisk. Om ett hus blir förstört fortsätter ändå ägaren att leva. Detta är ett av de logiska argumenten för att bevisa att själen är odödlig.

5. Detta är ett annat bevis: Människans kropp kan bli svag eller robust, sjuk eller frisk, trött eller utvilad; den kan råka ut för att förlora en hand eller ett ben; den kan förlora fysiska krafter; den kan bli blind, döv, stum eller förlamad – kort sagt, den kan bli allvarligt skadad. Och ändå, trots detta, behåller själen sitt ursprungliga tillstånd och sin andliga iakttagelseförmåga och lider ingen skada eller brister. Men när kroppen lider av en allvarlig sjukdom eller olycka förlorar den själens gåvor, liksom en spegel som är trasig eller täckt av damm och inte längre kan reflektera solens ljus eller uppenbara dess gåvor.

6. Vi har redan förklarat att människans själ inte är innesluten i kroppen, ty den är befriad och helgad från utträde och återgång, något som karakteriserar den fysiska kroppen. Själens anslutning till kroppen är istället såsom solens till spegeln. Kort sagt, själen är alltid i samma tillstånd. Den blir varken sjuk av kroppens sjukdomar eller sund av dess hälsa, den blir inte svag eller handikappad, olycklig eller nedslagen, förminskad eller krymper – det vill säga, den skadas inte och utsätts inte för någon påverkan till det sämre på grund av kroppens bräcklighet, även om kroppen förtvinar eller om händer, fötter och tunga blir avhuggna eller om den berövas syn- eller hörselförmågan. Därför är det uppenbart och fastställt att själen inte är en del av kroppen och att dess odödlighet inte är beroende av den senares, utan att själen härskar oinskränkt i kroppens värld och att dess kraft och inflytande är klar och synlig, likt solens gåvor i spegeln. Men när spegeln är täckt av damm eller sönderslagen kommer den att berövas solens strålar.

1. Du skall vara medveten om att tillvarons nivåer är omgärdade av ramar – nivåer av att vara tjänare, av profetskap och av gudomlighet – men att Guds och skapelsens egenskaper är obegränsade. När man undersöker ämnet noga, kommer man att se att existensen även i dess allra yttersta mening är obegränsad fullkomning, för det är omöjligt att finna något skapat ting som är så perfekt att man inte kan tänka sig något som är mer överlägset. Till exempel kan man inte finna en rubin i mineralriket eller en ros i växtriket eller en näktergal i djurriket, som är sådan att man inte kan föreställa sig att det kan finnas ett ännu bättre exemplar.

2. Eftersom Guds nåd är oändlig så är mänskliga egenskaper också oändliga. Om det vore möjligt för någon företeelses verklighet att nå fullkomlighetens högsta topp då skulle den bli oberoende av Gud, och den tillfälliga verkligheten skulle nå samma ställning som den grundläggande verkligheten. Men för varje skapat ting finns det en nivå som den inte kan passera, så den som innehar nivån av tjänande kan aldrig uppnå nivån av gudomlig överhet, oavsett hur stora framsteg hon må göra och uppnår oändlig fullkomning. Detta är sant om alla skapade ting. Hur långt ett mineral än må utvecklas kan det inte förvärva växtkraft inom mineralriket. Oavsett hur långt en blomma utvecklas så kommer den aldrig att förevisa några sinnesförnimmelser på växtrikets nivå. Så denna silvermineral kan aldrig utveckla syn eller hörsel. På sin höjd kan det utvecklas inom sin egen nivå och bli ett perfekt mineral, men det kan inte förvärva växtkraft eller få sinnesförmågor och det kan aldrig bli levande. Det kan bara utvecklas i sin egen nivå.

3. Till exempel kan Petrus inte bli Kristus. Allt han kan förmå är att uppnå oändlig fullkomning på den tjänande nivån, ty varje existerande företeelse har möjlighet att utvecklas. Eftersom människans själ har ett evigt liv efter att ha kastat av sig denna elementära kropp är den, liksom andra existerande ting, utan tvekan förmögen att göra framsteg och således kan man be för att den avlidnes själ ska göra framsteg, bli förlåten eller få ta emot gudomliga ynnestbevis, frikostighet och nåd. Det är därför man beder om Guds överseende och förlåtelse i Bahá’u’lláhs böner för dem som har gått vidare till nästa värld. Och för övrigt – precis som människor har behov av Gud i denna värld, så har de behov av Honom i nästa. Skapelserna är alltid behövande och Gud är alltid helt oberoende av dem, både i denna värld och i den kommande världen.

4. Rikedomen i nästa värld består av närhet till Gud. Därför är det säkert att de som står nära den gudomliga tröskeln har rätt att göra förbön och denna förbön är godkänd i Guds ögon. Men förbön i den andra världen har inga likheter med förbön i den här världen. Det är ett helt annat tillstånd och en annan verklighet som inte kan uttryckas med ord.

5, Om en rik man vid tiden för sin bortgång testamenterar en del av sin rikedom till de fattiga och behövande, så kanske denna handling kan medföra gudomligt överseende och förlåtelse och resultera i att han gör framsteg i den Allbarmärtiges konungarike.

6. På samma sätt får föräldrar uthärda den största möda och bekymmer för sina barn, och vid den tid då de senare har nått mogen ålder, har föräldrarna ofta skyndat vidare till nästa värld. Sällan får en moder och fader avnjuta belöningen i den här världen för den smärta och de bekymmer som de har genomgått för sina barn. Därför måste barnen, i gengäld för denna smärta och dessa bekymmer, skänka bidrag till välgörenhet och utföra goda handlingar i deras namn och bönfalla om överseende och förlåtelse för deras själar. Så du borde därför, i gengäld för den kärlek och vänlighet som din fader har visat dig, skänka gåvor till de fattiga i hans namn, och med den största ödmjukhet och värme bönfalla om Guds överseende och förlåtelse och söka Hans oändliga nåd.

7. Det är till och med möjligt att tillståndet för dem som har dött i synd och otro kan bli förändrat, det vill säga, de kan bli föremål för gudomlig förlåtelse. Det kan ske genom Guds nåd, inte genom Hans rättvisa, ty nåd är att förläna någon något utan att det förtjänats, och rättvisa är att giva för att det är välförtjänt. Då vi har förmåga att be för dessa själar här, har vi även samma förmåga i nästa värld, i konungarikets värld. Är inte alla varelser i denna världen Guds skapelser? De måste därför kunna göra framsteg i den världen också. Och på samma sätt som de kan söka upplysning här genom åkallan, kan de också där vädja om förlåtelse och söka upplysning genom böner och åkallan. Eftersom sålunda själar i denna värld kan utvecklas i denna värld genom sina böner och åkallan, eller genom heliga själars böner, så kan de även efter döden utvecklas genom sina egna böner och åkallan, särskilt när de är föremål för förbön av de heliga manifestationerna.

1. Du ska veta att ingenting som existerar förblir i ett tillstånd av vila – det vill säga, allt är i rörelse. Antingen växer det eller avtar, antingen kommer det från icke-existens till existens eller passerar från existens till icke-existens. Så denna blomma, denna hyacint, kom vid en viss tidpunkt från icke-existens till att existera och passerar nu från existens till icke-existens. Detta kallas grundläggande eller naturlig rörelse och kan ej på något sätt skiljas från skapade ting för det är ett av deras väsentliga villkor, på samma sätt som det är ett väsentligt villkor för elden att brinna.

2. Det är därför klart fastställt att denna rörelse, vare sig den går framåt eller tillbaka, är nödvändig för existensen. När nu själen fortsätter efter döden är det antingen nödvändigt att den gör framsteg eller försvagas, och att i nästa värld upphöra att göra framsteg är detsamma som att avta. Men den mänskliga själen överskrider aldrig sin egen nivå – den fortskrider endast inom denna nivå. Exempelvis spelar det ingen roll hur långt Petrus ande och verklighet fortskrider, den kommer aldrig att nå samma nivå som Kristi verklighet innehar, utan kommer endast att fortskrida inom sina egna nedärvda gränser.

3. Sålunda kan man se att, hur långt detta mineral än må fortskrida, så förblir fortskridandet inom dess egen nivå. Man kan omöjligen få denna kristall, till exempel, att nå ett tillstånd där det får synförmåga. Hur mycket månen än må utvecklas kan den aldrig bli den lysande solen och dess avstånd till jorden kommer alltid att vara inom dess egen nivå. Hur långt apostlarna än fortskred kunde de aldrig bli Kristus. Det är sant att kol kan bli en diamant men båda befinner sig i mineralernas rike och deras beståndsdelar är desamma.

1. När vi närmare betraktar tingen konstaterar vi att de alla faller inom tre kategorier: mineraler, växter eller djur. Det finns således tre klasser av varelser och varje kategori har sina sorter. Människan är den art som är mest framstående, eftersom hon kombinerar de fullkomliga särdragen i tre klasser – det vill säga, hon innehar en materiell kropp, förmågan att växa, förmågan att förnimma. Förutom mineral, växt och djurrikets fullkomning har hon emellertid också en speciell förmåga som de andra skapelserna är berövade, nämligen sinnets perfektion. Därigenom är människan den ädlaste av alla existerande ting.

2. Människan befinner sig på den slutliga nivån av materiell utveckling och i början av andlighet, vilket vill säga, hon är i slutet av ofullkomlighet och början av fullkomlighet. Hon befinner sig på den allra sista nivån av mörker och i begynnelsen av ljuset. Det är därför som människans ställning har sagts vara slutet på natten och början av dagen, vilket innebär att hon omfattas av alla nivåer av ofullkomlighet och att hon potentiellt äger alla fullkomningens nivåer, så hon har både en djurisk sida och en änglalik sida. En undervisares roll är att fostra och utbilda mänskliga själar, så att deras änglalika sida kan övervinna den djuriska. Skulle sålunda de gudomliga krafterna, som är identiska med fullkomlighet, besegra de sataniska krafterna i människan, vilka innebär total ofullkomlighet, så blir hon den ädlaste av alla varelser. Skulle motsatsen inträffa blir hon den mest avskyvärda av alla varelser. Det är därför hon framstår som slutet av ofullkomlighet och början av fullbordan.

3. I ingen annan art i tillvarons värld kan man se så stora skillnader, sådan särprägel, sådana kontraster och motsättningar som hos människan. Det är till exempel över människan som Gudomens strålande ljus har spridits, såsom det var med Kristus – se så ärofull och ädel människan är! Samtidigt dyrkar hon stenar, träd och lerklumpar – se hur lågtstående hon är, att föremålet för hennes dyrkan skulle vara den lägsta nivån av existens, det vill säga, stenar utan liv och jordklumpar, berg, skogar och träd! Vilket större elände kan det finnas för människan än att dyrka de lägsta av alla ting?

4. För övrigt är kunskap ett mänskligt attribut, men det är även okunnighet. Sannfärdighet är en mänsklig egenskap, men det är även falskhet. Detsamma är sant om pålitlighet och förräderi, rättvisa och tyranni och så vidare. Kort sagt, all fullkomlighet och dygd, liksom varje last, är en av människans egenskaper. Betänk likaledes skillnaderna som existerar mellan medlemmarna av det mänskliga släktet. Kristus var en människogestalt och det var även Kaifas[3]; Moses var en människa och det var även Farao; Abel var en människa och det var även Kain; Bahá’u’lláh var en människa och det var även Yahyá. Det är därför människan sägs vara Guds främsta tecken – det vill säga, hon är skapelsens bok – eftersom alla mysterier i universum finns inom henne. Om hon skulle komma in under den Sanne fostrarens skugga och bildas på rätt sätt, blir hon ädelstenarnas ädelsten, ljusens ljus och andarnas ande. Hon blir brännpunkten för gudomliga välsignelser, källan till andliga egenskaper, gryningsplatsen för himmelskt ljus och mottagaren av gudomlig inspiration. Skulle hon emellertid gå miste om denna undervisning blir hon förkroppsligandet av sataniska egenskaper, sammanfattningen av djuriska laster och källan till allt som är grymt och dunkelt.

5. Detta är visdomen med profeternas framträdande: att fostra mänskligheten, att denna kolbit skall bli en diamant och detta sterila träd ska bli ympat och skänka den sötaste och läckraste frukt. Och efter det att den ädlaste tillståndet i mänsklighetens värld har blivit uppnådd, kan hon göra ytterligare framsteg, men endast i nivån av fullkomning, inte i sitt tillstånd, ty nivåerna är begränsade, men gudomligt fullbordande är oändligt.

6. Både före och efter det att den mänskliga själen har lagt av denna materiella lekamen utvecklas den mot fullkomning, men inte i tillstånd. Alla skapade tings framåtskridande kulminerar i den fullkomnade människan och det existerar ingen mer storartad varelse än hon: Människan, som har nått det mänskliga tillståndet, kan enbart utvecklas till fulländning och inte i ställning, för det finns ingen högre tillstånd som hon kan komma till än den att bli en fullbordad människa. Hon kan enbart utvecklas inom den mänskliga tillståndet, eftersom den mänskliga fulländningens egenskaper är obegränsade. Hur lärd således en person än må vara är det alltid möjligt att föreställa sig någon som är ännu lärdare.

7. Eftersom människans fullbordande sker oändligt, kan hon även göra framsteg mot denna fulländning efter att ha uppstigit från denna värld.

1. Fråga: Det sägs i Kitáb-i-Aqdas, …”vemhelst som är berövad detta, har gått vilse, även om han vore upphovet till varje rättfärdig gärning.” Vad är betydelsen av denna vers?

2. Svar: Denna välsignade vers innebär att grunden till framgång och frälsning är erkännandet av Gud och att goda handlingar, som är trons frukter, härrör ur detta erkännande.

3. När det erkännandet inte har uppnåtts fortsätter människan att vara avskärmad från Gud, och eftersom hon är avskärmad når inte hennes goda handlingar deras fullständiga och önskvärda verkan. Denna vers betyder inte att alla själar som är avskärmade från Gud är lika, oavsett om de framvisar goda eller orättfärdiga handlingar. Det innebär endast att grunden är att erkänna Gud och att goda handlingar följer av denna kunskap. Ändå är det säkert att bland dem som är avskärmade från Gud råder det en skillnad mellan dem som gjort goda gärningar och syndaren och missdådaren. För den själ som är avskärmad från Gud och som besitter en god karaktär och ett gott uppträdande förtjänar Guds förlåtelse, medan den som är en avskärmad syndare och har en dålig karaktär och ett dåligt uppträdande, kommer att berövas denna nåd och gåvorna från Gud. Häri ligger skillnaden.

4. Därför betyder denna välsignade vers att endast goda handlingar, utan ett erkännande av Gud inte kan leda till evig försoning, evig framgång och frälsning och inträde i Guds rike.

1. Fråga: Hur kommer själen att leva vidare efter det att kroppen har lagts åt sidan och själens har nått sin frihet? Låt oss anta att de själar som får hjälp av den Helige andens utgjutelser når fram till sann existens och evigt liv. Men vad händer med de själar som är avskärmade från Gud?

2. Svar: Somliga anser att kroppen är det väsentliga och att den existerar i sig själv och att själen är en tillfällighet som lever genom kroppens verklighet. Sanningen är emellertid att själen är kärnan genom vilken kroppen lever. Om det tillfälliga – kroppen – blir förstörd, så återstår kärnan – själen.

3. För det andra, själen, eller människoanden, existerar inte genom denna kropp genom att vara en del av den – det vill säga, den går inte in i den, ty att vistas inuti något och att inträda är kännetecken för kroppen och själen är helgad över det. Till att börja med träder den aldrig in i kroppen, vilket skulle kräva en annan hemvist för den när den lämnar den. Nej, förbindelsen mellan själen och kroppen är som ljuset i en spegel. Om spegeln är polerad och perfekt kommer ljuset från lampan att visa sig i den, och om spegeln har gått sönder eller blivit täckt med damm kommer ljuset att förbli dolt.

4. Själen – människoanden – har till att börja med varken trätt in i denna kropp eller existerar genom den, såtillvida att den skulle behöva någon slags substans som den var beroende av efter sönderdelningen av kroppens beståndsdelar. Tvärtom är kroppen beroende av själens väsen. Själen har en individualitet alltifrån början och den erhåller inte det genom kroppens inflytande. På sin höjd kan man säga att själens individualitet och identitet kan stärkas i denna värld, och att själen antingen fortskrider och nalkas sin grad av fullbordan eller förblir i okunnighetens lägsta avgrund, och är dold för och berövad möjligheten att få skåda Guds tecken.

5. Fråga: Genom vilka hjälpmedel kommer människoande – själen – att göra framsteg efter att ha lämnat denna dödliga värld?

6. Svar: Människoandens framsteg i den gudomliga världen efter att dess anslutning till den förgängliga kroppen har upphört, sker antingen endast genom Herrens nåd och frikostighet, eller genom förbön och böner från andra mänskliga själar eller genom att regelrätta bidrag och välgörenhet görs i hennes namn.

7. Fråga: Vad händer med barn som dör innan de uppnått mogen ålder eller före den utsatta tiden för deras födelse?

8. Svar: De barnen vilar i skuggan av Den gudomliga försynen och då de inte har begått någon synd och inte är besudlade med orenhet från naturens värld, blir de uppenbarare av gudomlig nåd, och glimtarna från den gudomliga barmhärtighetens öga kommer att vara riktade rakt emot dem.

1. Du ställer frågan om det eviga livet och om inträdet i konungariket. Det riket betecknas på ett ytligt sätt som ”himmelen”, men detta är ett uttryck och en liknelse och inte ett faktabaserat påstående eller verklighet. För det är inte en materiell plats, det är helgat från tid och rum. Det är ett andligt rike, en gudomlig värld och sätet för den allsmäktige Herrens herravälde. Det är höjt över kroppar och allt som är världsligt, det är befriat och helgat över alla människans fåfänga antaganden. Ty att vara begränsad till en plats är karakteristiskt för kroppar men inte för andar. Tid och rum omgiver kroppen, inte förståndet och själen.

2. Observera att människans kropp är begränsad till en liten plats som endast omfattar två spadtag jord. Men människans ande och förstånd färdas genom alla länder och regioner och även genom himlens gränslösa rymd, den omfattar all existens, gör upptäckter i sfärerna därovan och i universums oändliga vidder. Det beror på att själen inte har någon plats: det är en platslös verklighet och för själen är jorden och himlen detsamma eftersom den gör upptäckter i båda. Men kroppen är begränsad till en plats och vet inte vad som ligger bortom den.

3. Livet är av två slag, kroppens liv och själens liv. Kroppens liv är det materiella livet medan själens liv är en himmelsk existens, som består av att ta emot Guds andes nåd och att upplivas av en fläkt av den Helige anden. Även om det materiella livet besitter existens är det, i de andligt sinnade själarnas ögon, absolut icke-existens och död. På så sätt existerar människan och det gör den här stenen också, men vilken skillnad råder det inte mellan människans existens och stenens! Stenen existerar, men om man sätter den i relation till människans existens, är den icke-existerande.

4. Vad som menas med ”evigt liv” är att ta emot den Helige andens nåd, liksom en blomma som tar emot vårens gåvor och vindar. Lägg märke till att denna blomma till en början helt och hållet levde ett mineralliv, men den fann ändå ett annat liv genom vårens ankomst, vårregnets utgjutelser och den strålande solens värme, och framträdde då med den yttersta vitalitet, utsökthet och doft. Jämfört med blommans senare liv var dess tidigare liv som att vara död.

5. Vi menar att livet i konungariket är själens liv och att det är evigt och helgat bortom tid och rum, liksom den mänskliga själen som saknar en plats. Om du skulle söka genom hela den mänskliga kroppen skulle du inte kunna finna en särskild plats eller ställe för själen. Själen är helt utan plats och helt okroppslig, men den har en relation till kroppen likt solens relation till denna spegel: solen upptar inte någon plats i spegeln, men den står i ett förhållande till den. På samma sätt är himmelrikets värld helgad över allt som kan ses med ögat eller uppfattas med andra sinnen, såsom hörsel, lukt, smak eller känsel.

6. Var kan man då i människan finna detta förstånd som är inneboende hos henne och vars existens står bortom allt tvivel? Om man skulle undersöka den mänskliga kroppen med ögat, örat eller de andra sinnesorganen skulle man inte finna det, trots att det uppenbarligen existerar. Förståndet har därför ingen plats, trots att det har en koppling till hjärnan. Så är det med himmelriket. På samma sätt har kärlek ingen plats men den har en koppling till hjärtat. Och på samma sätt har konungariket ingen plats men det knyter an till den mänskliga verkligheten.

7. Inträde i konungariket sker genom Guds kärlek, genom avskiljande, helgelse och helighet, genom sannfärdighet och renhet, genom ståndaktighet, trofasthet och självuppoffring.

8. Utifrån dessa förklaringar framgår det klart att människan är odödlig och evig. De som tror på Gud, som omhuldar Hans kärlek, som har uppnått visshet, åtnjuter det välsignade liv som vi kallar evigt liv, men de som är avskärmade från Gud lever i mörker även om de har förlänats liv, och deras liv i jämförelse med livet för de troende är icke-existens.

9. Således är ögat levande och det är nageln på fingret också, men nagelns liv är, i förhållande till ögats liv, icke-existens. Både stenen och människan existerar, men i förhållande till människan har stenen ingen existens eller någon tillvaro, ty när människan dör och hennes kropp upplöses och förintas blir den som sten, jord och mineral. Därför är det klart att även om en mineral existerar är den i förhållande till människan en icke-existens.

10. På samma sätt framstår de själar som är avskärmade från Gud, i jämförelse med den helgade existensen av det gudomliga rikets barn, även om de existerar både i den här världen och i den kommande världen, som icke-existerande och glömda.

1. Fråga: Är öde, som nämns i de heliga böckerna, någonting slutgiltigt? Om det är så, finns det då någon orsak eller fördel med att försöka undvika det?

2. Svar: Ödet är av två slag. Det ena är slutgiltigt och det andra förutsätter vissa villkor eller, som man säger, är nära förestående. Det oåterkalleliga ödet är det som inte kan förvandlas eller förändras, medan det villkorade ödet är det som kan inträffa eller inte inträffar. Det slutgiltiga ödet för denna lampa är sålunda att oljan ska brinna upp och förbrukas. Dess slutliga utslocknande är därför säkert och det är omöjligt att förvandla eller förändra ett sådant resultat för så ser dess slutgiltiga öde ut. På liknande sätt har en kraft skapats i människans kropp, vars försvagning och utmattning oundvikligen leder till att kroppen upplöses. Det är precis som med oljan i lampan för efter det att den har brunnit färdigt och förbrukats kommer lampan utan tvekan att slockna.

3. Men det villkorade ödet kan jämföras härmed: medan lite olja fortfarande återstår blåser det en stark vind och släcker lampan. Detta öde är beroende av vissa förutsättningar. Det är lämpligt att undvika detta öde, att skydda sig mot det och att vara försiktig och klok. Men det oåterkalleliga ödet som är som förbrukningen av oljan i lampan, kan inte förändras, förvandlas eller uppskjutas. Det måste äga rum och lampan kommer ovillkorligen att slockna.

1. Fråga: Har stjärnorna på himlen något inflytande på den mänskliga själen eller har de det inte?

2. Svar: Vissa himlakroppar utövar ett fysiskt inflytande på jorden och dess varelser, vilket är klart och uppenbart och behöver inte någon förklaring. Tänk på solen som genom hjälp av gudomlig nå vårdar jorden och alla dess varelser. Om det inte vore för ljuset och värmen från solen skulle uppenbart alla jordiska ting upphöra att existera.

3. Gällande andligt inflytande – fastän det kan verka underligt att dessa stjärnor skulle utöva en andlig påverkan på människans värld, borde du inte bli förvånad över det särskilt mycket, om du ändå skulle reflektera djupt över detta ämne. Jag menar emellertid inte att slutsatserna som drogs av forna tiders astrologer var riktiga angående stjärnornas och planeternas rörelser, för de var endast fantasifulla påfund som härrörde från egyptiska, assyriska och kaldeiska präster, eller snarare hade sina rötter i hinduernas felaktiga föreställningar, och i grekernas och romarnas och andra stjärndyrkares vanföreställningar. Det jag menar istället är att detta gränslösa universum är som den mänskliga kroppen, vars delar är förenade och hänger ihop med varandra på ett fulländat sätt. Det vill säga, på samma sätt som alla delar, lemmar och organ i den mänskliga kroppen är förenade och tillsammans hjälper, stärker och påverkar varandra, så är också delarna och lemmarna i detta gränslösa universum förenade med, och andligt och materiellt påverkade av varandra. Ögat ser till exempel och då blir hela kroppen påverkad, örat hör och varje lem och kroppsdel sätts i rörelse. Det finns inte något tvivel härom för tillvarons värld är också som en levande person. På så sätt kräver sambandet som existerar mellan olika delar av universum en ömsesidig påverkan och ömesidiga effekter, antingen de är materiella eller andliga.

4. För dem som förnekar det andliga inflytandet på materiella ting nämner vi detta lilla exempel: vackra ljud, underbara toner och harmoniska melodier är tillfälligheter som påverkar luften; för ljud är vibrationer i luften och genom dessa vibrationer framkallas en reaktion från trumhinnans nerver med hörselintryck som resultat. Tänk nu på hur luftens vibrationer, vilka är en tillfällighet bland många tillfälligheter och som räknas som intet, attraherar och upplivar människans själ och har ett stort inflytande på henne. De får henne att skratta och att gråta och kan även förmå henne att utsätta sig för fara. Lägg därför märke till vilket samband det finns mellan människans själ och luftens vibrationer, att de senare kan förflytta henne från ett tillstånd till ett annat och överväldiga henne så mycket att det helt berövar henne både tålamod och fattning. Fundera på hur anmärkningsvärt detta är, för ingenting kommer från sångaren och inträder i lyssnaren och ändå skapas det en stor andlig kraft. Denna mycket nära relation mellan alla skapade ting måste därmed ge upphov till andligt inflytande och påverkan.

5. Som redan har nämnts har den mänskliga kroppens delar och lemmar en inbördes verkan på varandra. Till exempel ser ögat något och hjärtat påverkas. Örat hör och får inflytande över själen. Hjärtat finner vila, tankarna utvecklas och kroppsdelarna upplever ett behagligt tillstånd. Vilken förbindelse och vilket samband detta är! Och om en sådan förbindelse existerar och ett sådant andligt inflytande och verkan sker mellan olika delar av människans kropp, vilken endast är en enskild varelse bland många, då måste det förvisso finnas både andliga och materiella förbindelser bland oräkneliga universella varelser. Och fastän våra nuvarande metoder och vetenskaper inte kan upptäcka dessa förbindelser bland de universella varelserna, är deras existens inte desto mindre klar och oomtvistlig.

6. För att summera; alla skapelser, både universella och enskilda, är inbördes förenade med varandra i enlighet med Guds fulländade visdom och har inflytande på varandra sinsemellan. Om det inte vore så, skulle den allomfattande organisationen och universella ordningen i tillvaron vara kaotisk och söndersliten. Och eftersom alla skapade ting är förbundna med varandra på ett gott sätt, är allt ordnat, arrangerat och fullkomnat.

7. Detta ämne är värt en djupare undersökning och bör röna noggrann uppmärksamhet och djupt begrundas.

1. Fråga: Är människan fri och obunden i alla sina handlingar eller är hon tvingad och begränsad?

2. Svar: Detta är en av de viktigaste frågorna när det gäller gudomlighet och det är det mest svårfattliga. En annan dag skall vi, om Gud vill, ge en mer fullständig förklaring av detta ämne vid middagen. Nu ska vi endast fatta oss kort med några få ord, enligt följande.

3. Vissa frågor är föremål för människans fria vilja, som att handla rättvist och ärligt, eller orättvist och orättfärdigt – med andra ord, valet mellan goda och onda handlingar. Det är klart och tydligt att människans vilja uttrycks tydligt med dessa handlingar. Men det finns vissa saker som är tvingande och nödvändiga för människan, såsom sömn, död, sjukdom, försvagade krafter, olyckor och materiella förluster. De är inte underkastade människans vilja och hon är inte ansvarig för dem, och hon är tvungen att stå ut med dem. Men i valet av goda och dåliga handlingar är hon fri och hon utför dem av sin egen vilja.

4. Om hon exempelvis så önskar, kan hon tillbringa sin tid med att prisa Gud och hon kan om hon så önskar, vara upptagen med annat än Honom. Hon kan tända sitt hjärtas ljus med Guds kärleks låga och bli någon som önskar världen allt gott, eller så kan hon bli en fiende till hela mänskligheten och rikta sin kärlek till världsliga ting. Hon kan välja att vara rättvis eller orättfärdig. Alla dessa gärningar och handlingar står under hennes egen kontroll och hon är därför ansvarig för dem.

5. Men en annan fråga uppstår: människans situation kännetecknas av fullständig hjälplöshet och absolut fattigdom. All makt och kraft är förbehållet Gud allenast, och människans upphöjelse och förnedring är beroende av den Högstes vilja och syfte. Därför sägs det i evangeliet att Gud är som en krukmakare som gör ”ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande.” Det mindre hedrande kärlet har emellertid inte rätt att förebrå krukmakaren och säga: ”Varför har du inte gjort mig till en värdefull kopp, som förs vidare från hand till hand?” Denna vers betyder att själar innehar olika tillstånd. De som innehar tillvarons lägsta tillstånd, som mineralet, har ingen rätt att opponera sig och säga: ”O Gud, varför har du inte gett mig växternas fullkomlighet?” Och likaledes har plantan ingen rätt att protestera över att den har berövats djurrikets fullkomlighet. Och på samma sätt anstår det inte djuret att klaga på bristen av mänsklig dygd. Nej, alla dessa ting är fullkomliga i sin egen ställning och de måste eftersträva den ställningens fullkomning. Det lägre skapade har, som vi sagt tidigare, varken rätt eller kvalifikation att sträva efter ställningen och fullkomligheten hos det som står högre, utan måste göra framsteg inom sin egen grad.

6. Vidare, människans stillhet eller rörelse är beroende av Guds hjälp. Om denna hjälp inte skulle nå henne kan hon varken göra gott eller ont. Men när hjälpen från den allbarmhärtige Herren skänker människan en existens, kan hon göra både gott och ont. Och om denna hjälp skulle skäras av skulle hon bli helt hjälplös. Det är därför hjälp och stöd från Gud påpekas i de heliga skrifterna. Detta tillstånd kan liknas vid ett fartyg som rör sig genom vindens eller ångans kraft. Skulle denna kraft skäras av skulle det vara fullständigt omöjligt för fartyget att röra sig. Icke desto mindre, i den riktning som rodret är vänt, kommer ångan att driva fram fartyget i den riktningen. Om rodret är vänt mot öst, kommer fartyget att röra sig österut, och om det är riktat mot väst kommer fartyget att röra sig mot väster. Denna rörelse kommer inte från fartyget självt, utan från vinden eller ångan.

7. På liknande sätt bärs människan i alla sina handlingar upp av den gudomliga hjälpens kraft, men valet mellan ont och gott tillhör endast henne själv. Det är som när en konung utser en person att bli guvernör för en stad, och då förlänar honom fullständig auktoritet och visar honom vad som är rättvist och orättvist enligt lagen. Om nu denne guvernör skulle begå orätt även om han handlar med makt och auktoritet från konungen, skulle konungen ändå inte överse med hans orättvisa. Och om guvernören skulle handla rättvist, skulle detta också vara med kunglig auktoritet och konungen skulle bli belåten och nöjd med hans rättvisa.

8. Vår mening är att valet av gott och ont tillhör människan, men under alla omständigheter är hon beroende av den livsuppehållande stödet från den gudomliga försynen. Guds överhöghet är verkligen stor och alla är fångna i Hans makts grepp. Tjänaren kan inte göra något av enbart sin egen vilja, ty Gud är allsmäktig och behärskar allt och skänker sitt stöd till hela skapelsen.

9. Denna fråga har blivit tydligt förklarad och belyst.

1. Fråga: En del människor tror att de gör andliga upptäckter, det vill säga, att de samtalar med andar. Hur är det möjligt?

2. Svar: Andliga upptäckter är av två slag: det ena, som folk vanligtvis pratar om, är rena fantasier, medan det andra är sanna andliga uppenbarelser som dem av Jesaja, Jeremias och Johannes.

3. Tänk på att människans kontemplativa krafter frambringar två slag av föreställningar. Det ena slaget är sunda och sanna föreställningar, som då de följs av beslut, blir förverkligade på det yttre planet, såsom korrekta arrangemang, kloka åsikter, vetenskapliga upptäckter och tekniska uppfinningar. Det andra slaget består av falska idéer och grundlösa fantasier som inte frambringar någon frukt och inte existerar i verkligheten. De svallar som vågorna på villfarelsens hav och försvinner som ofruktbara drömmar.

4. Likaledes finns det två slags andliga upptäckter. Det ena är profeternas uppenbarelser och Guds utvaldas andliga upptäckter. Profeternas visioner är inte drömmar utan sanna andliga upptäckter. När de därför säger, ”Jag såg någon i en sådan form och jag sade detta och han gav ett sådant svar.” Det är en vision som sker i vaket tillstånd och inte i sömnens värld. Det är en andlig upptäckt som uttrycks i form av en vision.

5. Det andra slaget av andliga upptäckter är ren illusion, men dessa illusioner får en sådan påtaglig form att för många godtrogna människor ter de sig verkliga. Det uppenbara beviset för detta är att det inte har framkommit något konkret resultat eller följd på detta förmodade framtvingande eller tillkallande av andar. Nej, de är enbart rena sagor och fantasier.

6. Var därför medveten om att den mänskliga verkligheten omfattar tingens verklighet och upptäcker deras sanna natur, deras egenskaper och deras mysterier. Till exempel har alla existerande hantverk, uppfinningar, vetenskaper och lärdomsgrenar upptäckts av den mänskliga verkligheten. Vid en tidpunkt var de alla dolda och hemlig-hållna mysterier, men människans verklighet upptäckte dem gradvis och lyfte fram dem från den osynliga världen till det synliga området. Det är därför uppenbart att människans verklighet omfattar alla ting. Sålunda befinner den sig i Europa och upptäcker Amerika, den är på jorden och gör upptäckter i himlen. Den reder ut alla tings hemligheter och uppfattar alla varelsers verklighet. De sanna avslöjanden som överens-stämmer med verkligheten är lika visioner – som består av andlig förståelse, himmelsk inspiration och nära kommunikation med mänskliga själar – och därmed kommer mottagaren att säga att hon såg, eller sade eller hörde sådana saker.

7. Det är därför uppenbart att själen besitter en mäktig uppfatt-ningsförmåga utan någon medverkan av något av de fem sinnena, som ögon eller öron. Och, vad gäller andlig förståelse och inre avslöj-anden, finns det mellan andliga själar en enhet som överträffar all fantasi och jämförelse och en gemenskap som överskrider tid och plats. Så, till exempel, när det står skrivet i Evangeliet att Moses och Elia kom till Kristus på berget Tabor, är det uppenbart att detta inte var ett materiellt möte utan ett andligt tillstånd, som har uttrycks som ett fysiskt möte.

8. Den andra typen av sammankallande av och samtal och samröre med andar är fåfänglig inbillning och ren illusion, fastän det kanske tycks vara verkligt. Människans förstånd och tanke upptäcker ibland vissa sanningar och denna tanke och upptäckt frambringar påtagliga resultat och fördelar. Sådana tankar har en stabil grund. Men många saker som kommer till människans tankar liknar vågorna på illusionens hav; de bär ingen frukt och skänker inget resultat. Människan kan också i sömnens värld ha en dröm som blir helt förverkligad, vid ett annat tillfälle har hon en dröm som inte alls leder till något resultat.

9. Vad vi menar är, att detta tillstånd som vi kallar att samtala och att ha förbindelse med andar är av två slag. Det ena är ren illusion och det andra, som består av visioner som omnämns i Bibeln, som Jesajas och Johannes och Kristi möte med Moses och Elias, är verkliga. De senare utövar ett underbart inflytande på sinnen och tankar och en stark dragningskraft på hjärtat.

1. Fråga: Vissa människor botar sjuka genom andliga metoder – det vill säga utan medicin. Hur kan det ske?

2. Svar: En detaljerad förklaring av denna fråga har givits tidigare. Om du inte har förstått den helt och hållet ska vi upprepa den så att du kan förstå. Du ska veta att det finns fyra olika slag av behandling och helande utan medicin. Två av dem kommer sig av materiella orsaker och två av andliga orsaker.

3. När det gäller de två materiella slagen så beror det ena på det faktum att både hälsa och sjukdom är smittsamma. De smittsamma sjukdomarna är hastiga och våldsamma, medan hälsans smittsamhet är extremt långsam och svag. Om två kroppar bringas i kontakt med varandra kommer säkert mikroskopiska partiklar att föras över från den ena till den andra. På samma sätt som en sjukdom överförs från en kropp till en annan med en snabb och kraftig smitta, kan det vara så att den starka hälsan hos en frisk människa kan lindra en mycket lätt sjukdom hos en sjuk person. Vad vi menar är att den smittsamma sjukdomen är snabb och våldsam, medan hälsan är mycket långsam och har en begränsad effekt, och det är endast vid lättare sjukdomar som denna blygsamma verkan kan erfaras. I sådana fall övervinner styrkan i den friska kroppen den lätta svagheten i den sjuka kroppen och skapar dess hälsa. Detta är en form av helande.

4, Ett annat slag av helande utan medicin är genom kroppsmagnetism, där den magnetiska kraften från en kropp påverkar en annan kropp och fungerar som ett läkemedel. Också denna kraft har blott ringa effekt. På så sätt kan det ibland gagna en patient att man lägger en hand på hennes huvud eller på hennes mage. Varför? Genom inflytandet av magnetismen och inverkan som åstadkoms på patientens psyke, kan sjukdomen avvärjas. Men denna inverkan är också mycket liten och svag.

5. De två andra slagen är andliga, det vill säga, medlet för helandet är andlig kraft. Det ena sättet innebär att en frisk person fokuserar hela sin uppmärksamhet på en sjuk person, och att den senare i sin tur till fullo förväntar sig att bli helad genom andlig kraft från denna person, och är så helt övertygad om detta och till en sådan grad, att det skapas ett starkt band mellan deras hjärtan. Skulle den friska personen inrikta alla sina ansträngningar på att hela den sjuke och skulle den senare ha fullständigt förtroende för att hälsan kommer tillbaka, så kommer en retning att produceras i hennes nerver från denna själ-till-själ-påverkning att det skapar hälsa. Så, till exempel, när en sjuk person plötsligt får den goda nyheten att hennes mest brinnande önskan och begäran har blivit förverkligad, kan det uppstå en retning i nerverna som gör att sjukdomen helt försvinner. När på samma sätt en skrämmande händelse plötsligt uppstår, kan en anspänning uppkomma i nerverna hos en frisk person så att hon omedelbart blir sjuk. Orsaken till sjukdomen är inte materiell, för denna person har inte intagit någonting eller kommit i kontakt med något. Enbart anspänningen i nerverna har orsakat denna sjukdom. På samma sätt kan det plötsliga förverkligandet av en stark önskan skapa en sådan glädje, att nerverna kommer att bli anspända och detta kan leda till hälsa.

6. Kort sagt, en komplett och perfekt förbindelse mellan den andlige läkaren och patienten – det vill säga, då läkaren koncentrerar hela sin uppmärksamhet på patienten, och då patienten på samma sätt koncentrerar hela sin uppmärksamhet på den andlige läkaren, som hon förväntar sig att erhålla hälsa från – orsakar en anspänning i nerverna som leder till hälsa. Men det gäller endast fram till en viss punkt och inte i samtliga fall. Om någon till exempel skulle ådra sig en allvarlig sjukdom eller bli fysiskt skadad, kommer dessa medel varken att bota sjukdomen eller lindra och läka skadan – det vill säga, dessa medel har inget inflytande på allvarliga sjukdomar om det inte har hjälp av patientens egen fysik, ty en stark fysik förmår ofta avvärja en sjukdom. Det här är den tredje formen av helande.

7. Men den fjärde typen sker genom den Helige andens kraft. Den är varken beroende av fysisk kontakt och eller av synen eller ens av närvaro, Den är inte beroende av några villkor. Oavsett om sjukdomen är mild eller svår, oavsett om det finns kontakt med kroppen eller inte, oavsett om en förbindelse mellan patienten och läkaren är upprättad eller inte, oavsett om patienten är närvarande eller inte, äger detta helande rum genom den Helige andens kraft.

1. Igår vid bordet nämnde vi i samband med frågan om andlig medicin och helande, hur sjukdomar kan botas genom andliga krafter.

2. Nu ska vi tala om materiellt helande. Den medicinska vetenskapen är fortfarande i sin linda och har inte ännu nått sin mognad. Men när den når det stadiet kommer behandling att ges med medel som inte är motbjudande för smak och -luktsinnet – det vill säga, med mat, frukt och växter som har en angenäm smak och behaglig doft. För orsaken till att sjukdomar tränger in i människokroppen är antingen genom ett fysisk medel eller en nervanspänning och retning.

3. När det gäller fysiska medel, som är de viktigaste orsakerna till sjukdom, beror deras inverkan på följande: människokroppen är sammansatt av många element vilka är i överensstämmelse med ett bestämt jämviktstillstånd. Så länge som denna jämvikt bibehålls är människan skyddad från sjukdom, men när denna grundläggande balans, som är det viktigaste kravet för en sund kropp, rubbas, kommer kroppen att bli störd och sjukdom uppkommer.

4. Om det till exempel råder brist på en av kroppens beståndsdelar och det finns ett övermått av en annan, är jämviktstillståndet rubbat och sjukdom uppstår. Så, till exempel, kan jämvikten kräva att en komponent ska vara tusen gram och en annan fem gram. Sjukdom uppstår om den del som är tusen gram minskar till sju hundra gram och den som är fem gram ökar så att förhållandet i jämvikten blir rubbat, men sjukdomen blir besegrad om jämvikten återupprättas genom läkemedel och behandling. Om således beståndsdelen socker blir alltför stor försämras hälsan, och när läkaren förbjuder söta och stärkelserika livsmedel minskar beståndsdelen av socker, jämvikten återupprättas och sjukdomen avlägsnas.

5. Jämvikten mellan beståndsdelarna i kroppen kan uppnås på det ena av två sätt, antingen med mediciner eller med livsmedel, och när kroppen har återfått sin jämvikt är sjukdomen avlägsnad. Eftersom den mänskliga kroppens alla beståndsdelar också finns i växter, och om det blir brist på någon av dessa beståndsdelar och man får del av livsmedel som är rika på den beståndsdelen, kommer jämvikten att upprättas och ett tillfrisknande uppnås. Så länge som syftet är en utjämning av kroppens beståndsdelar kan det åstadkommas likaväl med läkemedel som med olika sorters livsmedel.

6. Majoriteten av de sjukdomar som drabbar människan drabbar även djuren, men djuren behandlar dem inte med läkemedel. I bergen och vildmarken är djurens läkare smak- och luktsinnet. Det sjuka djuret luktar på växterna som växer i vildmarken och äter av dem som de tycker är söta och väldoftande och blir botat. Anledningen är följande: När exempelvis sockerkomponenten i dess kropp minskar, börjar de längta efter söta saker och därför äter de en ört med en söt smak, för naturen driver på och vägleder dem. Således, eftersom djuren äter saker som är tilltalande för dess lukt och smak kommer beståndsdelen av socker att öka och deras hälsa blir återställd.

7. Det är därför uppenbart att det är möjligt att bota sjukdomar med frukter och andra sorters livsmedel. Men då den medicinska vetenskapen ännu inte har fulländats har detta faktum inte helt förståtts. När denna vetenskap når fullkomning kommer behandling att ges med välluktande frukter och växter så väl som med andra födoämnen samt med varmt och kallt vatten med olika temperaturer.

8. Detta är endast en kortfattad förklaring. Om Gud vill och tillfälle ges kommer vi att ombesörja en mer detaljerad förklaring en annan gång.

1. Att förklara sanningen i denna fråga är verkligen svårt. Du ska veta att de skapade tingen är av två slag: materiella och andliga, förnimbara och förståeliga. Det vill säga, vissa kan uppfattas med sinnena, medan andra bara kan uppfattas av förståndet.

2. Förnimbara verkligheter är de som uppfattas av de fem yttre sinnena: till exempel kallas de yttre ting som ögonen ser förnimbara. Förståeliga realiteter är de som inte har någon yttre existens men som uppfattas av förståndet. Till exempel är förståndet i sig en förståelig verklighet men det har inte någon yttre existens. Likaledes är alla människans dygder och egenskaper en förståelig snarare än en förnimbar verklighet, det vill säga, de är en verklighet som uppfattas av förståndet och inte av sinnena.

3. Kort sagt, förståeliga verkligheter såsom människans berömvärda attribut och fullkomliga drag, är helt och hållet goda och har en positiv existens. Ondska är helt enkelt deras icke-existens. Sålunda är okunnighet frånvaron av kunskap, villfarelse frånvaron av vägledning, glömska frånvaron av minne, dumhet frånvaron av förståelse. De är alla ingenting i sig själva och har ingen positiv existens.

4. Beträffande de förnimbara verkligheterna är de också enbart goda och det onda är bara deras icke-existens, det vill säga, blindhet är frånvaron av syn, dövhet är frånvaron av hörsel, fattigdomen är frånvaron av välstånd, sjukdom är frånvaron av hälsa, död är frånvaron av liv och svaghet är frånvaron av styrka.

5. Ändå uppstår det tvivel i sinnet när det gäller skorpioner och ormar som är giftiga – är de goda eller onda, de har ju en verklig existens? Ja, det är sant att skorpion och ormen är onda, men bara i förhållande till oss och inte i förhållande till sig själva, ty deras gift är deras vapen, deras sting deras försvarsmedel. Men eftersom beståndsdelarna i deras gift är oförenliga med våra kroppar – det vill säga, eftersom dessa beståndsdelar inbördes är motsatta – är giftet ont eller snarare, är dessa element onda i förhållande till varandra medan de i deras egen verklighet båda är goda.

6. För att sammanfatta, ett ting kan vara ont i förhållande till ett annat men inte inom gränserna för sitt eget väsen. Därav följer att ondska inte existerar: Vad Gud än har skapat, skapade Han gott. Det onda innebär blott icke-existens. Till exempel, död är frånvaro av liv: När människans livskraft inte längre uppehålls, dör hon. Mörker är frånvaron av ljus: när det inte finns något ljus, råder det mörker. Ljus är ett positivt existerande ting medan mörker är icke-existens; det är endast dess frånvaro. Likaledes är välstånd ett positivt existerande ting medan fattigdom endast är dess frånvaro.

7. Det är således uppenbart att all ondska endast är icke-existens. Det goda har en verklig existens, ondska är endast dess frånvaro.

1. Du ska veta att det finns två slags plågor: subtila och påtagliga. Exempelvis är okunnighet i sig en plåga men det är en subtil plåga. Likgiltighet inför Gud är i sig själv en plåga, falskhet är i sig själv en plåga, orättfärdighet och trolöshet är plågor. I själva verket är alla mänskliga brister plågor men de är subtila sådana. En person utrustad med ett samvete kommer sannerligen att föredra att bli dödad i stället för att synda och att få tungan utskuren hellre än att förtala och ljuga.

2. Det andra slaget av plågor är påtagliga och består av till exempel fysisk bestraffning, som fängelse, misshandel, uteslutning och förvisning. Men för Guds folk är avskärmning från Gud ännu mer smärtsam än alla dessa plågor.

1. Du ska veta att, att vara rättvis innebär att ge åt var och en efter förtjänst. När en arbetare till exempel arbetar från morgon till kväll kräver rättvisan att hans lön skall betalas ut, men nåd innebär att belöna honom när han inte har utfört något arbete och inte lagt ner någon möda. Så om man skänker allmosor till en fattig man som inte har gjort någon ansträngning och inte gjort något som är till din fördel är det nåd. Således bad Kristus om förlåtelse för dem som var ansvariga för Hans död. Detta kallas nåd.

2. Frågan är om tingens överlägsenhet eller låghet ska bedömas av förnuftet eller enligt religiös lag. Vissa menar att det är fastställt i lagen. Så är fallet för de judar som tror att alla buden i Toran är bindande och att de är frågor för den religiösa lagen snarare än för förnuftet. Sålunda säger de att ett av buden i Moseböckerna är att det är olagligt att blanda kött och smör, eftersom det är ”trefa” och ”trefa” på hebreiska betyder orent och ”kosher” betyder rent. De säger att det här är en fråga om lagen och inte för förnuftet.

3. Men andliga filosofer menar att tingens överlägsenhet eller låghet är beroende av både förnuftet och den religiösa lagen. Således grundar sig förbuden mot mord, stöld, trolöshet, lögnaktighet, hyckleri och orättfärdighet, på förnuftet. Varje logiskt sinne kan förstå att allt detta är avskyvärda och klandervärda saker. Om man så bara sticker en människa med en tagg kommer hon att skrika av smärta och hur väl måste man då inte inse att mord enligt förnuftet är avskyvärt och klandervärt. Och skulle en människa begå ett sådant brott ska hon ställas till svars, oavsett om det profetiska budskapet har nått henne eller inte, för det är själva förnuftet som uppfattar den förkastliga karaktären i handlingen. När därför en sådan person begår lågsinnade handlingar av detta slag kommer hon förvisso att hållas ansvarig.

4. Men om de profetiska uppmaningarna inte har nått en ort och folket som en följd av det inte lyckas att handla i enlighet med den gudomliga läran, då hålls de inte enligt religiös lag ansvariga för det. Kristus föreskrev till exempel att grymhet bör bemötas med vänlighet. Om en person förblir omedveten om detta föreläggande och handlar i enlighet med naturens maningar, det vill säga, om han återgäldar oförrätt med oförrätt, hålls han inte ansvarig i enlighet med religionens lagar, då ju detta gudomliga föreläggande inte har förmedlats till honom. Även om en sådan person inte förtjänar gudomlig nåd och ynnest kommer Gud ändå att behandla honom med barmhärtighet och bevilja honom förlåtelse.

5. Hämnd är klandervärt även enligt förnuftet, för det är inte till någon nytta för hämnaren. Om en människa slår en annan och offret väljer att utkräva hämnd genom att slå tillbaka, vilka fördelar kommer han att vinna därmed? Kommer detta att vara ett balsam för hennes sår eller ett botemedel för hennes smärta? Nej, Gud förbjude! Sannerligen, de två handlingarna är likvärdiga, båda blir skadade och den enda skillnaden är att den ena föregick den andra. Därför är det berömvärt om offret förlåter eller ännu bättre om han handlar på motsatt sätt.

6. Beträffande samhället så straffar det angriparen men inte för att utkräva hämnd. Syftet med straffet är istället att motverka och avvärja och att motsätta sig orättvisa och aggression, för att förhindra att andra lånar sin hand till att på samma sätt begå våldsyttringar. Men om offret väljer att förlåta och att istället visa den största barmhärtighet är detta det mest förtjänstfulla i Guds ögon.

1. Fråga: Skall en brottsling straffas eller skall man förlåta honom och ha överseende med hans brott?

2. Svar: Det finns två typer av vedergällande handlingar. Den ena är hämnd och vedergällning och den andra – bestraffning och gengäld. En individ har inte rätt att söka hämnd, men samhället har rätt att bestraffa brottslingen. En sådan bestraffning syftar till att avskräcka och avhålla andra från att begå liknande brott. Det är till för att skydda människans rättigheter och utgör inte hämnd, för hämnd är den inre tillfredsställelsen som följer av att besvara lika med lika. Det är inte tillåtet, för ingen är given rätten att hämnas. Om brottslingar hade lämnats helt fria att genomföra sina påhitt skulle världens ordning störas. Medan bestraffning sålunda är ett av de väsentliga kraven på samhället, har den kränkta och plågade parten inte rätt att söka hämnd. Istället borde denne vara förlåtande och storsint för det är vad som anstår människornas värld.

3. Samhället måste emellertid bestraffa förtryckaren, mördaren och angriparen för att avskräcka och förhindra att andra begår liknande brott. Men det som i första hand är viktigt, är att fostra massorna så att inga brott kommer att begås över huvud taget; ty ett folk kan vara så fostrat att man helt och hållet avhåller sig från att begå brott, och faktiskt ser själva brottet som det största straffet och den allra svåraste plågan och bestraffningen. Om det alltså från början inte begås några brott skulle sådana bestraffningar inte krävas.

4. Vi måste bara tala om det som är praktiskt genomförbart i världen. Det finns verkligen ett överflöd av höga ideal och uppfattningar som inte kan genomföras. Därför måste vi begränsa oss till vad som är praktiskt möjligt.

5. Om någon till exempel kränker, skadar och överfaller någon annan och den senare i sin tur vedergäller det, innebär det hämnd och är klandervärt. Om Peter dödar Pauls son, har Paul ingen rätt att döda Peters son. Om han skulle göra det är det hämnd och ytterst klandervärt. I stället måste han handla på motsatt sätt och visa förlåtelse och om möjligt även vara till hjälp för sin angripare. Detta är verkligen vad som är värdigt människan, för vilken fördel vinner hon genom hämnd? De här två handlingarna är verkligen en och densamma ty om den ena är förkastlig så är även den andra det. Den enda skillnaden är att den ena föregår den andra.

6. Men samhället har rätt att bevara och beskydda. Det hyser inget agg eller fientlighet gentemot mördaren utan väljer att fängsla eller bestraffa denne enbart för andras beskydd och säkerhet. Syftet är inte hämnd utan en bestraffning varigenom samhället blir skyddat. I annat fall, om både samhället och offrets släktingar skulle förlåta och löna ont med gott, skulle ogärningsmännen aldrig upphöra med sina våldsamma angrepp och ett mord skulle begås var stund – nej, blodtörstiga individer skulle liksom vargar helt förgöra Guds hjord. Samhället drivs inte av illvilja när det bestämmer sina straff, det verkställer utan fördomar och syftar inte till att tillfredsställa en känsla av hämnd. Dess syfte med att tilldela bestraffning är att skydda andra och förhindra framtida förövande av sådana avskyvärda handlingar.

7. När Jesus därför sade, ”om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom”, var syftet att undervisa folket, inte att man skall hjälpa en varg som har anfallit en fårflock och har för avsikt att sluka dem alla. Nej, om Jesus hade vetat att vargen kommit in i hagen och var på väg att riva fåren skulle Han helt säkert ha förhindrat det.

8. Precis som förlåtelse är ett kännetecken för Guds barmhärtighet, är också rättvisa ett kännetecken för Hans herravälde. Tillvarons tronhimmel upprätthålls av rättvisans pelare och inte av förlåtelse, och mänsklighetens fortbestånd är beroende av rättvisa och inte av förlåtelse. Om sålunda ett dekret om amnesti hädanefter skulle antas i alla länder skulle hela världen snart råka i oordning och grunden för mänskligt liv falla sönder. Likaledes skulle den beryktade Attila, om statsmakterna i Europa inte hade stått emot honom, inte ha lämnat en enda själ vid liv.

9. Vissa människor är som blodtörstiga vargar. Om de inte ser en förestående bestraffning skulle de döda andra enbart för sitt nöjes skull och som förströelse. En av tyrannerna i Persien dödade sin lärare enbart för nöjes skull. Mutavakkil, den famöse Abbasid-kalifen, kunde sammankalla sina ministrar, ombud och förtroendemän, ha en låda full med skorpioner som släpptes lösa bland dem och förbjuda någon att röra sig och så brista ut i våldsamt skratt när någon av dem blev stungna.

10. Sammanfattningsvis är ett väl fungerande samhälle beroende av rättvisa och inte av förlåtelse. Vad Kristus därför menade med förlåtelse och storsinthet är inte att – om ett annat land attackerar er, bränner era hem, plundrar er på era ägodelar, angriper era hustrur, barn och släktingar och kränker er ära, – ni måste underkasta er en sådan tyrannisk härskara och tillåta dem att genomföra varenda missgärning och förtrycka er. Kristi ord avser snarare förhållanden mellan två individer vilket innebär att, om en person överfaller en annan, bör den förfördelade parten förlåta. Men samhället måste skydda människors rättigheter. Således, om någon överfaller, skadar, förtrycker och sårar mig, skulle jag på inte sätt hindra honom utan visa honom förlåtelse. Men om någon skulle överfalla Siyyid Manshádí här, skulle jag naturligtvis hindra honom, för även om icke-inblandning verkar vara vänligt gentemot ogärningsmannen så innebär det ett rent våldsutövande mot Manshádí. Så om det i detta ögonblick skulle komma in en vild arab i rummet och svingar ett svärd, inriktad på att misshandla, såra och döda dig, skulle jag naturligtvis hindra honom. Om jag skulle lämna dig i arabens våld vore det att förtrycka, inte rättvisa. Men om han skulle skada mig personligen förlåter jag honom.

11. En sista punkt: Staten är dag och natt engagerad med att utforma strafflagar och tillhandahålla olika bestraffningssätt och metoder. Man bygger fängelser, skaffar kedjor och bojor, ordnar med platser för exil och förvisning, för tortyr och umbäranden och försöker på detta sätt förbättra brottslingen, medan det i själva verket bara leder till att de bryter ned moralen och undergräver karaktären. Samhället borde i stället dag och natt göra sitt yttersta för att säkerställa att själarna blir rätt fostrade, att de gör framsteg varje dag, att de gör framsteg inom vetenskap och lärdom, att de förvärvar berömvärda egenskaper och ett lovvärt uppträdande och lämnar det våldsamma beteendet så att brott aldrig kan uppstå. För närvarande råder motsatsen och staten försöker ständigt stärka straffrättslig lagstiftning och befästa olika bestraffningsmedel, redskap för död och tuktan och platser för fängelser och förvisning, och inväntar sedan att brott ska begås. Detta har den skadligaste påverkan.

12. Men om massorna utbildades så att kunskap och lärdom ökade dag för dag, förståelsen breddades, varseblivningen förfinades, moralen rättades till och seder reformerades – med andra ord att framsteg mot fulländning gradvis gjordes – då skulle förekomsten av brott avta.

13. Erfarenheten har visat att brott är mindre vanligt bland civiliserade folk – det vill säga, bland dem som har förvärvat sann civilisation. Och sann civilisation är gudomlig civilisation, civilisationen hos dem som kombinerar materiell och andlig fullkomning. Då okunnighet är den grundläggande orsaken till brott och ju mer kunskap och bildning ökar, desto färre brott kommer det att begås. Se på de laglösa stammarna i Afrika: hur ofta de dödar varandra och även förtär varandras kött och blod! Varför äger sådant barbari inte rum i Schweiz? Anledningen är tydlig: bildning och goda egenskaper.

14. Därför måste samhället i första hand försöka förhindra att brott begås, i stället för att utforma hårda straff och påföljder.

1. Du har ställt en fråga om strejker. Stora svårigheter har uppstått och kommer att fortsätta att uppstå rörande denna sak. Ursprunget till dessa svårigheter är tvåfaldig: Den ena är fabriksägarnas överdrivna girighet och vinningslystnad och den andra är arbetarnas oberättigade krav och överdrifter, girighet och omedgörlighet. Man måste därför söka komma till tals med båda parterna.

2. Grundorsaken till dessa svårigheter ligger i att naturlagen styr dagens civilisation, vilket resulterar i att en handfull människor ackumulerar stora förmögenheter som vida överstiger deras behov, medan det stora antalet förblir blottställda, nödlidande och hjälplösa. Det är både motsatsen till rättvisa, mänskligt beteende och ärlighet, det är höjden av orättvisa och går emot den Allbarmhärtiges välbehag.

3. Denna skillnad är begränsad till människosläktet. Bland andra varelser, det vill säga, bland djuren, råder en viss typ av rättvisa och jämlikhet. Således råder jämlikhet inom en herdes flock eller i en flock hjortar i vildmarken eller bland sångfåglarna som bor i bergen, på slätten eller i trädgårdarna. Djur från varje art åtnjuter en viss grad av jämlikhet och skiljer sig inte mycket från varandra när det gäller existensmedel och därmed lever de i fullständig frid och förnöjsamhet.

4. Det är helt annorlunda med människosläktet där man kan finna det största förtryck och orättvisa. Således kan man, å ena sidan, observera att en enskild person har samlat ihop en förmögenhet, lagt ett helt land under sitt personliga herravälde, förvärvat enorma rikedomar och försäkrat sig om en oupphörlig ström av vinster och förtjänster, medan å andra sidan, hundratusen hjälplösa själar – svaga och maktlösa, inte ens har en bit bröd. Där finns varken jämlikhet eller välvilja. Observera hur det som en följd härav, har kommit att råda en brist på allmän fred och lycka och gjort mänsklighetens välbefinnande så underminerat, att livet för en stor massa har blivit helt meningslöst! För förmögenhet, makt, handel och industri är koncentrerad i händerna på några få individer, medan alla andra dignar under bördan av ändlösa vedermödor och svårigheter, berövade fördelar och förmåner och förblir berövade välbefinnande och frid. Man måste därför anta sådana lagar och förordningar, som kommer att minska fåtalets överdrivna förmögenheter och tillgodose de otaliga fattiga miljonernas grundläggande behov, för att uppnå en viss grad av måttfullhet.

5. Dock är absolut jämlikhet lika ohållbar, för fullständig jämlikhet i rikedom, makt, handel, jordbruk och industri skulle leda till kaos och oordning, skulle störa försörjningsmöjligheter, mana fram ett allomfattande missnöje och undergräva ett ordnat genomförande av samhällets angelägenheter. Ty oberättigad jämlikhet åtföljs också av faror. Det är då att föredra att ett visst mått av måttfullhet uppnås, och med måttfullhet menas antagandet av sådana lagar och andra förordningar som kan förhindra obefogad koncentration av rikedom i händerna på ett fåtal, samt tillgodose flertalets grundläggande behov. Exempelvis fabriksägarna skördar förmögenheter varje dag men de fattiga arbetarnas lön kan inte ens möta deras dagliga behov. Detta är mycket orättvist och förvisso kan ingen rättänkande människa acceptera det. Därför bör lagar och förordningar stiftas som kan ge arbetarna både en daglig lön och en andel på en fjärdedel eller femtedel av vinsten i fabriken i förhållande till dess intäkter, eller som på något annat sätt skulle medföra att arbetarna rättvist finge dela vinsten med ägarna. För kapitalet och ledningen kommer från de sistnämnda och slit och arbete från de förra. Arbetarna kunde antingen beviljas en lön som i tillräcklig utsträckning uppfyller deras dagliga behov, samt rätt till en andel av intäkterna från fabriken när de är skadade, arbetsoförmögna eller inte kan arbeta, eller så kan en lön bestämmas, som tillåter arbetarna att både tillgodose sina dagliga behov och att spara något för tider då de drabbas av svaghet och oförmåga.

6. Om förhållandena vore ordnade på det sättet, skulle inte fabriksägarna varje dag samla en förmögenhet som absolut inte är till någon nytta för dem – ty om ens förmögenhet skulle öka omåttligt, skulle man komma under en mycket tung börda, bli utsatt för de största svårigheter och problem och finna att förvaltningen av en sådan överdriven förmögenhet är mycket svår, och man skulle göra slut på sina naturliga krafter – inte heller skulle arbetarna behöva utstå sådan möda och umbäranden för att vid slutet av sina liv bli arbetsoförmögna och falla offer för den förfärligaste nöd.

7. Det har därför klart slagits fast att det är orättfärdigt och orättvist att ett fåtal personer skall tillägna sig en överdriven rikedom utan hänsyn till massornas behov, och att, omvänt, absolut jämlikhet skulle störa tillvaron, välfärden, tillfredsställelsen, freden och ett ordnat liv för det mänskliga släktet. Då situationen är sådan är därför det bästa tillvägagångssättet att söka efter måttfullhet, vilket för de förmögna innebär att erkänna fördelarna med måttfullhet när det gäller att förvärva vinst, och att visa hänsyn till de fattigas och behövandes välfärd, det vill säga, att fastställa en daglig lön för arbetarna och även att tilldela dem en andel av den totala vinsten i fabriken.

8. I korthet, när det gäller fabriksägarnas och arbetarnas ömsesidiga rättigheter måste lagar stiftas, som kan göra det möjligt för de förstnämnda att göra rimliga vinster och förse de senare med deras nuvarande och framtida behov, så att de eller deras barn, om de blir invalidiserade, åldras eller avlider och efterlämnar små barn, inte kommer att överväldigas av djup fattigdom utan skall erhålla en rimlig pension från fabrikens totala intäkter.

9. För arbetarnas del, bör de inte att ställa omåttliga krav, vara motsträviga, anhålla om mer än de förtjänar eller gå ut i strejk. De bör vara lydiga och följsamma och inte kräva orimliga löner. Istället bör ömsesidiga och rättvisa rättigheter för båda parter officiellt bestämmas och fastställas i enlighet med rättvisa lagar och medkänsla, och den part som bryter mot dem bör dömas enligt rättvis rannsakning och bli föremål för en slutgiltig dom, genomdriven av den verkställande myndigheten, så att alla frågor kan bli reglerade på ett lämpligt sätt och alla problem tillfredställande lösta.

10. Ingripandet av regeringen och domstolar i de problem som uppstår mellan ägare och arbetare är fullständigt berättigat, eftersom detta inte är sådana enskilda frågor som är vanliga uppgörelser mellan två individer, som inte berör allmänheten och där regeringen inte bör ha någon rätt att ingripa. För problem mellan ägare och arbetare, även om de kan tyckas vara en privatsak, är skadligt för det allmännas bästa, eftersom frågor som rör handel, industri och jordbruk och även den allmänna verksamheten i landet, alla är intimt sammanlänkade. En försämring för en är en förlust för alla. Och eftersom problem mellan ägare och anställda är skadliga för det gemensamma bästa, har regeringen och domstolar därför rätt att ingripa.

11. Även när det gäller meningsskiljaktigheter som uppstår mellan två individer och som rör särskilda rättigheter behövs en tredje part, nämligen regeringen, för att lösa tvisten. Hur kan då problem med strejker som helt splittrar landet, oavsett om de härrör från arbetstagarnas orimliga krav eller från fabriksägarnas överdrivna girighet, förbli försummade?

12. Gode Gud! Hur är det möjligt att se en medmänniska vara hungrig, utblottad och arm och ändå leva i frid och bekvämlighet i sitt praktfulla residens? Hur kan man se andra lida det största armod och ändå ha glädje av sin förmögenhet? Det är därför som det har förordnats i de gudomliga religionerna att de rika varje år ska skänka en del av sin rikedom till de fattigas och behövandes försörjning. Det är en av grundvalarna för Guds religion och ett bindande åliggande för alla. Och eftersom människan på detta sätt inte är tvingad eller förpliktad av någon regering, utan är manad att av sitt eget hjärta hjälpa de fattiga och det i en anda av glädje och utstrålning, är en sådan gärning mycket berömvärd, förtjänstfull och glädjerik.

13. Detta är innebörden av de rättfärdiga gärningar som nämns i himmelska böckerna och skrifterna.

1. Sofisterna menar att all existens är en illusion, att faktiskt varenda varelse är en ren illusion som inte har någon som helst existens – med andra ord, skapelsens existens är som en hägring eller som en åter-spegling av en bild i vatten eller i en spegel och blott har skepnaden av verklighet och saknar stöd, grund eller att kunna fastslås.

2. Denna uppfattning är felaktig, ty även om tingens existens är en illusion i förhållande till Guds existens, är de ändå i den tillfälliga världen fastslagna, beprövade och obestridliga. Exempelvis är mineralets existens i jämförelse med människans en icke-existens – för människans kropp blir till mineraler när hon fysiskt dör – men mineralet existerar faktiskt i mineralriket. Därför är det uppenbart att stoftets existens är en icke-existens eller är illusorisk i förhållande till människans existens, men inom mineralriket existerar den.

3. På liknande sätt är de skapade tingens existens en ren illusion och fullkomlig icke-existens jämfört med Gudomens och utgör bara ett fenomen, likt en bild sedd i en spegel. Men fastän denna bild är en illusion är dess källa och verklighet den person som reflekteras, och vars bild har framträtt i spegeln. Kort sagt, reflektionen är en illusion jämfört med den reflekterade. Det är därför uppenbart att, även om skapade ting inte har någon existens jämfört med Guds, utan istället är som en hägring eller en bild som reflekteras i en spegel, existerar de i sin egen ställning.

4. Det är därför som Jesus kallade dem döda, som var likgiltiga för Gud och förnekade Hans sanning, ty även om de till det yttre synbarligen var levande, så var de i förhållande till de trofasta verkligen som döda, blinda, döva och stumma. Det är vad Jesus menade när Han sade, ”Låt de döda begrava sina döda.”

1. Fråga: Hur många former av preexistens och tillblivelse finns det?

2. Svar: En del tänkare och filosofer menar att det finns två slags preexistens – essentiell och timlig – och att det likaledes finnes två former av tillblivelse – essentiell och timlig

3. Essentiell preexistens är en existens som ej föregås av någon orsak; essentiell tillblivelse föregås av en orsak. Timlig preexistens har ingen början, timlig tillblivelse har både en början och ett slut. För existensen av varje ting är beroende av fyra orsaker – den verksamma, den materiella, den utformande och den slutliga orsaken. Så denna stol har en skapare som är snickare, dess material är trä, den har formen av en stol och ett ändamål; att användas som sittplats. Därför har den här stolen en essen-tiell tillblivelse eftersom den föregås av och dess existens är betingad av en orsak. Det kallas för essentiell eller inneboende tillblivelse.

4. Existensens värld har, i förhållande till sin Skapare, en essentiell tillblivelse. Eftersom kroppen beror och upprätthålls av själen, är den likaså, i förhållande till själen, en essentiell skapelse. Omvänt kan själen avvara kroppen och är därför i förhållande till kroppen väsentligt preexistens. Även om solstrålar alltid är oskiljaktiga från solen är solen preexistens och strålarna har en uppkomst, för strålarnas existens beror av solens, men det omvända är inte sant. Solen är den som utgjuter nåd och strålarna är själva nåden.

5. Den andra synpunkten är att både existens och icke-existens är relativa. Om det skulle sägas att ett ting hade frambringats ur icke-existens, så avser inte det absolut icke-existens, utan istället innebär det att det tidigare tillståndet innebar icke-existens i förhållande till det nuvarande. För absolut icke-existens kan inte uppnå existens eftersom den saknar själva förmågan till existens. Människan existerar och mineralet existerar också, men mineralets existens är obefintlig i förhållande till människans, ty när människans kropp upplöses blir den till stoft och mineral, och när stoftet utvecklas till människans värld och den livlösa kroppen av materia blir levande, börjar människan existera. Även om stoftet – mineralet – har en existens på sin egen nivå är den existensen obefintlig i förhållande till människans. Vår mening är att båda existerar men i förhållande till människan är stoftets och mineralernas existens obefintlig, ty när människan dör blir hon till stoft och mineral.

6. Följaktligen är den jordiska tillvaron, även om den existerar, i förhållande till Guds existens, icke-existens och intighet. Både människan och stoft existerar, men hur stor är inte skillnaden mellan mineralets och människans existens! Den ena i förhållande till den andra är icke-existens. På samma sätt förhåller det sig med skapelsens icke-existens i förhållande till Guds existens. Även om universum har existens är det i förhållande till Gud, icke-existens.

7. Således är det klart och uppenbart att även om de skapade tingen existerar är de icke-existerande i förhållande till Gud och Hans ord. Detta är det första och det sista av Guds ord, som säger, ”Jag är A och O”, ty Han är både nådens källa och det slutgiltiga målet. Skaparen har alltid haft en skapelse och strålarna har alltid lyst och utgått från Sanningens sol, för en sol utan ljus skulle vara ett ogenomträngligt mörker. Guds namn och egenskaper förutsätter tingens existens och inget upphörande av Guds uråldriga nåds utgjutelse kan någonsin tänkas, då det skulle strida mot gudomlig fullkomlighet.

1. Fråga: Vad finns det att säga om reinkarnation, en trosföreställning som anhängare av vissa religioner upprätthåller?

2. Svar: Vårt syfte med det vi kommer att säga är att yppa sanningen och ej att tala nedsättande om andras tro, det förklarar endast fakta i ämnet och ingenting annat. För övrigt är vi inte benägna att bestrida någon människas djupt rotade övertygelse, vi sanktionerar inte heller ett sådant uppträdande.

3. Du ska veta att det finns två kategorier bland dem som tror på reinkarnation. Den första är de som inte tror på andliga belöningar bestraffningar i nästa värld. De hävdar istället att människan erhåller sitt straff eller gottgörelse genom reinkarnation och återvändande till denna värld. De anser att himmel och helvete är begränsade till denna materiella värld. Denna kategori är i sin tur uppdelad i två grupper: Den ena gruppen hävdar att människan emellanåt, som ett strängt straff, återvänder till denna värld i form av ett djur för att genomgå allvarliga straff och, efter att ha utstått denna smärtsamma plåga, blir hon befriad från djurriket och går vidare till den mänskliga världen och detta kallar de själavandring. Den andra gruppen tror att människan återkommer till samma mänskliga värld som hon lämnade, och att belöningar och straff från det tidigare livet upplevs vid denna återkomst och detta kallar de reinkarnation. Ingen av dessa två grupper tror på en värld bortom denna.

4. Den andra kategorin av dem som tror på reinkarnation tror på den kommande världen och anser att reinkarnation är ett hjälpmedel till att bli fullkomlig, att hon gradvis förvärvar fullkomlighet genom att lämna och komma tillbaka till den här världen tills hon uppnår fullkomlighetens själva hjärta. Det vill säga, människan består av materia och energi, och till en början eller i den första cykeln är materien ofullkomlig men genom att upprepade gånger återkomma till den här världen utvecklas och förvärvas förfining och finess till dess den blir som en polerad spegel, och då kan energin, som utgör själen, bli helt förverkligad i henne med alla sina fullkomliga drag.

5. Det var en kortfattad redogörelse av föreställningarna bland dem som tror på reinkarnation och själavandring. Om vi skulle ha gått in på detaljer, skulle det kräva mycket tid – denna sammanfattning är tillräcklig. Dessa personer har inga logiska bevis eller argument för sin tro, den baseras endast på antaganden och slutsatser av indicier och inte på övertygande argument. Man måste kräva bevis av dem som tror på reinkarnation och inte indicier, antaganden och aningar.

6. Men du har frågat om bevis och argument för att reinkarnationsteorin är omöjlig och vi måste därför förklara skälen till varför den är omöjlig. Det första beviset är att det yttre är uttrycket för det inre: Det jordiska riket är en spegel av det himmelska konungariket och den materiella världen är i överensstämmelse med den andliga världen. Lägg märke till att i den förnimbara världen upprepas inte det gudomliga uttrycket, ty inget skapat ting kan i alla aspekter vara identiskt med något annat. Tecknet på gudomlig enhet är närvarande och uppenbart i allting. Om alla spannmålsmagasin i världen fylldes med säd skulle det svårligen gå att finna två helt identiska frön som är oskiljbara i alla avseenden. Vissa skillnader eller särdrag måste finnas kvar mellan dem. När nu bevis för gudomlig enhet finns i alla ting och Guds allenarådande ställning och enhet är synbara i alla varelsers verklighet, är upprepning av en och samma struktur absolut omöjlig. Därför skulle reinkarnation, som innebär upprepad manifestering i den här världen av samma själ med dess tidigare väsen och tillstånd vara precis samma framträdande och är därför omöjligt. Och eftersom upprepning av samma gudomliga yttring är omöjligt för materiella varelser, är upprepat antagande av samma ställning, oavsett om det gäller en nedåtgående eller en uppåtgående båge, likaledes vara omöjligt för andliga varelser, ty den materiella värden motsvarar den andliga världen.

7. Dock är återkommande och återvändande av arter som materiella företeelser uppenbar, det vill säga att träd, som under tidigare år har frambringat blad, blommor och frukter, under de kommande åren kommer att frambringa blad, blommor och frukter. Detta kallas för arters återvändande. Om någon skulle invända och säga att bladen, blommorna och frukten har förmultnats och nedstigit från växtvärlden till mineralriket och kommit tillbaka till växtvärlden, och att det således har varit en upprepning, skulle vi svara, att blommorna, bladen och frukten från förra året förmultnade och de kombinerade grundämnena upplöstes och skingrades. Det är inte samma partiklar som förra året i blad och frukt som efter nedbrytning åter har kombinerats och återvänt, utan det är artens väsentliga egenskaper som har återkommit genom kombination av nya beståndsdelar. På samma sätt är det med den mänskliga kroppen som genom nedbrytningen upplöses och vars beståndsdelar därefter blir spridda. Om denna kropp skulle återvända från mineral- eller växtriket skulle den inte bestå av precis samma beståndsdelar som den förra personen, för dess grundämnen har brutits ned, blivit utspridda och skingrade i omgivningen. Efteråt har andra grundläggande beståndsdelar kombinerats och en annan kropp formats. Och även om det kan vara så att vissa beståndsdelar från den tidigare kroppen ingår i sammansättningen av den senare, har dessa beståndsdelar inte blivit exakt och fullständigt bevarade utan fått tillägg eller förminskats så att, när de åter blir sammansatta, bildar de genom sin sammansättning och förening upphovet till en annan individ. Man kan då inte dra slutsatsen att denna kropp har återvänt med alla dess beståndsdelar, att den förra individen har blivit den senare och att det därmed har skett en upprepning – att exakt samma själ och kropp har återvänt och att dess väsen efter döden har kommit tillbaka till den här världen.

8. Och skulle vi hävda att reinkarnation har som syfte att låta materien förvärva fullkomlighet, och kunna bli mer förfinad och utsökt och att själens ljus ska kunna framträda i den med största fulländning, är detta också endast inbillning, ty även om vi höll med om ett sådant antagande, kan inte förnyelse av ett objekts existens åstadkomma omvandlingen av dess väsen. För ofullkomlighetens väsen blir inte en fullkomlig realitet genom återkomst; totalt mörker kommer inte att bli till en källa till ljus; obetydlig svaghet kommer inte att bli makt och styrka; och jordiska essens kommer inte att bli en himmelsk verklighet. Oavsett hur ofta det djävulska trädet än återkommer så frambringar det inte en söt frukt, och inte heller kommer det goda trädet att bära bitter frukt. Det är således uppenbart att återkommande och återvändande till den materiella världen inte är någon metod för uppnående av fulländning och detta antagande grundar sig inte på bevis eller belägg, för det är endast en hypotes. Nej, uppnåendet av fullkomlighet är i själva verket beroende av Guds nåd.

9. Teosoferna tror att människan gång på gång återvänder på den uppåtgående bågen fram till dess hon når centrum för det Högsta, där materia blir som en fläckfri spegel, där själens ljus lyser i sin makts överflöd och verklig fulländning uppnås. Men de som grundligt har undersökt frågorna om gudomlighet, vet med säkerhet att de materiella världarna upphör vid ändpunkten av den nedåtgående bågen, och att människans ställning befinner sig vid slutet av den nedåtgående bågen och vid början av den uppåtgående bågen, vilket är motsatt till centrum för det Högsta, och från början till slutet av den uppåtgående bågen är graderna av framsteg av andlig natur. Den nedåtgående bågen benämns ”frambringande” och den uppåtgående benämns ”ånyo skapande”. Den nedåtgående bågen slutar i materiella verkligheter och den uppåtgående bågen slutar i andliga verkligheter. Poängen med att använda en passare för att göra en cirkel är, att den inte gör en tillbaka-gående rörelse för det skulle strida mot den naturliga rörelsen och den gudomliga ordningen samt skulle störa cirkelns regelbundenhet.

10. Dessutom har den materiella världen inte sådant värde eller sådan överlägsenhet att den, som blivit befriad från denna bur, åter skulle försöka fastna i dess snara. Nej, genom Guds eviga nåd har den mänskliga verklighetens sanna förmåga och mottaglighet blivit uppenbar och synlig genom att passera igenom existensens olika grader och inte genom återvändande och återkomst. När skalet en gång har öppnats är det uppenbart och tydligt om det dolt en skinande pärla eller värdelös materia. När en planta en enda gång har växt upp kommer den att frambringa antingen törnen eller blommor. Det finns ingen anledning för den att växa upp en gång till. Bortsett från detta är orsaken till existensen, de framsteg och den utveckling som sker i världen i linje med och enligt naturens ordning, och att röra sig i motsatt riktning till den naturliga ordningen och tingens organisation är orsaken till utplåning. Själens återkomst efter döden är oförenlig med den naturliga rörelsen och i strid med den gudomliga förordningen.

11. Det är alltså på intet sätt möjligt att uppnå existens genom att återvända. Det är som om människan, efter att ha befriats från livmoderns värld, skulle vända tillbaka till den. Betänk vilka ogrundade föreställningar som tron på reinkarnation och själavandring för med sig. De föreställer sig kroppen som ett kärl och själen som dess innehåll, likt en kopp med vatten som tömts från en kopp och hällts in i en annan. Detta är verkligen en barnslig föreställning. De reflekterar inte djupt nog för att inse att själen är ett helt immateriellt väsen, som varken träder in i eller träder ut ur något utan att den på sin höjd är ansluten till kroppen såsom solen i en spegel. Om själen kunde genomlöpa alla tillstånd och nå fram till verklig fulländning genom att upprepade gånger återvända till den materiella världen, skulle det ha varit bättre om Gud hade förlängt själens liv i denna materiella värld för att kunna förvärva dygder och fullkomlighet, och därmed skulle det inte finnas något behov av att smaka på dödens bägare och gå in detta liv en andra gång.

12. Denna tanke har sitt ursprung i det faktum att vissa av dem som tror på reinkarnation föreställer sig att existensen är begränsad till denna flyktiga värld och förnekar Guds andra världar, men i verkligheten är de senare oändliga. Om Guds världar kulminerade i denna materiella värld, skulle hela skapelsen vara förgäves och existensen skulle i sig själv vara en barnslig lek. För det slutliga resultatet av detta ändlösa universum, människan mest ädlaste verklighet, skulle gå hit och dit under några få dagar i denna förgängliga boning och få sina belöningar och straff. Till sist skulle allt uppnå fulländning, Guds skapelse med sina oändliga varelser skulle vara fullbordad och fulländad, och därmed skulle Herrens gudomlighet och Guds namn och egenskaper upphöra att ha någon verkan och inflytande på de andliga varelser som nu finns. ”Stor är din Herre, den Allsmäktige, i sin härlighet, fjärran från försöken att beskriva Hans Väsen!”

13. De begränsade intellekten hos forna dagars filosofer, som till exempel Ptolemaios och andra, hävdade att livets och tillvarons sfär var begränsad till denna jordens glob och föreställde sig att denna oändliga rymd innefattades inom de nio himmelska sfärerna som alla var innehållslösa tomrum. Se hur begränsade deras tankar och hur brist-fälliga deras resonemang var. De som tror på reinkarnation föreställer sig likaså de andliga världarna som begränsade till de världar som det mänskliga intellektet kan föreställa sig. Dessutom tror några av dem, såsom Druser och Nuṣayríser, att existensen är begränsad till den fysiska världen. Vilket okunnigt antagande det är! För i detta Guds universum som uppvisar yttersta fullkomlighet, skönhet och storhet, är de lysande kropparna i det materiella universumet oändliga till antalet. Stanna då upp för att betänka hur gränslösa och oändliga måste inte Guds andliga riken vara som utgör den verkliga grunden. ”Lär av detta, ni som äger klarsyn!”

14. Men låt oss återgå till vårt ursprungliga tema. I de heliga böckerna och de gudomliga skrifterna omnämns en ”återkomst” men de okunniga har inte förstått dess innebörd, och de har föreställt sig att det hänvisar till reinkarnation. För vad Guds profeter avser med ”återkomst” är inte återkomst av deras väsen utan av deras egenskaper, inte återkomst av manifestationen själv, utan av Hans fullkomliga drag. I Evangeliet står det skrivet att Johannes, Sakarias son, är Elia. Dessa ord betyder inte att Elias själ och personlighet har återkommit i Johannes kropp, utan istället att Elias fullkomliga egenskaper och attribut blev manifesterade och framträdde i honom.

15. I går kväll var en lampa tänd i det här rummet och ikväll när en annan lampa är tänd kan vi säga att ljuset från i går kväll åter lyser. När vatten från en fontän som upphört att rinna börjar rinna en andra gång, säger vi att det är samma vatten som åter rinner eller vi säger att detta ljus är samma ljus som det tidigare ljuset. Likaledes blommade förra våren blommor och doftande örter och utsökta frukter framkom. Nästa år säger vi att dessa utsökta frukter, blommor på fruktträd, andra blommor och fina örter har återkommit. Det innebär inte att precis samma bestånds-delar från förra årets blommor som efter nedbrytning åter har blivit kombinerade och återkommit. Nej, betydelsen är att samma skirhet, friskhet, utsökta doft och underbara färg, som kännetecknade förra årets blommor kan återfinnas på exakt samma sätt i årets blommor. Kort sagt poängen är överensstämmelsen och likheten mellan de förra och de senare blommorna. Det här är betydelsen av ”återkomsten” som omnämns i de himmelska skrifterna och som utförligt förklarats av Bahá’u’lláh i Kitáb-i-Iqán: Vänd er till den så att ni blir varse sanningen i de gudomliga mysterierna. Mina hälsningar och lovord går till er.

1. Fråga: Vad innebär ”existensens enhet” vilken förespråkas av teosofer och sufister och vad avser de i själva verket? Är denna trosföreställning sann eller ej?

2. Svar: Du skall veta att begreppet ”existensens enhet” är gammalt och inte begränsat till enbart teosofer och sufister. I själva verket omfattade några av Greklands filosofer det, såsom Aristoteles, som sade, ”Den enkla realiteten är allt, men den är inte någon av dem.” I detta fall står ”enkel” i motsats till ”sammansatt” – det vill säga, det är den enda realiteten som är helgad och upphöjd över sammansättning och delning, som har upplöst sig själv i otaliga former. Således är verklig Existens alla ting men den är inte någon enda av dem.

3. Förespråkarna av existensens enhet menar att verklig Existens kan jämföras med havet och att alla skapade ting är likt dess vågor. Dessa vågor som symboliserar de skapade tingen är de otaliga former som den verkliga Existensen antar. Därför är den helgade Verkligheten det preexisterande havet och de skapade tingens otaliga former är dess uppkomna vågor.

4. På liknande sätt jämför de detta med siffran ett och de ändlösa talen, så att det förstnämnda har manifesterat sig i grader av de senare, för tal är en upprepning av ett. Således är talet två en upprepning av talet ett och så vidare med de andra talen.

5. Bland de bevis de åberopar är följande: Alla skapade ting är föremål för gudomlig kunskap och ingen kunskap kan förstås utan kunskapens objekt, eftersom kunskap hänför sig till något som existerar, inte till något som ej existerar. För hur kan verkligen något som är helt icke-existerande få en specificering och individualisering i kunskapens spegel? Av detta följer att alla skapade tings verklighet, som är objekt för den Högstes kunskap, hade en fattbar existens, ty de var former av gudomlig kunskap, och att de var preexisterande, för gudomlig kunskap är preexisterande. Så länge som kunskap är preexisterande, måste dess objekt också vara det. Och de skapade tingens specificering och individualiseringar, vilka är objekt för det gudomliga Väsendets preexisterande kunskap, är identiska med den gudomliga kunskapen själv. Anledningen till detta är att verkligheten, kunskapen, och objekten för det gudomliga Väsendets kunskap måste förverkligas i ett tillstånd av fullständig enhet. Annars skulle Gudomens Väsen bli sätet för en mångfald fenomen och det skulle vara nödvändigt med många preexistenser, vilket är absurt.

6. På detta sätt, argumenterar de, är det bevisat att kunskapens objekt är identiska med själva kunskapen och att kunskap i sin tur är identisk med väsendet, det vill säga, att den som har kunskap, kunskapen och kunskapens objekt är en enda verklighet. Varje annan uppfattning skulle nödvändigtvis leda till en mångfald preexistenser och en oändlig tillbakagång, och faktiskt till otaliga preexistenser. Och eftersom de skapade tingens individualisering och specificering av Guds kunskap var identiskt med och omöjligt att särskilja från Hans innersta Väsen, rådde det sann enhet och hela kunskapens ändamål innefattades och införlivades på ett enkelt och odelat sätt i det gudomliga Väsendets realitet. Med andra ord, de var på ett enkelt och odelat sätt objekt för den Högstes kunskap och identiska med Hans Väsen. Och genom manifesterat framträdande av Gud, fann dessa individualiseringar och beskrivningar som hade en begriplig existens – det vill säga, det som var den gudomlig kunskapens former – sin faktiska existens förverkligad i den yttre världen och således antog den verkliga Existensen oändliga former. Sådan är grunden i deras argument.

7. Teosofer och sufister består av två grupper: Den ena utgör det stora flertalet, som tror på existensens enhet utifrån ren imitation, och de har inte förstått den verkliga avsikten med deras berömda ledares läror, för det stora flertalet sufíster förstår ”Existens” som den allmänna existens som uppfattas av människans sinne och intellekt, det vill säga det som människan förstår.

8. Denna allmänna existens är emellertid bara en tillfällighet bland alla andra som tar de skapade tingens verklighet i besittning, medan varelsernas väsen är dess huvudbeståndsdel. Denna tillfälliga existens som är beroende av tingen på samma sätt som tingens egenskaper är beroende av dem, är endast en tillfällighet bland många andra.

9. Väsendet är utan tvekan överlägset det tillfälliga, för väsendet är det primära och det tillfälliga är det sekundära; väsendet existerar av sig själv medan det tillfälliga existerar genom något annat – det vill säga, det behöver ett väsen genom vilket det kan existera.

10. I det här fallet skulle Gud vara det sekundära och i behov av sin skapelse och den skulle vara helt oberoende av Honom.

11. För att ytterligare åskådliggöra detta: närhelst de enskilda elementen kombineras i enlighet med den gudomliga universella ordningen kommer en viss varelse till i tillvarons värld. Det vill säga, när vissa delar kombineras, alstras en existens som tillhör växtriket, när andra delar kombineras alstras en som tillhör djurriket och när ytterligare andra kombineras kommer andra ting till stånd. I varje fall är tingens existens en följd av deras verkligheter. Hur kan då en sådan existens, som är en tillfällighet bland andra och som kräver ett väsen genom vilket den kan existera, i grunden vara preexisterande och alla tings upphov?

12. Men de sant lärda bland teosoferna och sufisterna har dragit slutsatsen, efter djupt övervägande av denna fråga, att det finns två typer av existens. Den ena typen är den allmänna existensen som förstås av det mänskliga förståndet. Denna existens har ett ursprung och är en tillfällighet bland alla andra, medan tingens verklighet är deras väsen. Men det som avses med existensens enhet är inte denna vanligen upplevda existens utan den verkliga Existensen, vilken är helgad och upphöjd över alla uttryck, en Existens genom vilket allting förverkligas. Denna Existens är en; det är genom denne Ende som alla ting – materia, energi och denna allmänna existens som förstås av det mänskliga sinnet – har kommit att existera. Detta är sanningen bakom vad teosofer och sufisterna tror.

13. Kort sagt, profeterna och filosoferna är överens på en punkt, nämligen, att orsaken genom vilken alla ting är förverkligade endast är en enda. Skillnaden är att profeterna lär att Guds kunskap inte är i behov av de skapade tingens existens, medan skapelsernas kunskap kräver att kunskapens objekt existerar. Om den gudomliga kunskapen skulle vara i behov av något annat skulle den vara som skapelsens kunskap och inte vara Guds kunskap; för det Preexisterande motsvarar inte det skapade och det skapade är motsatsen till det Preexisterande. Det som vi fastställer för skapelsen som tillhörande villkoren för det skapade, förnekar vi hos Gud, ty ett av kännetecknen för det nödvändiga Väsendet är att vara helgat och upphöjt över alla ofullkomliga drag.

14. Till exempel, i det skapade ser vi okunnighet; i det Preexisterande fastställer vi existensen av kunskap. I det skapade ser vi svaghet, i det Preexisterande fastställer vi existensen av styrka. I det skapade ser vi fattigdom, i det Preexisterande fastställer vi existensen av rikedom. Därför är det skapade orsaken till ofullkomlighet och det Preexisterande summan av fullkomlighet. Och eftersom skapelsens kunskap har behov av objekt för denna kunskap måste det Preexisterandes kunskap vara oberoende av deras existens. Av detta följer att specificeringen och individualiseringen av de skapade tingen, som är objekt för den gudomliga kunskapen, inte är Preexisterande Den gudomliga fullkomlighetens egenskaper är dessutom inte så utlämnande till det mänskliga sinnets bemödanden, att det möjliggör för oss att avgöra huruvida den gudomliga kunskapen har behov av ett objekt eller ej.

15. Kort sagt, det som har nämnts tidigare är sufisternas huvudargumentet, och om vi skulle nämna alla deras bevis och svara på dem, skulle det taga mycket lång tid. Men det som har sagts utgör deras mest avgörande bevis och det tydligaste argument som de lärda bland sufister och teosofer har framfört.

16. Den sanna Existensen, som allting har förverkligats genom, det vill säga, det gudomliga Väsendet, som alla ting har kommit att existera genom, är erkänt av alla. Skillnaden ligger i det faktum att sufisterna hävdar att alltings verklighet är en manifestation av den Ende, medan profeterna säger att den emanerar därifrån. Och det är verkligen stor skillnad mellan manifestation och emanation. Framträdande genom manifestation innebär att ett enda ting framträder i oändliga former. Till exempel när ett frö, som är ett enda ting som innehar växtrikets fulländning antar oändliga former, blir det upplöst i oändliga former som grenar, blad, blommor och frukt. Detta kallas framträdande genom manifestation, men vid framträdande genom emanation förblir den Ende upphöjd i sin helighets höjder, medan skapelsernas existens erhålles från den genom emanation, inte genom manifestation. Detta kan jämföras med solen: strålarna utgår från den och lyser över allt skapat, men solen förblir upphöjd i sin helighets höjder. Den stiger inte ner, den antar inte formen av strålar, den framträder inte i tingens väsen genom specificering och individualisering. Det Preexisterande blir inte det skapade, absolut rikedom blir inte fattigdomens fånge; okvalificerad fullkomlighet blir inte omdanad till full ofullkomlighet.

17. Sammanfattningsvis: Sufisterna talar endast om Gud och skapelsen och tror att Gud har upplöst sig själv i och manifesterar sig själv genom skapelsens oändliga former, såsom havet som uppträder i vågornas oändliga former. Dessa skapade och ofullkomliga vågor är identiska med det preexisterande Havet som är summan av all gudomlig fullkomlighet. Emellertid anser profeterna att det finns tre ting; Guds värld, konungarikets värld och skapelsens värld. Den första emanationen är utgjutelsen av himmelrikets nåd som emanerat från Gud och framträtt i alla tings verklighet, liksom strålarna som emanerar från solen som återspeglas i alla ting. Och denna nåd – strålarna – framträder i oändliga former i alla tings verklighet och är specificerade och individualiserade enligt deras kapacitet, mottaglighet och väsen. Men sufisternas påståenden kräver att absolut rikedom stiger ner till fattigdom, att det Preexisterande begränsas av skapade former och att maktens själva kärna återspeglas i maktlöshetens spegel och blir underkastad den tillfälliga världens inneboende begränsningar. Och detta är en självklar felaktighet, ty vi observerar att människans verklighet, som är den ädlaste av alla skapelser, inte kan stiga ner till djurens verklighet; att djurens innersta väsen som är förlänade sinnesförnimmelser, inte nedlåter sig till växternas grad; och att växternas verklighet, som har växtkraften, inte degraderar sig till mineralernas verklighet.

18. Kort sagt, de överordnade verkligheterna varken stiger ner eller nedlåter sig till graden för underordnade verkligheter. Hur kan då Guds allomfattande Verklighet som överstiger alla beskrivningar och kännetecken, trots sin absoluta okränkbarhet och helighet, upplösa sig själv i den tillfälliga världens verkligheter och former som är själva källan till ofullkomlighet? Detta är en ren fantasi och ohållbara spekulationer. Tvärtom är helighetens Väsen summan av gudomlig och storslagen fullkomlighet, och alla skapelser mottar upplysning från Hans utströmmande framträdande och tar del av ljuset från Hans himmelska fullkomlighet och skönhet på samma sätt som alla jordiska varelser erhåller nåden från ljuset i solens strålar, utan de senares nedstigande eller nedlåtande i de mottagande verkligheterna hos de jordiska varelserna.

19. Efter middagen och med tanke på den sena timmen finns det ingen tid för ytterligare förklaringar.

1. Det finns endast fyra vedertagna kriterier för förståelse, det vill säga, fyra kriterier varigenom tingens verklighet kan förstås.

2. Det första kriteriet är sinnena; det vill säga, allt som ögat, örat, smaken, lukten, känseln uppfattar benämns som ”det förnimbara”. Idag anser alla europeiska filosofer detta kriterium vara det mest fulländade. De hävdar att det främsta kriteriet är sinnena och de betraktar det som okränkbart. Och ändå är sinnenas kriterium bristfälligt för det kan ta miste. Till exempel är det främsta sinnet synförmågan. Synen uppfattar en hägring som vatten och den uppfattar bilder som reflekteras i speglar som verkliga och existerande; den uppfattar stora kroppar som små och uppfattar en roterande punkt som en cirkel; föreställer sig jorden som orörlig och att solen rör sig och är föremål för många andra fel av liknande natur. Därför kan man inte lita obetingat på synen.

3. Det andra kriteriet är intellektet, vilket var det främsta kriteriet för förståelse för dessa visdomens pelare, de antika filosoferna. De härledde saker genom intellektets kraft och förlitade sig på rationella argument och alla deras argument grundar sig på förnuft. Men trots detta skilde sig deras uppfattningar i hög grad åt. De kunde även ändra sina egna åsikter, ty de kunde under tjugo år härleda förekomsten av något genom logiska argument, och sedermera kunde de motbevisa samma sak, återigen genom logiska argument. Även Platon skulle först bevisa jordens orörlighet och solens rörelse genom logiska argument och därefter, återigen genom logiska argument, fastställa solens centrala läge och jordens rörelse. Därefter blev Ptolemaios teori utbredd och Platons teori blev helt bortglömd, tills en modern astronom återupplivade den. Således har matematiker varit oense sinsemellan även om de alla förlitat sig på logiska argument.

4. På samma sätt kunde de vid en viss tidpunkt fastställa en sak med logiska argument och motbevisa den vid en senare, återigen med logiska argument. Således kunde en filosof bestämt upprätthålla ett synsätt under en viss tid och åberopa en rad bevis och argument till stöd för den, och därefter kunde han ändra sig och motsäga sin tidigare ståndpunkt med logiska argument.

5. Därför är det uppenbart att det förnuftsenliga kriteriet inte är perfekt, vilket framgår av de meningsskiljaktigheter som fanns mellan antikens filosofer så väl som av deras brist på följdriktighet och deras benägenhet att ändra sina egna åsikter. För om intellektets kriterium vore perfekt, borde alla ha varit förenade i tanke och överens i sina åsikter.

6. Det tredje kriteriet för att uppnå förståelse är genom tradition – det vill säga texten i de heliga skrifterna, när det sägs, ”Gud sade sålunda i Toran” eller ”Gud sade sålunda i Evangeliet.” Det här kriteriet är inte heller fullkomligt eftersom traditionerna måste förstås av förståndet. Eftersom förståndet i sig tenderar att missta sig, hur kan man då säga att det kommer att nå fram till en fullkomlig sanning och inte begår något fel genom att förstå och dra slutsatser om traditionernas innebörd? För det är behäftat med fel och kan inte leda till visshet. Detta är kriteriet för religionsledare. Vad de förstår av bokens text är emellertid det som deras intellekt kan förstå och inte nödvändigtvis sanningen, ty förståndet är som en våg och betydelserna som finns i texterna är som de föremål som ska vägas. Om vågen inte är korrekt hur kan då vikten fastställas?

7. Du ska därför veta att vad folket behärskar och anser som sant tenderar att var fel. För om man ska bevisa eller motbevisa något, och då bevis framförs som är hämtade utifrån sinnesintryck, är detta kriterium uppenbart bristfälligt och om logiska bevis åberopas gäller samma sak. Detsamma gäller även om traditionella bevis gives. Det är alltså uppenbart att människan inte äger något kriterium för kunskap som man förlita sig på.

8. Men den Helige andens nåd är det sanna kriteriet om vilket det inte råder någon tvekan eller osäkerhet. Denna nåd består av den Helige andens bekräftelser som förunnas människan och genom vilken visshet uppnås.

1. Fråga: De som gör goda handlingar och är mänsklighetens välgångsönskare, som har en lovvärd karaktär, som visar fram kärlek och vänlighet mot alla människor, som bryr sig om de fattiga och som strävar efter att etablera en allomfattande fred – vilket behov har de av gudomlig undervisning som de tror att de gott kan undvara? Vad är tillståndet för sådana människor?

2. Svar: Var förvissad om att sådana sätt, ord och gärningar är lovvärda och godtagna och de leder till heder för den mänskliga världen. Men enbart dessa handlingar är inte tillräckliga. De är en kropp med den största skönhet men utan ande. Nej, det som leder till evigt liv, evig ära, allomfattande upplysning, verklig framgång och frälsning är först och främst kunskapen om Gud. Det är uppenbart att denna kunskap har företräde framför varje annan kunskap och utgör den största dygden i den mänskliga världen. För förståelsen av tingens verkligheter förlänar materiella fördelar i tillvarons värld och skapar framsteg för den yttre civilisationen, men kunskapen om Gud är orsaken till andlig utveckling och dragningskraft, sann vision och insikt, mänsklighetens upphöjelse, den gudomliga civilisationens uppkomst, moralens upprättelse och upplysning av medvetandet.

3. Som nummer två kommer kärlek till Gud. Ljuset från denna kärlek tänds genom kunskapen om Gud i hjärtats lampa och dess strålar, vilka sprider sig, lyser upp världen och skänker människan ett liv i konungariket. Sannerligen, frukten av den mänskliga existensen är kärlek till Gud, som är livets och nådens ande och varar för evigt. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle den tillfälliga världen vara nedsänkt i mörker. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle människans hjärta vara berövat livet och fråntaget samvetets väckelse. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle den mänskliga världens fullkomlighet helt försvinna. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle inte något verkligt samband kunna existera mellan människors hjärtan. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle andlig förening gå förlorad. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle mänsklighetens enhets ljus slockna. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle öst och väst inte omfamna varandra såsom två älskande. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle inte splittring och oenighet omvandlas till broderskap. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle inte främlingskap ge vika för enhet. Om det inte vore för kärlek till Gud skulle inte främlingen bli en vän. Sannerligen, kärlek i den mänskliga världen är en stråle av Guds kärlek och en återspegling av Hans nåds frikostighet.

4. Det är uppenbart att människors verklighet skiljer sig åt sinsemellan, att åsikter och uppfattningar varierar och att denna skillnad i tankar, åsikter, förståelse och känslor mellan individer är en viktig förutsättning, ty gradskillnader i skapelsen är bland de grundläggande kraven för existens och uppträder i otaliga former. Därför har vi behov av en allomfattande makt som kan råda över allas tankar, åsikter och känslor, och som kan upphäva dessa skillnader och samla alla själar under inflytandet av principen om mänsklighetens enhet. Det är tydligt och uppenbart att den största makten i den mänskliga världen är Guds kärlek. Den samlar olika slags folk under skuggan av enhetens tabernakel och främjar den största kärlek och gemenskap bland fientliga och stridande folk och länder.

5. Lägg märke till hur många nationer, folkslag, klaner och stammar som, efter Jesus ankomst, samlades genom kraften av Guds kärlek i skuggan av Hans ord. Betänk hur tusenårig splittring och åtskillnad blev helt utplånade, och hur illusionen om överlägsenhet på grund av etnicitet och nation undanröjts, hur själars och känslornas enhet uppnåddes och hur alla blev kristna i sanning och ande.

6. Mänsklighetens tredje dygd är goda avsikter, som är grunden för alla goda handlingar. Vissa sanningssökare har ansett att avsikten är överlägsen handlingen, för goda avsikter är absolut ljus och är helt helgad från minsta spår av illvilja, intriger eller bedrägeri. Man kan utföra en handling som ter sig rättfärdig men i själva verket har den föranletts av egenintresse. Till exempel när en slaktare föder upp ett får och beskyddar det, men denna rättfärdiga handling av slaktaren styrs av en önskan att erhålla vinst och resultatet av denna omsorg blir att det arma fåret slaktas. Hur många är inte de goda och rättfärdiga handlingar som i verkligheten föranleds av egenintresse! Men den rena avsikten är helgad över sådana brister.

7. Kort sagt, goda gärningar blir fullkomliga och fulländade endast efter det att kunskap om Gud har förvärvats, då kärlek till Gud har blivit framträdande och andlig dragningskraft och ärliga motiv har uppnåtts. Fastän goda gärningar är lovvärda, kommer de att vara ofullkomliga om de inte är sprungna ur kunskapen om Gud, ur kärleken till Gud och ur en uppriktig avsikt. Till exempel måste den mänskliga existensen omfatta alla fullkomliga egenskaper för att vara fullständig. Synförmåga är mycket uppskattad och värdefull men den måste få hjälp av hörseln; hörseln är mycket uppskattad men den måste få hjälp av talförmågan; talets förmåga är mycket uppskattad men den måste få hjälp av förståndet och så får det vara med människans övriga förmågor, organ och kroppsdelar. När alla dessa krafter, sinnen, delar och organ kombineras är fullkomning uppnådd.

8. I dagens värld möter vi själar som uppriktigt önskar det goda för alla människor och som gör allt som ligger i deras makt för att hjälpa fattiga och bistå de förtryckta, och som är hängivna allomfattande fred och välfärd. Likväl, hur fullkomliga de än verkar vara ur denna synvinkel, förblir de berövade kunskapen om och kärleken till Gud och som sådana är de ofullkomliga.

9. Galenos, läkaren, skrev i sin kommentar till Platons avhandling om statskonsten, att religiös tro utövar ett stort inflytande på sann civilisation och beviset var följande: De flesta människor kan inte förstå en sekvens av logiska argument och behöver därför symboliska anspelningar som förebådar belöningar och straff i nästa värld. Tecknet på detta är att vi idag ser ett folk som kallas kristna, som tror på belöningar och straff i nästa värld och som visar upp goda gärningar lika dem av en sann filosof. Sålunda ser vi tydligt att de inte är rädda för döden och de är på grund av sin brinnande längtan efter rättvisa och jämlikhet att betraktas som vore de sanna filosofer.

10. Lägg noga märke till hur stor uppriktigheten, självförnekelsen, de andliga känslorna, den rena avsikten och de troende kristnas goda gärningar måste ha tett sig för Galenos – en filosof och läkare som själv inte var kristen – att han skulle vittna om dessa människors moral och fullkomlighet och kalla dem för sanna filosofer. Sådana dygder och egenskaper kan inte enbart uppnås genom goda gärningar. Om dygd endast innebar att erhålla och skänka något gott, varför berömmer vi inte även denna brinnande lampa som lyser upp rummet, då dess ljus utan tvekan är en god sak? Solen ger näring åt alla jordiska ting och främjar deras tillväxt och utveckling genom sin värme och sitt ljus – vad är mer gott är detta? Men eftersom detta goda inte flödar utifrån goda motiv och av kärlek till Gud och kunskap om Gud, är den inte det minsta imponerande. Men när någon erbjuder en kopp vatten till en annan får denne uppskattning och tacksamhet. En tanklös person kan säga, ”Denna sol som skänker ljus till världen och manifesterar denna stora belöning måste verkligen lovordas och prisas. För varför skulle vi berömma en man för en sådan blygsam gåva och inte framföra tack till solen.” Men om vi skulle betrakta detta med sanningens öga, skulle vi se att den blygsamma gåva som skänkts av denna person härrör från att samvetet vaknat och är därför berömvärd, medan ljuset och värmen från solen inte är beroende av det och är därför inte förtjänt av vårt beröm och vår tacksamhet. Likaledes bör de som utför goda gärningar prisas, men om de handlingarna dock inte flödar genom kunskap om och kärlek till Gud, är de förvisso ofullkomliga.

11. Om du bortser från det, och överväger saken rättvist, kommer du att se att de goda gärningar som icke-troende har utfört också har sitt ursprung i gudomliga läror. Det vill säga, forna dagars profeter förmanade människan att utföra dem och förklarade det förtjänstfulla med det, samt påtalade deras positiva verkningar. Lärorna spreds sedan bland människorna och nådde successivt icke-troende själar och de böjde sina hjärtan inför dessa ädla ting, och när de fann att sådana handlingar var lovvärda och åstadkom glädje och lycka bland människor, fogade de sig även efter dem. Således härrör även dessa handlingar från Guds undervisning. Men för att se det erfordras ett visst mått av rättvisa och inte dispyter och kontroverser.

12. Prisad vare Gud, ni har besökt Persien och bevittnat den kärleksfulla omtanke som, genom de heliga fläktarna från Bahá’u’lláh, perserna har kommit att visa hela mänskligheten. Tidigare, om de träffade någon från en annan religion skulle de ansätta honom och visa den största fiendskap, hat och illvilja och även betrakta honom som oren. De brände Evangeliet och Toran och de tvättade sina händer om de hade förorenats av att vidröra dem. Men nu reciterar och läser flertalet av dem när så är lämpligt ur innehållet i dessa två böcker på sina sammankomster och möten, och förklarar och belyser deras inre betydelser och mysterier. De visar sina fiender vänlighet och behandlar blodtörstiga vargar med mildhet som om de vore gaseller på Guds kärleks ängar. Ni har sett deras uppträdande och karaktär och ni har hört talas om persernas moral i forna tider. Kan denna omvandling av moral, denna förbättring av ord och uppförande åstadkommas annat än av kärlek till Gud? Nej, vid Guds namn. Om vi skulle åta oss att sprida sådan moral och sådana seder enbart med hjälp av kunskap och lärdom skulle tusen år passera, och fortfarande skulle det inte ha uppnåtts av det stora flertalet av folket.

13. På denna dag, tack vare Guds kärlek, har detta uppnåtts med största lätthet. Tag er i akt, o ni som har förstående hjärtan!